Stockholm marathon 2014

Min fjärde mara. Inget stort mål men väl en liten check på hur jag ligger till. Bra att veta inför resten av säsongen. Och givetvis ville jag göra en så bra tid som möjligt. Springa så snabbt som möjligt. Och jag tycker nog att detta gav en hint om att det faktiskt är möjligt att springa på nytt personligt rekord i Berlin i slutet av september (ska bara hitta mig en startplats först...).

Knappt 8 månader efter förlossning och inte alls i lika bra form som under min senaste mara än. Det hade jag heller inte väntat mig, men jag tycker överlag det har gått lite långsammare att ta sig tillbaks denna gång. Jag ska skriva mer om detta längre fram, men lite kortfattat så kan jag säga att jag inte har lika bra förutsättningar nu. Denna bäbis sover inte riktigt lika bra om nätterna som den förra, jag hinner vila mindre om dagarna i och med att jag har ytterligare ett barn, stressar mer och "hinner" inte klämma in riktigt alla mellanmål jag borde. Men åter till Stockholm Marathon.

Dagarna innan var jag inte alls lika spänd och förväntansfull som jag brukar. Snarare avslappnad och med en inställning att det kommer bli en tid närmre fyra timmar än tre och en halv. Jag var dock ganska säker på att komma in under fyra timmar. Såvida jag inte skulle ha en lika dålig dag som under Milspåret. Men på väg in till Östermalms IP blev jag ändå lite nervös och innan start, när jag stod där i min regncape och hoppades på att hinna in på en bajamaja för en sista kiss flög fjärilarna faktiskt runt i magen trots allt. Jag hann precis kissa och plocka av mig regncapen innan det var dags för start.

Som vanligt började jag i alldeles för hög fart. Det är svårt att inte dras med när alla andra rusar. Jag tänkte hela tiden att jag måste sänka farten, men det var svårt. Kilometrarna tickade på och jag klockade första femman rejält under 25min. Men jag kunde ändå inte sakta ner. I förra inlägget skrev jag att jag öppnade galet snabbt, men nu i efterhand inser jag att det inte var så himla galet ändå. Lite löst hade jag funderat på att lägga mig runt 5:10-5:15 min/km från start och se hur länge det höll, men nu gick det alltså under 5 min/km. Efter en stunds överläggande med mig själv bestämde jag mig för att köra på så länge det går. Jag visste att jag skulle komma att tappa massor på slutet oavsett eftersom jag hunnit springa för få långa långpass, för få pass i marafart, för få pass med trötta ben, för få långpass med fartökningar/i högre fart och så vidare och så vidare.

Nästa femma (10km) klockades även den under 25min, men jag hade tappat lite. Framåt 15km började benen stumna lite (redan...) men jag klockade även den femman en bit under 25min. Sen blev det segt dock. Jag blev omsprungen av massor av folk och fattade först inte vad det var frågan om. Sprang jag så himla mycket långsammare nu?? Men sedan kom en hög med 3:30-farthållare och förmodligen följde alla de som passerade dessa. Tänkte att jag måste tappa massor hela tiden och trodde fjärde femman skulle visa mycket långsammare tid. Men vid 20 sprang jag fortfarande under 5-fart i snitt. Tog min första energiliquid och hoppades på nya krafter.

Halvmaran passerades på strax under 1:45 vilket var mycket bättre än jag väntat mig. Därefter blev det dock tufft. Benen började stumna rejält och det var varmt, varmt, varmt. Fältet glesnades ut och det kändes som om det gick uppför hela tiden. Jag sänkte tempot något för att inte helt ta slut och det kändes ok ett tag igen. Ända tills jag fick håll någonstans mellan 23 och 25km. Vid passering 25km hade jag tappat en hel del. Klockade denna femma på närmre 25:30.

Sedan blev hållet värre, mycket värre och jag övervägde att börja gå alternativt bryta, men tvingade mig att fortsätta. Om än i mycket långsammare fart. Det kändes som att jag knappt tog mig framåt och jag blev omsprungen av många. Men när jag tittar på mina mellantider inser jag att jag faktiskt inte tappade extremt mycket. När djurgården äntligen var över hade hållet lättat något, men det var fortfarande inte bra. Jag fick dock lite nya krafter och kämpade mig framåt längs strandvägen. Tog en bar som var väldigt svår att få ner och vips var jag vid Kungsträdgården.

Vid 30km hade jag fortsatt att tappa men nu var hållet borta och jag fick lite nya krafter. Blev peppad av att det bara var 12km kvar. Drack gudomligt god buljong på söder mälarstrand och kämpade vidare på stumma ben. Passerade dock en hel del löpare och stärktes av det. Blev dock även omsprungen. Kom sedan på att jag ju glömt att ta min andra energiliquid som jag planerat att dricka vid 30km och kände blev på riktigt bra humör. Jag vet dock inte om jag fick så himla mycket mer energi av denna, men kanske något.

