Ester har blivit 6 månader. Jag blir lite rädd när jag inser det, men så är det. Jag känner mig stressad över att det är så mycket jag skulle vilja hinna göra men inte riktigt hinner och prioriterar. Om mindre än 4 månader börjar jag jobba igen och får således ännu svårare att hinna med allt jag vill. Men nog om det. 6 månader. Ett halvt år. Ofattbart att hon funnits här så länge. Men samtidigt så självklart.
Jag har klättrat och det var så roligt! I lördags hade vi möhippa för en av mina vänner och en av aktiviteterna var just klättring. Jag är höjdrädd och vågade mig inte ända upp, men jag kom högre för varje gång och den tredje och sista gången var det inte jättelång bit kvar. Så ge mig några försök till så skulle det nog gå.
Jag har sprungit lite, yogat lite och styrketränat pyttelite. Veckan som gick var en lätt återhämtningsvecka, så varken långpass eller särskilt mycket spring i övrigt. Nu blir det tuffare tag igen i och med denna veckas start. Och vi åker till Värmland på torsdag! Som jag längtat. Jag har inte varit där sedan förra julen, dvs 2012, och det känns ju helt sjukt. Men nu så.
3 kommentarer:
Kul med klättringen! Och ja - tiden springer verkligen. Tycker det var förra veckan då jag såg E första gången och vi promenerade tillsammans.
Klättra testade jag på outdoor-mässan. Säger som dig; är galet höjdrädd och benen darrade rejält när jag kom en bit upp.
Men kul när man vågar utmana sina rädslor (i alla fall kul efteråt)! ;-)
Kram M
Bra gjort med klättringen! Jag förstår dig precis, är också höjdrädd.
Skicka en kommentar