torsdag 1 oktober 2015

Ibland undrar jag om jag är riktigt klok

Jag tänkte göra det bästa av situationen och försöka bygga upp iallafall lite snabbhet i den här kroppen inför Hässelbyloppet nästa söndag. Därför kör jag från och med slutet av förra veckan väldigt få pass men enbart fart. Experimenterar lite med mig själv skulle en kunna säga. Hittills har det gått bra. Ja, jag har ju inte direkt visat upp några riktiga snabbhetstecken, men passen har känts ok och jag har genomfört enligt plan.

Idag stod 5x1000m på tur. Ett lite speciellt pass som jag alltid har lite ångest över. Förr körde jag oftast 6x1000m men nu när jag är i sämre form brukar det räcka med 5. Tusen meter är på ett sätt kort och bra men på ett annat väldigt långt. idag var det väldigt långt. fast om jag jämför med i söndags när jag körde 3x2000m är det ju kort förstås. Och tisdagens 4x1500m är ju också längre. Men ändå, idag kändes det långt.

För att få till så jämna intervaller som möjligt valde jag att springa fram och tillbaka på en relativt plan sträcka. Det blåste ganska mycket idag och åt ena hållet hade jag medvind medan det var motvind åt andra. Jag räknade alltså med att det skulle gå långsammare åt ena hållet. Det gjorde det också, men de första tre intervallerna gick ändå någorlunda jämnt. Men sen. Fjärde intervallen gick åt motvindshållet och jag tror även det var något lite mer uppför åt detta håll. Jag stod liksom still kändes det som. Och helt plötsligt dyker en brandbil (!) upp bakom en krök. Mitt på gång/cykelbanan står den så det blir till att springa ner halvt i diket för att komma förbi. Tappade flyt och fart och försökte öka lite den sista biten. Så dök hållet upp från ingenstans. Huggande obehagligt. Och så tog låten slut i öronen och jag fick höra min flåsande andning. Modet sjönk och snart dök mjölksyran upp. I armarna! Men då var jag snart framme.



Bara en intervall kvar. men pulsen ville inte gå ner och hållet fortsatte hugga. Efter de planerade 90 sekundrarna gav jag mig iväg ändå och det kan ha varit några av de vidrigaste dryga fyra minutrarna detta år. Huggande håll och tekniken hade jag helt tappad. Blåsig nästan pipig andning och inte många positiva tankar i huvudet.

Tillslut var jag dock framme. Helt slut. Under nedjoggen fick jag gå en lång sträcka på grund av håll och noll ork kvar. Och nu en timme efteråt är jag fortfarande darrig och svag. Men ingen kan säga att jag inte gjorde mitt allra bästa idag. Ibland undrar jag om jag är riktigt klok.

2 kommentarer:

Åsa Eklöv sa...

Ja, ibland kan man undra hur det står till där uppe!
Jag har följt din blogg under senaste årets och både förundrats och inspirerats över ditt kämpande med att bli så snabb som du vill vara. Och vad jag förstår, har varit. Önskar dig all lycka!

http://mittliv-mittval.blogspot.se

Löpning & Livet sa...

Vad kul att du läser Åsa!