Stockholm marathon 2015

Ok. Femte maran. Jag trodde ju inte på allvar att det var rimligt att förvänta sig något nytt pers, men innerst inne hoppades jag ju ändå lite.

Jag hade satt upp 3mål. Guldmål var pers, dvs under 3:24:24, silvermål (och det mest troliga) var 3:28 och bronsmålet var en tid snabbare än förra året, dvs under 3:34:42. Bronsmålet kändes lite som en skamgräns med tanke på att jag förra året bara hade tränat ca 7 månader eftersom jag klämde ut ett barn i oktober året innan. Jag visste att jag var i bättre form än då, dock inte SÅ himla mycket bättre. Tyvärr. Dock vet jag ju, i alla fall delvis, varför det är så och jag får helt enkelt se till att ändra på de faktorer jag själv kan styra över för att komma till start i en betydligt bättre form nästa år.

Men vi kan ta det från början. I startfållan jättetidigt. Iklädd en rosa regnponcho för att hålla värmen i det kyliga vädret. jag kände mig lite hoppfull då senaste väderprognosen sa att det skulle börja regna först klockan 14. (Jo tjenare...) Träffade på Johan och vi konstaterade att vi gick för samma mål, under 3:30. Strax innan start drog jag av mig ponchon och tänkte att det kändes lite onödigt att slänga den efter endast en timmes användning. Men så är det.

Jag tyckte det kändes lite segt precis i början, men när jag kommit en bit ner på Valhallavägen kom jag in i en bra rytm. I vanlig ordning i ett alldeles för högt tempo. (Det skulle dock visas sig att klockan inte var något att lita på (mer än tiden då förstås) då den helt plötsligt började visa helt fel tempo och senare under loppet hade lagt på en massa kilometrar...) Men det kändes lätt. Hela första milen kändes väldigt lätt och jag passerade den på strax under 48min. Det kändes fortsatt lätt fram till varvning där jag precis som förra året blev omsprungen av massvis av löpare. Jag förstår inte riktigt varför för jag upplevde inte att jag själv tappade fart. Detta pågick fram till dryga halvmaran ungefär men väl ute på Djurgården sprang jag om ungefär lika många som passerade mig.

I år var Djurgården riktigt seg. SEG. Det blåste här och var och regnade konstant. Det lätta duggandet till och  rån under första varvet var borta. Nu hällregnade det. Och det skulle det visa sig göra ända in i mål. Favorit i repris. fast inte riktigt lika kallt.

Så småningom kom jag äntligen tillbaks till Strandvägen och fick lite nya krafter. Det gick riktigt "lätt" fram till Kungsträdgården men sedan blåste det kraftig sidovind fram till Slussen och jag tappade orken lite. 30km passerades på strax under 2:27 och jag insåg att något pers skulle det, som väntat, inte bli idag. Längs Söder Mälarstrand blev jag omsprungen av 3:30 farthållarna och tappade modet ännu mer. Jag visste dock att jag tidigare sprungit förbi både de som startade i min startgrupp och de som startade i den framför, men ändå. Tänkte jaja, jag får gå för att slå förra årets tid då.

Backen upp mot Västerbron sög all kraft ur benen och väl uppe på bron för att börja färden uppåt blev jag bara så less. Orkade inte mer. Men krigade givetvis på så gott jag kunde och tillslut var jag faktiskt uppe. Och äntligen, detta år gjorde det inte så ont att springa utför och jag susade förbi massvis av folk. Fick lite ny välbehövlig energi och svängde in på Norr Mälarstrand med nya krafter. Här visste jag att jag snart skulle få min fjärde (de tidigare tre bar jag med mig) och sista liquid comp. langad av världens bästa kollega Björn. Så hela långa rakan gick åt till att springa till vänster och spana efter honom. men ingen Björn. Visste dock att han skulle dyka upp förr eller senare efter att ha varit vid mål och hejat på en annan (skitsnabb!)  kollega och strax efter stadshuset stod han. Min räddning! Fick min energi och massa pepp. Jag var sur och deppig och är glad att han stod ut med mig :) Förlåt Björn!

Eftersom jag var så trött hade jag oroat mig för hur Torsgatan skulle gå, men helt plötsligt hade jag fått ny energi. kanske inte så mycket fysiskt, men mental energi räcker långt. Jag kanske inte ökade jättemycket men jag sprang i alla fall om många. Kom ikapp Helena som sprungit förbi mig på Djurgårsbron och pratade lite med henne. Sedan sprang vi lite om varandra några gånger innan jag lyckades öka tempot lite efter 40km. Nu var det segt, men i huvudet var jag beslutsam. Nu är det så himla lite kvar och det är inte farligt att bli trött. Strax före 41km sprang jag ikapp Johan som såg ut att klara sitt mål på sub 3:30. Helt säker på att jag (vi) skulle klara det var jag inte, men jag trodde att det skulle finnas en chans. Klockan hade jag inte vågat kolla på sedan ett tag och det var INTE läge att göra det nu. Då skulle jag stressa upp mig själv.

