söndag 9 mars 2014

Sista tuffa

Bakom mig har jag nu två tuffa veckor. Med nuvarande mått mätt ska väl tilläggas, men nu börjar jag närma mig min vanliga nivå så det är inte längre jättestor skillnad på nu och då. Förra veckans nyckelpass var de två distansbyggande kvalitetspassen fartlek och progressivt tempopass. Denna vecka fyrahundringarna i onsdags samt dagens långa långpass. Fyrahundringarna gick ju som bekant bra och så gjorde faktiskt även dagens pass. Trots träningsvärksstela ben sedan gårdagen. Det var ju lite planerat att benen skulle vata lite trötta eftersom jag tycker att det är bra att träna på att springa långt med trötta ben ibland. Givetvis inte alltid, men då och då och nu med en efterföljande jättelätt vecka med start imorgon passade det väldigt bra.

I början gick det rätt segt och jag konstaterade att jag tagit på mig för mycket kläder trots att jag tyckte jag klätt mig tunt. Vantarna åkte av efter 3km och det var nära att jag stannade för att plocka av mig den tunna underställströjan jag hade under lager 2-tröjan, men jag orkade inte riktigt. Efter ett tag stabiliserade sig också temperaturen och det blev helt ok.

Första 15 kilometrarna, från Farsta via Enskede, Årsta, Hornstull och Slussen, gick väldigt lätt men därefter började det så smått ta emot. Vid 18km öppnade jag som planerat den energiliquid jag hade med mig förutom vatten. Sliskigt men gott. Det gav lite ny energi. Rakorna längs norra Hammarbyhamnen var dock sega. Det blåste rejäl motvind och kändes sådär att ha vetskap om det långa uppförsspring som väntade upp mot Gullmarsplan och Globen. Men jag stretade på och väl uppe på krönet och nedför igen mot Enskede kändes det riktigt bra igen. Dock började benen bli trötta, jag hade ändå sprungit drygt 23-24km (minns inte exakt).

Målet för dagen var minst 26km men max 28km, för att inte göra en för stor ökning. Siktade in mig på att springa till Gubbängens tunnelbanestation för att hoppa på tåget sista biten, men väl där kände jag att jag lika gärna kunde fortsätta den korta biten till Hökarängen. Så det gjorde jag. Väl där såg jag att det stod att det var 6min tills nästa tåg skulle komma så jag passade på att springa runt lite nördigt där utanför för att sedan i trappan upp mot perrongen kunna stanna klockan på exakt 28km. Hehe.



De stela och trötta benen fick åka tåg en station och sedan buss några hållplatser, det var de mer än värda. Snittfarten landade på 5:42 min/km vilket var mycket bättre än väntat med tanke på att jag tyckte jag tog det rätt lugnt (snittade också 75% av max pulsmässigt, vilket jag tycker är godkänt, om än i överkant, på långpass.) Under förra veckans långpass pinnade jag ju på rätt bra, med en tuffare känsla i kroppen (inget pulsband då eftersom det gamla ju slutat funka) under en stor del av passet men hamnade ändå på ungefär samma snittfart. Kanske var det det varma sköna vädret? Eller kanske börjar jag formen peka uppåt igen? Kanske en kombination. Ett kul besked hur som helst.

4 kommentarer:

Snorkkis sa...

Starkt - både mentalt och fysiskt! Heja dig!

Rund är också en form! sa...

Härligt!
Det har varit väldigt svajjigt i känslan här med. Tror det sköna vädret kan göra att det känns liiite lättare. ;-)

Ingmarie sa...

Ruskigt bra!!!!
Och starkt! :-)

Lisa sa...

Så himla bra! Jag är så imponerad av dig och din kropp som fixar så långa distanser.