Backen upp mot Västerbron var seg, seg, seg och det var en lättnad när det planade ut. Det gick väldigt långsamt, men jag kände att jag kunde öka lite ju längre upp på bron jag kom. Passerade löpare efter löpare på väg upp och längtade efter nedförsbacke. När den väl kom var det dock inget skönt alls utan gjorde bara ont i benen. Men kroppen hade liksom kopplat på något slags reservlager, för även om det inte gick jättemycket snabbare kändes det i alla fall bättre. Satte upp små delmål/delsträckor och tänkte vid 35km att 7km är ingenting. Jag hade dock tappat rejält sista femman som skulle visa sig bli min sämsta trots att det kändes ok energimässigt. Men jag förmodar att bron gör sitt här. Men nu med den nya energin kändes det ändå bättre.

Stretade på så gott jag kunde och vid centralstationen hällde jag massa vatten över mig för att piggna till. Segade mig upp till Odengatan och det kändes så himla skönt när 39km var passerade. 3km är verkligen ingenting och snart ska jag försöka öka. Det var många runt omkring mig som var rejält trötta men för mig kändes det faktiskt inte så vedervärdigt som det brukar göra vid denna tidpunkt. Konstigt nog. Långt där borta skymtade jag 40km och intalade mig att jag var stark och pigg. Väl där insåg jag att jag hade lyckats öka farten något senaste femman! Kopplade på alla extrakrafter och satte av mot mål. Det sjuka här är att jag nu i efterhand, när jag kollat tidigare tider, insett att jag i lördags sprang mina snabbaste sista 2km på maran någonsin! 2012 när jag sprang på 3.24:24 gick sista 2 på 5:15 min/km i snitt men så var jag visserligen helt förstörd då också. Nu kände jag mig stark och snittade (tydligen) 5:08 min/km på sista 2km. Jag sprang om massvis med löpare och det kändes verkligen som att det gick snabbare än innan. Det gjorde det ju alltså också. Försökte mig på en liten spurt när jag äntligen nådde stadion men det blev mest lite halvdant.

Väl i mål vågade jag slutligen kolla klockan och insåg att jag med största möjliga sannolikhet sprungit under 1:35. Lyckan!! Drygt 10min från personligt rekord men så mycket nöjdare än sist. 1:34:42 med mindre än 7 månaders löpträning. Max 5 av dessa har jag varit uppe på en träningsnivå som överhuvudtaget kan jämföras med innan graviditeten. Kroppen är fantastisk!!!

Jag tackar också för alla hejarop från både kända och okända personer längs banan! Jag är ledsen om jag missade någon, men med musik i öronen hör jag inte alltid så bra.

Klicka på bilden så blir det lättare att läsa...

På det stora hela kändes denna mara lättare än de tre jag sprungit innan. Om jag bortser från den vedervärdiga känslan jag hade under framförallt sista delen av Djurgården så blev jag aldrig sådär totalslut. Benen stumnade visserligen alldeles för tidigt och jag skulle ljuga om jag sa att det gick lätt och att jag hade ett piggt steg sista milen, men ändå. En helt annan känsla än jag kan minnas att jag haft på någon av de andra tre marorna. Men kanske är det så att jag bara minns 2012 som ju är typ det värsta jag varit med om. Jag tror att jag kände att det var snäppet värre än Sixtens förlossning som inte var någon rolig historia...

En annan positiv grej är att foten inte gjorde något väsen av sig förutom lite lätt mellan 5 och 10-15km ungefär. Men därefter inget alls och jag behövde inte stanna och sträcka ut tår en enda gång. Den fattade väl att det inte var lönt att krångla en dag som denna...

Full av självförtroende springer jag nu vidare om nya mål. Mot nya personliga rekord, endorfiner och löpglädje. Fast först blir det en väldigt lugn vecka med mest yoga och rörlighet, några korta joggar och eventuellt något lättare bålstyrkepass. Tack för denna gång Stockholm Marathon - vi ses nästa år!

3:34:42

Så himla nöjd är jag! En längre rapport kommer så småningom, men det jag kan säga lite kort är att jag öppnade alldeles för hårt (helt galet), höll på att bryta på Djurgården, mest pga intensivt håll, men lyckades fortsätta och till och med piggna till mot slutet och ta mig i mål. Drygt 10min från personligt rekord, men det har ingen som helst betydelse. NÖJD!

Nu är det dags

Konstant kissnödig, orolig över vädret och lite fjärilar i magen trots allt. Men jag känner ingen press och kommer försöka få en någorlunda "behaglig" tur. Fast det där vet en aldrig. Kanske tittar hornen ut och tävlingsinstinkten vaknar. Risken finns. När vi hörs nästa gång vet vi.

