torsdag 24 september 2015

Skogsrus

Ingen bild på grund av att jag rusade så snabbt. Eller inte. Jag glömde helt enkelt.

Det är något visst med skogen ändå. Särskilt nu om hösten, som på ett sätt är min favoritårstid. Det är en del jag inte gillar med hösten men på det stora hela spiller det bra över. Mycket på grund av att jag då äntligen känner att jag kan andas fullt normalt efter runt 4 månader av astmakänningar. Luften, lukten, fukten. Lite lera under fötterna. Mörkret får dock gärna hålla sig borta.

Ikväll blev det en kortare runda i skogen, strax innan mörkret kom. Och som vanligt när jag springer runt det där skogsspåret runt hörnet har jag svårt att ta det lugnt. Och eftersom det är så kuperat att det ändå inte går att hålla pulsen nere tänker jag att jag lika gärna kan dra på. Sus kring huvudet och lite klafs om fötterna. Armar som måste parera i branta nedförsbackar, ben som måste ta i uppför. Lugn i sinnet. Ro i hjärtat. Jag älskar det.

2 kommentarer:

Anna (orka mera) sa...

Skogen alltså! Älskar den!

Christin sa...

De där fem sista meningarna - otroligt bra beskrivet! Härligt!!