Mera intervaller

Jo, mera intervaller måste det bli om det ska bli några snabba ben igen. Dock är det ju så fruktansvärt omotiverande att köra när det går så tungt och långsamt varje gång. Jag försöker strunta i tider jag sprungit på, enbart gå på känsla och fokusera på teknik och flyt, men ändå. Ändå smyger sig tankarna om att jag är dålig, kass, slut. Och då går det givetvis inte så lysande heller. Så är det ju.

Igår. Klockan är strax efter halv sex. Jag kliver av tunnelbanan vid slussen för att springa resterande bit hem. Kunde ju visserligen ha sprungit ända från jobbet men ville undvika den värsta trängseln och alla rödljus i stan. Tassar iväg, kryssar mig fram längs Götgatan och så småningom är jag på bron upp mot Gullmarsplan. Springer en bit till, till arenan. Stannar och låter pulsen sjunka. Sätter av på första intervallen. Som på grund av en lång och brant nedförsbacke går snabbt. 500m enligt klockan (som jag litar lite si och så på). Vilar 2 minut. Sätter igång intervall nummer två. Tungt. Får kryssa mig fram. Skitdålig tid. Trean, också dålig. Svär över ryggsäcken på ryggen som väger några kilon. Över mina onda fötter efter dagens jobb. Skyller på grejer. Fyran och femman, flåsigt och syrigt. Bestämmer mig för att åtta stycken får vara mer än tillräckligt. Har gjort mer än hälften. Sliter på och börjar nästan gråta. Känner mig allt annat än snabb. Kroppsdelar far hit och dit och det måste se hemskt ut.

Till slut, efter en mycket långsam sista intervall där jag är totalt slut, är alla åtta klara. Stannar och deppar medan pulsen får sjunka. Joggar hem. Mår illa. Har ont i magen. Ont i fötterna. Riktigt deprimerad. Men. Nästa pass känns kanske lite lättare. Jag gjorde mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är inte längre det minsta snabb och det är tufft att springa efter jobb och med tung ryggsäck. Nästa gång kanske jag får möjlighet att springa utan ryggsäck, med glada fötter. Då känns det förmodligen lite bättre. Kanske går det några sekunder snabbare också.