Marathontankar

Igår körde jag det sista riktiga springpasset innan min första mara efter graviditet och förlossning. Nu kanske det låter som att jag sprungit mängder av maror, men faktum är att jag bara sprungit 3 stycken. Samtliga i Stockholm. 2009, 2010 och 2012. 2009 hade jag inget egentligt mål mer än att ta mig runt, men hoppades på en tid under 4 timmar och drömde om att springa under 3:34. Jag sprang på 3:37 trots att det var väldigt varmt (och jag avskyr att springa i värme.) 2010 kände jag mig i väldigt bra form, mitt hittills bästa, och hade som mål att springa på en tid under 3:30. Även detta år var det rätt varmt och jag missade mitt mål med 47 sekunder. Jag var även väldigt tidigt gravid, men det visst jag inget om och lika bra var väl det. 2011 blev det ingen mara eftersom Sixten bara var 3 månader. Men jag startade faktiskt ändå och sprang halva loppet som ett träningspass. 2012 var det mer än dags för att krossa de där 47 sekundrarna från 2010 och det gjorde jag med besked när jag, trots det vedervärdiga vädret, lyckades springa på 2:24. 2013, det vill säga förra året, var jag gravid i vecka 21 (tror jag) och nöjde mig med att stå vid sidan av.

Så, det var historien. I år har jag inte något mer mål än att ta mig runt. Jag hoppas dock på en tid under 4 timmar och drömmer om att springa under 3:45. Precis som under min första mara alltså. För det känns lite som att det är första gången igen. Visserligen har jag varit igång och löptränat (mer eller mindre) sedan Ester var 4 veckor och sedan årsskiftet har jag i stort sett tränat som vanligt. Inte riktigt lika mycket mängd i början av året som jag vanligtvis ligger på, men nu är jag mer eller mindre tillbaks på banan. Ester är snart 8 månader. Jag både vet och känner dock att det är för lite för att det ska vara (för mig) optimalt. Jag känner och vet att jag är på god väg men ännu har en bra bit kvar till där jag slutade. I höst är målet att sätta nya personbästa på samtliga distanser jag deltar på, men just nu är det som sagt en bit kvar.



Att springa Marathon gör ju, förr eller senare, ont för alla. För mig kommer det säkerligen göra mer ont än det gjort tidigare då jag inte har lika många mil i benen som tidigare år. Jag har heller inte sprungit så många långa långpass och jag har inte tränat lika mycket på att springa med tomma energilager. Det är dock helt ok med den där normala tröttheten. Att benen är stumma, att fötterna värker och att hela kroppen skriker att den vill stanna. Däremot oroar jag mig lite för min vänsterfot där jag har den där nervinklämningen. Det kommer göra ont och förmodligen kommer jag behöva stanna och "knäcka" rätt framfoten/tårna mer än en gång. Det ska inte vara farligt vad jag har förstått, men det är obehagligt och fruktansvärt irriterande. Mest irriterande är att det inte är något löprelaterat (i alla fall inte enbart). Det hade känts "bättre" (men ändå inte såklart) om jag dragit på mig någon överansträngning eller annat dumt, men att det är något som kan komma lika plötsligt även i vardagen, nästan oftare där faktiskt, och med allra största sannolikhet inte har något med löpningen att göra, är frustrerande. Men, men. Det är bara att bita ihop och göra så gott jag kan. Jag kommer definitivt inte kunna skylla det faktum att jag kommer att vara låångt ifrån personbästa på någon fot. Och det känns faktiskt riktigt bra.

Kvällsjogg

Jag har vilat springbenen sedan torsdagens (misslyckade) lopp och endast tränat yoga och Body Balance. Styrkan har jag slarvat med och inte fått till ett enda pass med. Skämmigt. Igår kväll var det dock dags att kolla läget med de där springbenen.



En stillsam tur på 12km. Jag verkar inte ha någon förkylning i kroppen för pulsen var låg trots att jag tagit en dos astmamedicin som höjer pulsen. Dock känner jag av att det är mycket pollen i luften.



När jag vaknar om morgnarna är det med täppt näsa och lätt förkylningskänsla. Dock går det över så fort jag vaknat vilket jag tolkar som att det är just pollen och inte förkylning.



Denna vecka är det alltså marathonvecka med allt vad det innebär. Eftersom jag inte har någon direkt målsättning, mer än att ta mig runt, tar jag det dock inte på riktigt samma stora allvar som i vanliga fall. Men ungefär samma upplägg som jag brukar köra tänker jag ändå gå efter. Så idag blir det ett lättare hemkroppsstyrkepass plus en kort jogg. Men först en dag hemma för att vänta in en Ikealeverans med nya större utemöbler.

