tisdag 15 april 2014

Ett misslyckat pass är också ett pass

Igår sprang jag ett pass som var nästan så dåligt att det bara är att skratta åt det. Tusingar stod på tur. Jag har faktiskt inte sprungit några tusingar sedan Ester kom så det kändes liksom extra kul innan. Kul men också lite lätt ångestladdat precis som tuffa pass ofta tenderar att göra. För mig iallafall. Även fast jag varit på gymmet och tränat bål på förmiddagen och därutöver varit igång hela dagen, hade jag en bra känsla i kroppen. Innan passet vill säga. För väl igång kände jag rätt snabbt att det inte skulle bli mitt livs bästa pass. Kroppen kändes stel och spretig och jag hade svårt att fokusera. Sprang några stegringslopp som inte direkt bättrade på självförtroendet. Så igång.

Jag valde att springa fram och tillbaks på en någorlunda platt gång- och cykelbana. Jag hade bara sprungit där vid några enstaka tillfällen tidigare men tänkte att det nog skulle vara en bra plats. Vad jag inte tänkte på var att vägen vid flera tillfällen korsas av en bilväg. Eller, jag visste att det fanns ett par stycken, men jag missbedömde var de låg. Nu fick jag alltså en bilvägskorsning ungefär mitt i intervallen. Bad thing.

Givetvis kom det bilar exakt varje gång jag kom farande och jag tvingades bromsa in. Ok att jag tappade tid på detta, det spelar mindre roll - det var ju ingen tävling. Desto sämre att jag tappade precis allt flyt jag lyckats tvinga in i kroppen.

Jag hade bestämt mig för att 4-5 stycken intervaller var lagom detta första tusingpass och tänkte att det väl som vanligt skulle landa på den senare siffran precis som vanligt. Men nej. Trots att jag faktiskt nästan bestämt mig för att köra en femte intervall trots att de tidigare känts så kassa. Men då från ingenstans började magen protestera. Som om inte korsning och extremt oflyt i löpningen överlag räckte liksom. Det blev ingen femte utan jag joggade surmulet hem istället. Med ond mage och kass teknik.

Tidsmässigt var det väl ingen katastrof, särskilt inte med tanke på korsningen. Den andra intervallen gick på typ 4:08. Jag klockade den på 4:06 men råkade trycka lap lite för tidigt så jag får lägga på ett par sekunder. Övriga tre gick på mellan 4:15 och 4:18, så jämna och bra. Alltid något. Jag tror dock att det finns mycket mer än så i den här kroppen. Jag var/blev inte lika trött som jag brukar vid denna typ av pass. Det var annat, kanske framförallt huvudet, som begränsade mig. Det är rimligtvis en bit kvar till de tider jag gjort när jag varit i mitt bästa form (3:50-4:00 typ), men bättre än igår kan jag. Det är bara att ta nya tag.

5 kommentarer:

Jonna sa...

jo det är också ett pass! duktiga du! starka du!

och den där ångesten för att de växer så snabbt den känns igen!

Snorkkis sa...

M skvallrade igår om att du sprungit väldigt snabba tusingar men var missnöjd själv :) . Men du - det var ju ganska snabba intervaller ändå, speciellt med tanke på att du kände att det fanns mer att ge.

Löpning & Livet sa...

Jonna: Jamen visst är det läskigt!

Snorkkis: hehe, men jag tror inte han lyssnade. Han hörde säkert bara att en av dem gick snabbt :)

Emma sa...

Jag tycker det var stark av dig att du genomförde! När jag läste ditt inlägg reflekterade jag på vad man/jag lägger i ordet misslyckande - kass känsla, dålig tid eller båda?
Går det att ha riktigt bra tid och kass känsla...? Har jag haft det? Morgonens fundering;).

Ha en fin onsdag!

Emma

Andreas Åkesson sa...

Vad är det de brukar säga? Den bästa träningen är den som blir av. Ja, varför inte?