måndag 24 mars 2014

Det är farten som dödar

Ja sannerligen. Under passet var ju allt frid och fröjd och jag kände mig stark och snabb. Nedjoggen gick förvisso lite segt och magen gnällde lite. Några timmar senare kändes kroppen ungefär på samma sätt som efter ett lopp. Helt sänkt. Och så har det fortsatt.

Tog mig en återhämtningsjogg igår följt av underbart skön Body Balance på gymmet. Välbehövligt. Men det var länge sedan det varit så segt att springa. Galet. Jag vara började gå utan att jag tänkte på det. Flera gånger kom jag på mig själv med att jag ju gick. Inte för att det gjorde något, det var ju trots allt en återhämtningsjogg, men ändå. Fascinerande på något sätt.



Idag har jag varit, och är, helt förstörd. Så fruktansvärt trött att jag knappt kunnat klara min vardag. Inte så jättefarligt trött i kroppen, utan sovtrött. Trots att jag sovit bra i två nätter nu. Endast ett kort uppvaknande framåt väldigt tidig morgon för att sträcka ut armarna och lyfta över bäbis till bröstet. Visserligen har det varit tidiga uppstigningar och ingen sömn på dagen, men det är ju ungefär som när jag jobbar.

Det är verkligen farten som dödar mig. Dagens pass har flyttats till imorgon och förmodligen blir det väldigt tidigt sänggående idag. Typ senast nio. Fast om jag känner mig själv rätt fastnar jag väl i något (Tex mitt pånyttuppväckta intresse för retrobarnvagnar. Jag vill, vill, vill ha!) och vips är klockan närmare elva...

2 kommentarer:

Jonna Fartfylld sa...

ja farten är verkligen slitsam! det känner jag på våra onsdagsträningar, blir trött på ett helt annat sätt...

retrovagnar är så fint! syrran har en riktigt snygg vill jag minnas...

våra nätter är tyvärr fortf katastrofala. nu går vi in med mer mat, gröt osv, och hoppas det ska hjälpa...

Mia sa...

I know the feeling. Hade min sån dag igår, men tror inte att det var farten som var boven i mitt fall. Utan di dära nedrans marklyften.