Milspåret 2014

Vilken flopp! Vilket misslyckande. Vad jag minns har jag aldrig misslyckats så totalt på ett lopp tidigare, men någon gång ska ju vara den första. Men vi kan ta det från början.

Innan start...

Varmt. Det var sjukt varmt när jag stod och väntade på en buss som skulle ta mig till starten. Tyvärr var jag inte ensam om att vilja ta denna buss och jag ångrade att jag inte tagit tunnelbanan till Gärdet istället och joggat bort till start som uppvärmning. När bussen väl kom kunde jag med nöd och näppe trycka mig in. Jag var väl typ den tredje sista som fick åka med. Och så färden sen. I teorin skulle den ta 10min men i verklighetens innerstadsrusning tog den över det dubbla. Jag försökte dricka vatten och andas lugnt men det var svårt. Dock var jag ute i rätt dog tid och var aldrig stressad över att inte hinna.

Väl framme lämnade jag in mina grejer och började värma upp. Stelt. Tungt. VARMT. Solen stekte och benen var som stockar. Tog kisspaus och tänkte att det ju nästan alltid känns dåligt innan start. Gjorde ett par fartökningar som inte gick särskilt fort men kändes desto tuffare. Gick in i startfållan. Och där började fler negativa tankar komma krypande. Varför står jag här? Alla ser så snabba ut? Varför anmälde jag mig inte till motionsklassen istället? Jag är törstig. Munnen är helt torr. Fötterna känns svullna. Försökte koppla bort allt och bara vara här och nu och fokusera, men det gick inget vidare.

Starten går och alla rusar iväg som vanligt. Jag tar det lite lugnt och blir omsprungen av väldigt många. Det går segt. Underlaget är löst grus och där kom första backen. Tungt. Nedför och det känns lite bättre. Kommer så småningom ut på asfalt men det hjälper inte mycket för då kommer massa backar. Och en sol som steker i ansiktet. Måste sänka tempot rejält. Har svårt att andas normalt. Tänker att jag skiter i det här nu och får se det som ett bra träningspass. Saktar in ytterligare och funderar nästan på att börja gå. Vid 3km har jag bestämt mig för att bryta vid 5km och varvning. Tänker att jag kan försöka dra på lite fram tills dess, men benen svarar inget vidare. Men så kommer jag över Djurgårdsbron och hör någon (en kollega visar det sig sedan) ropa mitt namn och får lite ny energi. Passerar 4km och kommer in i skuggan. Älskade skugga! Även om underlaget består av löst grus igen så är det skugga och jag orkar springa på i något högre fart. bestämmer mig för att inte bryta trots allt. Passerar 5km på runt 23:40 vilket får modet att rasa igen dock. Nog för att jag kände att det gick långsamt, men jag trodde inte att det gick SÅ himla långsamt. (Jag brukar inte kolla klockan så ofta under (korta) lopp eftersom jag upplever att jag blir stressad och att kroppen liksom låser sig.)

Jaja, jag fortsätter väl ändå. Den där första backen igen. Egentligen inget att tala om, men nu kändes den som ett berg. Plockade dock placeringar så tappade inte modet helt. Blev lite glad när jag insåg att andra varvet skulle gå längs vattnet och därmed inte vara lika backigt. Dock tyngre underlag. Plockade hela tiden placeringar så det var uppenbarligen fler än jag som var trötta. Jag tänkte att jag skulle försöka öka något efter 8km men det gick sådär. Tänkte om och bestämde mig för att en ökning vid 9km fick räcka. Låg jämnt med en kille och vi turades om att dra som i någon tyst överenskommelse. Sprang dock om honom, och en hel hög till, på slutet men någon vidare spurtfart var det inte tal om. Tillslut var jag i mål och ville lägga mig ner och dö av trötthet samtidigt som jag nästan började skratta för att det var så komiskt. Tänk att det kunde kännas så dödsjobbigt fast jag sprang långt mycket långsammare än vad jag är kapabel till. 46:50 är över 1min sämre än vad jag sprang Premiärmilen på i mars och jag vet ju att jag är i mycket bättre form nu än då. Just för att jag vet det kan jag faktiskt skratta åt eländet. Och en kan faktiskt inte lyckas jämnt.

Efter mål...

Jag vet inte riktigt vad det var igår, men jag tror att värmen är den största faktorn. Jag har väldigt svårt att prestera i värme, särskilt när det gäller att springa snabbt. Långt kan gå bättre. Men jag kände också av allergin/astman och har eventuellt också något skit i kroppen. I morse vaknade jag med lätt halsont och huvudvärk, men den senare kan nog bero på vätskebrist. Vi får se hur det utvecklar sig det här. jag blir gärna förkyld idag om jag ska bli det. Inte nästa vecka, för då ligger maran i farozonen.