Det där löpbandspasset i fredags var ju som väntat ingen kul upplevelse. Ok att jag har kass inställning till det från början, men för varje gång jag tvingar mig själv till bandpass inser jag hur viktig glädjen är för mig. Att springa ska vara kul, det är nummer ett. Någon gång ibland kan det ju vara bra att köra på band (tex som nu när det är svårare att springa snabbt ute) men så himla blodigt allvar är det faktiskt inte. Jag är en tävlingsmänniska som strävar efter utveckling, men löpningen är i grund och botten allt annat. Frihet, lugn och ro, tystnad, energitankande och tanketid. Ett sätt att göra mig hel. Och jag tror att jag hellre springer långsammare (men på samma ansträngningsnivå) ute i fortsättningen. Visst, fler bandpass kommer det med allra största sannolikhet bli i mitt liv, kanske till och med i år, men det tar mer energi av mig än det ger. Och då blir det ingen hit.
5 kommentarer:
Förstår dig precis. Så känner jag också med t.ex. gruppträning - det ger inte frihet och glädje och energi på samma sätt som löpning ute. Och med fullt upp för det mesta är det ännu viktigare med dessa löppass.
Word-löpningen måste involvera glädje, i alla fall till största del och i synnerhet när den är en viktig ventil.
Jag har faktiskt kommit dit att det kan kännas ganska skönt att krypa in på gymmet och löpbandet ibland när vädret är ruggigt-jag kör kvailté och morgonträning där rätt ofta.
Jag springer hellre hur sakta som helst ute än inne med fart. Det är i princip bara åska som lurar in mig, allt annat funkar ute. Det är så himla många fler dimensioner i utelöpningen som inte går att få inne. Men så är jag ju ingen fart-människa heller som strävar efter att bli supersnabb. Då hade man såklart fått tänka annorlunda!
Löpband är verkligen inte kul. Tar inte många minuter på ett löpband innan jag är genomjävligt rastlös.
Skriver under på allt! Nu har jag i och för sej knappt sprungit på löpband men själva filosofin är samma: Det måste liksom vara kul och njutbart . Utvecklingen kommer ändå!
Skicka en kommentar