Igår morse sprangs ett progressivt pass som gav lite hopp om bra tid.
Jag känner mig extremt osäker på mig själv, min form och hur det kommer gå. Ena stunden känns allt tipp topp och jag tror till och med att det finns chans att persa (tveksamt dock om jag kikar på hur jag presterat det senaste halvåret) och i nästa stund tänker jag att jag kanske inte ens springer snabbare än förra året. Sanningen ligger förmodligen någonstans emellan, beroende på dagsform, sömn, stress, uppladdning etc sista veckan.
Väldigt olägligt har lillbarnet blivit sjukt. Jag har varit hemma med henne idag och försökt parera hostningar så gått det går, men samtidigt torkat någon halvliter snor under den där lilla näsan. Så det är nog bara att hålla tummarna och hoppas på tur känns det som.
2 kommentarer:
Hoppas du klarar dig från förkylningen såhär inpå maran.
Åååå vilket marathonsug jag plötsligt fick. Och förstår inte hur det gick till att jag inte är anmäld. Håller tummarna för ett pers eller åtminstone en fantastisk upplevelse, som det ju alltid är att springa sthlm marathon.
Skicka en kommentar