I onsdags kändes förkylningen lite sämre igen så jag hoppade över det planerade kvällsspringet. Igår kändes det dock bättre igen så jag sprang hem från jobbet. Och med vilken känsla sen! Lätt och pigg och det var nästan svårt att ta det lugnt. Jag som (tyst inne i huvudet givetvis) brukar sucka åt dem som "inte kan springa långsamt". De som bara kör på och skyller på att "det går inte att stoppa benen". De som hamnar i mellanmjölkens land. Gång efter gång. Som därför inte orkar köra fullt på de tuffa passen. Som inte utvecklas optimalt (vilket ju inte är viktigt för alla, inser jag ju) Ha. Igår var jag likadan nästan. Hejdade mig visserligen men bitvis gick det för fort (dvs pulsen blev för hög) för att vara lättdistans. Men vet du, en behöver inte vara perfekt. Och jag njöt av varje steg de där 12,7 kilometrarna. Det var springglädje och eufori. Kanske kan jag träna som vanligt igen nästa vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar