Kungsholmen runt 21,1km

Det är ju lätt att säga i efterhand att en eventuellt eller helt säkert hade mer i kroppen, mer att ge, men sanningen är ju att det faktiskt var rätt segt sista fem kilometrarna och att det inte blev någon vidare spurt att tala om heller. Men grejen är att jag tror att väldigt mycket av det satt i huvudet. Jag var liksom inte sugen på att bli sådär äckligt trött och sliten som jag var under och efter Stockholm halvmarathon 2012. Då hade jag visserligen en väldigt dålig dag (tror jag) och sprang ju i en rätt mycket högre fart (Men var också i mitt livs form, dock på nedgång. rätt sliten efter en förhållandevis tuff säsong.), men det var ändå en helt annan grej. "Max" från start och ända in i mål. Nu var det mer såhär:

Rätt skralt med sömn dagarna innan. Eller ok, jag ska inte överdriva, så himla kasst har jag inte sovit, men jag är som sagt känslig och att både få för få timmar (måste lägga mig tidigare!!) totalt samt behöva vakna minst en gång per natt/tidig morgon påverkar mig mycket. Jag har också slarvat något otroligt med ätandet det senaste. "Glömt" mellanmål, ätit för små portioner (för att jag inte haft ro och "hunnit" ta mer typ. Bäbis behov kommer först och allt det där...) och hade det inte varit för att det slinker ner rätt mycket fika, godis, chips och liknande hade jag legat på ett rejält energiunderskott. Inte så bra för någon, men särskilt inte för en som ska prestera. Dessutom var jag mentalt ungefär noll laddad. Inte ens det minsta nervös. Dock såg jag väldigt mycket fram mot loppet och tyckte det skulle bli riktigt kul.

Efter att ha lämnat över barn till våra underbara barnvakter som ställde upp trots ösregn och egen bäbis, blev det en kort uppjogg. Martin för sig själv och jag tillsammans med Carro. När starten sedan gick tog jag det medvetet lugnt och det kändes som att typ alla sprang om mig. Det gjorde de förmodligen inte, men jag måste medge att det kändes lite stressande. Jag hittade ett bra flyt rätt omgående och matade på i ungefär samma fart ända fram tills att mitt ena skosnöre gick upp någonstans runt 4-5km. Flashback till Stockholm Marathon 2012!! Med den lilla skillnaden att jag då fick nästan panik men nu tog det hela med ro. Dock inte utan att skynda mig så mycket jag kunde. Tippar på att jag förlorade ca 30 sekunder. Efter att jag börjat springa igen ökade jag tempot lite. Det kändes bra. Fortfarande bekvämt (lite för bekvämt tror jag) och det var hela tiden roligt att springa. Sprang om många men såg inte till många tjejer. Det gick riktigt lätt ända fram till det lite småkuperade avsnittet mellan 7 och 9km. Lite  segare där men ända fullt hanterbart. Vid varvning kände jag mig pigg och det kändes bra att veta att det vara flera kilometer flack löpning som väntade.

Någonstans runt 15km började det ta emot lite och istället för att ignorera det och fortsätta i samma tempo fegade jag och sänkte istället tempot lite. Bestämde mig för att jag skulle öka igen vid 19km och sedan köra för fullt sista 2. Exakt så gjorde jag också. Det kändes lite trött. Inte trött som i trötta ben utan trött som i energibrist. Men kanske satt tröttheten främst i huvudet. Att behöva springa ett helt varv runt Rålambshovsparken istället för att springa raka vägen in i mål är sådant som mitt huvud ogillar. Det var ju bara att bita ihop dock och fortsätta ända in i mål. När jag såg att klockan i mål visade under 1:42 spurtade jag de sista hundra metrarna, osäker på hur många sekunder jag hade tillgodo på den tiden. Väl i mål var jag förstås flåsig och glad över att vara klar, men jag var inte på långa vägar så trött som jag brukar vara. Först tänkte jag inte så mycket på det, men när jag fått medalj och bulle och druckit lite vatten och sportdryck och av någon anledning struntat i ölen (som ju såg mycket inbjudande ut!) och stannat till för att prata lite med Carros man och barn samt gått vidare för att hitta mitt eget gäng slog det mig. Så här pigg brukar jag inte vara. Det var absolut inte lätt på något sätt, men det borde finnas mer. Fast det där är ju också en fråga om bekvämlighet. Vill jag njuta av loppet eller vill jag slita? Igår ville jag tydligen njuta.

Fast jag tror att mycket satt i huvudet som sagt. Jag hade inga krav eller förväntningar på mig själv, vilket brukar vara en bra grej för mig som lätt stressar upp mig, men jag hade heller ingen vidare koll på vad jag borde kunna prestera. Jag kände mig ringrostig och osäker på hur fort jag skulle klara att springa. Och jag vågade inte riktigt testa. Men nu vet jag och jag är faktiskt nöjd med min tid. Jag ska inte skylla på massa saker och komma med bortförklaringar. Vem vet, hade jag vågat testa att springa fortare hade jag kanske gått in i väggen och sprungit ännu långsammare. Eller sprungit någon eller några minuter snabbare. Det får vi aldrig veta. Men om det blir någon mer halvmara i år, vilket jag hoppas, ska jag testa att verkligen ösa på direkt från start. Jag ska vara helt slut när jag kommer i mål.