Ett långt långpass på morgonkvisten

Jag börjar få in en bra rutin på tidiga långpass nu. Dock beror det nog mycket på att det är ungefär tio gånger lättare att masa sig iväg i ottan när en har väntande sällskap. Som denna morgon.

Uppe före sex är jag ju de flesta dagar och varför inte utnyttja detta lite? Och få en längre dag på köpet. Eller, längre blir den ju kanske inte, men när en är klar innan tio känns det lite så.

Idag gav jag mig av strax efter sju. Med magen nyladdad med kaffe och frukost. Något mindre gröt än vanligt, men i stort sett samma. Kortare långpass kan jag köra med bara lite mat i magen, men idag skulle det bli lite längre och då behöver jag ha lite mer energi i kroppen. Iallafall när jag springer med sällskap och inte "kan" vara hur långsam som helst.

Det var kallt och krispigt ute, trots att det inte var varken minusgrader eller någon snö. Lite halt på sina ställen men på det stora hela en väldigt fin morgon. Att få se solen gå upp samtidigt som en springer är fint. Att ha sällskap gör också att allt känns så mycket lättare än annars. Jag har sprungit ganska mycket denna vecka och var beredd på att få kämpa lite. Beredd på tunga ben. Men det var faktiskt inte förrän på slutet - efter en lång stigning - som det blev lite kämpigt.

Väl hemma stannade jag klockan på exakt 26km och hade fått en väldigt bra start på dagen. Trött i kroppen men full av energi. Nu på kvällen är jag dock lite tröttare, men det beror inte så mycket på springet utan snarare på två barn som är mästare på att passa på att vara extra "energikrävande" när jag är ensam med dem. Så nu är jag väl förtjänt av att endast köra en stunds avslappning som dagens yoga. Nog så viktigt.