måndag 2 juni 2014

Stockholm marathon 2014

Min fjärde mara. Inget stort mål men väl en liten check på hur jag ligger till. Bra att veta inför resten av säsongen. Och givetvis ville jag göra en så bra tid som möjligt. Springa så snabbt som möjligt. Och jag tycker nog att detta gav en hint om att det faktiskt är möjligt att springa på nytt personligt rekord i Berlin i slutet av september (ska bara hitta mig en startplats först...).

Knappt 8 månader efter förlossning och inte alls i lika bra form som under min senaste mara än. Det hade jag heller inte väntat mig, men jag tycker överlag det har gått lite långsammare att ta sig tillbaks denna gång. Jag ska skriva mer om detta längre fram, men lite kortfattat så kan jag säga att jag inte har lika bra förutsättningar nu. Denna bäbis sover inte riktigt lika bra om nätterna som den förra, jag hinner vila mindre om dagarna i och med att jag har ytterligare ett barn, stressar mer och "hinner" inte klämma in riktigt alla mellanmål jag borde. Men åter till Stockholm Marathon.

Dagarna innan var jag inte alls lika spänd och förväntansfull som jag brukar. Snarare avslappnad och med en inställning att det kommer bli en tid närmre fyra timmar än tre och en halv. Jag var dock ganska säker på att komma in under fyra timmar. Såvida jag inte skulle ha en lika dålig dag som under Milspåret. Men på väg in till Östermalms IP blev jag ändå lite nervös och innan start, när jag stod där i min regncape och hoppades på att hinna in på en bajamaja för en sista kiss flög fjärilarna faktiskt runt i magen trots allt. Jag hann precis kissa och plocka av mig regncapen innan det var dags för start.

Som vanligt började jag i alldeles för hög fart. Det är svårt att inte dras med när alla andra rusar. Jag tänkte hela tiden att jag måste sänka farten, men det var svårt. Kilometrarna tickade på och jag klockade första femman rejält under 25min. Men jag kunde ändå inte sakta ner. I förra inlägget skrev jag att jag öppnade galet snabbt, men nu i efterhand inser jag att det inte var så himla galet ändå. Lite löst hade jag funderat på att lägga mig runt 5:10-5:15 min/km från start och se hur länge det höll, men nu gick det alltså under 5 min/km. Efter en stunds överläggande med mig själv bestämde jag mig för att köra på så länge det går. Jag visste att jag skulle komma att tappa massor på slutet oavsett eftersom jag hunnit springa för få långa långpass, för få pass i marafart, för få pass med trötta ben, för få långpass med fartökningar/i högre fart och så vidare och så vidare.

Nästa femma (10km) klockades även den under 25min, men jag hade tappat lite. Framåt 15km började benen stumna lite (redan...) men jag klockade även den femman en bit under 25min. Sen blev det segt dock. Jag blev omsprungen av massor av folk och fattade först inte vad det var frågan om. Sprang jag så himla mycket långsammare nu?? Men sedan kom en hög med 3:30-farthållare och förmodligen följde alla de som passerade dessa. Tänkte att jag måste tappa massor hela tiden och trodde fjärde femman skulle visa mycket långsammare tid. Men vid 20 sprang jag fortfarande under 5-fart i snitt. Tog min första energiliquid och hoppades på nya krafter.

Halvmaran passerades på strax under 1:45 vilket var mycket bättre än jag väntat mig. Därefter blev det dock tufft. Benen började stumna rejält och det var varmt, varmt, varmt. Fältet glesnades ut och det kändes som om det gick uppför hela tiden. Jag sänkte tempot något för att inte helt ta slut och det kändes ok ett tag igen. Ända tills jag fick håll någonstans mellan 23 och 25km. Vid passering 25km hade jag tappat en hel del. Klockade denna femma på närmre 25:30.

Sedan blev hållet värre, mycket värre och jag övervägde att börja gå alternativt bryta, men tvingade mig att fortsätta. Om än i mycket långsammare fart. Det kändes som att jag knappt tog mig framåt och jag blev omsprungen av många. Men när jag tittar på mina mellantider inser jag att jag faktiskt inte tappade extremt mycket. När djurgården äntligen var över hade hållet lättat något, men det var fortfarande inte bra. Jag fick dock lite nya krafter och kämpade mig framåt längs strandvägen. Tog en bar som var väldigt svår att få ner och vips var jag vid Kungsträdgården.

Vid 30km hade jag fortsatt att tappa men nu var hållet borta och jag fick lite nya krafter. Blev peppad av att det bara var 12km kvar. Drack gudomligt god buljong på söder mälarstrand och kämpade vidare på stumma ben. Passerade dock en hel del löpare och stärktes av det. Blev dock även omsprungen. Kom sedan på att jag ju glömt att ta min andra energiliquid som jag planerat att dricka vid 30km och kände blev på riktigt bra humör. Jag vet dock inte om jag fick så himla mycket mer energi av denna, men kanske något.

Backen upp mot Västerbron var seg, seg, seg och det var en lättnad när det planade ut. Det gick väldigt långsamt, men jag kände att jag kunde öka lite ju längre upp på bron jag kom. Passerade löpare efter löpare på väg upp och längtade efter nedförsbacke. När den väl kom var det dock inget skönt alls utan gjorde bara ont i benen. Men kroppen hade liksom kopplat på något slags reservlager, för även om det inte gick jättemycket snabbare kändes det i alla fall bättre. Satte upp små delmål/delsträckor och tänkte vid 35km att 7km är ingenting. Jag hade dock tappat rejält sista femman som skulle visa sig bli min sämsta trots att det kändes ok energimässigt. Men jag förmodar att bron gör sitt här. Men nu med den nya energin kändes det ändå bättre.

Stretade på så gott jag kunde och vid centralstationen hällde jag massa vatten över mig för att piggna till. Segade mig upp till Odengatan och det kändes så himla skönt när 39km var passerade. 3km är verkligen ingenting och snart ska jag försöka öka. Det var många runt omkring mig som var rejält trötta men för mig kändes det faktiskt inte så vedervärdigt som det brukar göra vid denna tidpunkt. Konstigt nog. Långt där borta skymtade jag 40km och intalade mig att jag var stark och pigg. Väl där insåg jag att jag hade lyckats öka farten något senaste femman! Kopplade på alla extrakrafter och satte av mot mål. Det sjuka här är att jag nu i efterhand, när jag kollat tidigare tider, insett att jag i lördags sprang mina snabbaste sista 2km på maran någonsin! 2012 när jag sprang på 3.24:24 gick sista 2 på 5:15 min/km i snitt men så var jag visserligen helt förstörd då också. Nu kände jag mig stark och snittade (tydligen) 5:08 min/km på sista 2km. Jag sprang om massvis med löpare och det kändes verkligen som att det gick snabbare än innan. Det gjorde det ju alltså också. Försökte mig på en liten spurt när jag äntligen nådde stadion men det blev mest lite halvdant.

Väl i mål vågade jag slutligen kolla klockan och insåg att jag med största möjliga sannolikhet sprungit under 1:35. Lyckan!! Drygt 10min från personligt rekord men så mycket nöjdare än sist. 1:34:42 med mindre än 7 månaders löpträning. Max 5 av dessa har jag varit uppe på en träningsnivå som överhuvudtaget kan jämföras med innan graviditeten. Kroppen är fantastisk!!!

Jag tackar också för alla hejarop från både kända och okända personer längs banan! Jag är ledsen om jag missade någon, men med musik i öronen hör jag inte alltid så bra.

Klicka på bilden så blir det lättare att läsa...

På det stora hela kändes denna mara lättare än de tre jag sprungit innan. Om jag bortser från den vedervärdiga känslan jag hade under framförallt sista delen av Djurgården så blev jag aldrig sådär totalslut. Benen stumnade visserligen alldeles för tidigt och jag skulle ljuga om jag sa att det gick lätt och att jag hade ett piggt steg sista milen, men ändå. En helt annan känsla än jag kan minnas att jag haft på någon av de andra tre marorna. Men kanske är det så att jag bara minns 2012 som ju är typ det värsta jag varit med om. Jag tror att jag kände att det var snäppet värre än Sixtens förlossning som inte var någon rolig historia...

En annan positiv grej är att foten inte gjorde något väsen av sig förutom lite lätt mellan 5 och 10-15km ungefär. Men därefter inget alls och jag behövde inte stanna och sträcka ut tår en enda gång. Den fattade väl att det inte var lönt att krångla en dag som denna...

Full av självförtroende springer jag nu vidare om nya mål. Mot nya personliga rekord, endorfiner och löpglädje. Fast först blir det en väldigt lugn vecka med mest yoga och rörlighet, några korta joggar och eventuellt något lättare bålstyrkepass. Tack för denna gång Stockholm Marathon - vi ses nästa år!

10 kommentarer:

JoHo sa...

Alltså. Du är så fantastisk! Shit vad imponerad jag är. GRYMT! Och ja, du kommer slå PB i höst. LÄtt!

Louise sa...

Åh, vilken härlig story! Det är jobbigt, men du ökar på slutet och är nu full av självförtroende! Stort grattis till en jättefin prestation!

Malin sa...

Tycker du är så grym! Så himla bra sprunget. Med ungefär lika länge sedan förlossning men inte alls i samma löpform som dig blir jag ännu mer impad av dig. GRattis till en fin prestation!

Klara sa...

Shit vad grymt! Du är verkligen imponerande och inspirerande! Blir riktigt sugen på att springa en mara nån gång! :)

anneliten sa...

Härlig berättelse Andréa! Och imponerande sprunget!

LinaTriathlet sa...

Så grym du är!! Du inspirerar massor!! Ser fram emot att följa dig mot nya mål! :)

Anna (orka mera) sa...

Grymt! Härlig läsning och det liksom spritter i hela kroppen efter att få springa det där loppet igen! Vi ses på startlinjen nästa år!

Löpning & Livet sa...

Tack för alla fina ord! <3

Andreas Åkesson sa...

Härligt, mycket bra jobbat!

Tove sa...

Hej Andréa och grattis! Vilken grym insats efter din comeback! Bravo!