Vägen tillbaka

I fredags körde jag ett cirkelpass styrka här hemma på kvällskvisten. Ett på pappret rätt lätt pass, men som på grund av passets utformning (45s jobb, 15s vila i 4 varv) och min postsjukdomsform kändes ändå. Särskilt i form av träningsvärk igår.

Igår var det dags att våga sig på lite spring. Eftersom aptiten kom tillbaks i fredags hade jag säkert kunnat testa redan då, men logistiken tillät inte riktigt det. Eller snarare prioriterade jag det inte. Men igår var det dags alltså. Kort och lätt. Men hjälp vad det kändes konstigt. Jag kände mig liksom svag och matt och som om jag glömt hur en springer. Kanske är det inte så konstigt med tanke på hur lite jag ätit måndag till torsdag (särskilt måndag och tisdag). Dessutom ammar jag ju och förmodligen prioriterar kroppen mjölkbildning framför springmuskler. Sånt är livet. Det kan dock bara bli bättre och det är ju alltid trevlig. Om jag inte blir sjuk igen. Det är skräcken! Det är nämligen så att vi har haft lite besök i helgen. En nattjäst och en hög dagjäster. Nattjästen blev akut kräksjuk idag... Så han kunde inte åka hem stackarn. Istället ligger han sjuk i vår soffa. Och nu är jag LIVRÄDD att vi ska åka på en runda till vi också. Jag har typ googlat ihjäl mig på ämnet och läst mig till att en är immun ett kort tag efter att en varit sjuk. Vad "en kort tid" egentligen innebär framgår dock inte. (Någon som vet?). Jag hoppas på några veckor snarare än några dagar. Snälla säg att det är så!

Usch! Men hur som helst var jag iväg på gymmet en sväng ikväll och deltog på en Body Balance-klass. Trots inbillat lätt illamående hade jag värsta flytet och fick till en mycket skön timme. Egentligen hade jag tänkt springa en kort och lätt säng idag också men sen tänkte jag om och sparar på energin till imorgon istället. För nej, jag kan faktiskt inte bli sjuk igen. Det går bara inte. Ingen av oss (Särskilt inte Esterplutt!) får råka ut för det där elaka viruset igen. Inte i år.