Uppför Sturegatan sprang jag om en efter en men blev även omsprungen av en och annan. Bara det allra sista kvar. Svänga av ner mot marathonporten. Nedför, äntligen nedför. Men varför är det så himla långt. Men tillslut; in på den regnblöta banan och öka farten ytterligare. I kurvan vänder jag blicken mot klockan och ser den krypa mot 3:30. Visste att jag startat runt minuten efter 12:00 men inte exakt. Spurtade ut det allra sista och det visade sig att jag klarade det precis. Vilken lättnad! Det hade känts väldigt surt att missa den där magiska gränsen ännu en gång. Det var dock väldigt blandade känslor. jag var nöjd över att vara i mål och nöjd över att ha kommit in under 3:30. men jag hade ända hoppats på några minuter färre ytterligare. Typ 3:27-3:28. Ok, det är inte långt ifrån och kanske hade det gått om vädret varit lite bättre. Som det var nu var jag nästan lika kall som 2012. Benen blev ännu mer stela och ovillga än vanligt och jag tappade mycket på slutet. Igen. De flesta tappar på slutet, men jag tappade så mycket nu (liksom 2012). Det är jag mindre nöjd med. Men supernöjd över att ha sprungit mitt femte Marathon, på min andra bästa tid och i ett hemskt väder. Men nästa år, då jäklar är jag i mitt livs form! Nu ska jag bli snabb! Ska bara vila helt i en vecka och träna lätt i ytterligare två. Men sedan, då!

Jag är i mål

3:29:42. Och återigen massa regn och blåst. Inte riktigt lika illa som 2012 såklart men inte jättelångt ifrån. Första varvet var kul och då kändes det väldigt lätt. Men som vanligt blir det tufft bortåt 20km och resten var inte vidare roligt. Men nu är det gjort och En längre rapport kommer när jag landat lite och kommit fram till om jag är nöjd eller inte. Just nu är jag kluven nämligen.

Målet är nära.

Ytterligare ett års träning är avklarad. Många pass har det blivit. I snö, regn, sol, värme, kyla och fukt. Med pigga ben och trötta ben. En hel del styrkepass och mängder av yogapass. Pusselbit efter pusselbit har lagts och ibland har motivet fått ändras eftersom livet händer och livet kommer först. Jag är inte ända framme, inte riktigt där jag vill vara. Men jag är väldigt mycket redo.



Jag är redo att springa långt imorgon. Jag är lite mindre redo att springa snabbt, men uthållighet räcker långt och totalt sett är jag mer redo än jag någonsin varit. Jag är lugn och trygg i min erfarenhet av distansen och vet att jag gjort det jag kunnat med de förutsättningar jag har nu. Imorgon springer jag 42195m det snabbaste jag kan just nu. Jag är redo.

Status

Jag sprang ett väldigt segt pass igår eftermiddag/kväll hem från jobbet. Trötta ben, tung kropp och flåsig andning. Inte precis vad en vill känna just nu. På kvällen var jag helt slut och la mig tidigt för att gå en timmes extra sömn. Trodde jag. Barn som vaknar. En av hosta och halsont, en annan av mardrömmar (?). Trångt i sängen som vareviga natt nuförtiden. Till sist tröttnade jag på att ligga inklämd mellan två svettiga barn och lyckades bära över dem till sina egna sängar utan att de vaknade. Äntligen kan jag få en natt med bra sömn tänkte jag. Så kunde jag inte somna! Givetvis. Dock sov jag bra när jag väl somnade och fick sova ända till halv sex. Det är en halvtimme längre än standard just nu. Ester brukar vakna prick nollfem. Segt.



Dessa två alltså.

Sixten hostar och har ont i halsen och får vara hemma med Martin. Missar friluftsdag på idrottsplatsen med picknicklunch och annat kul. Trist. Annat trist är att även jag börjar känna något som liknar en begynnande förkylning! INTE bra alls. Hoppas på att det är maranerver som spökar bara. Hoppas verkligen för jag vill, vill, vill springa på lördag!

Sista snabba

Igår sprangs sista riktiga kvalitetspasset innan maran. Det blir ett lite halvsnabbt pass imorn men inte riktigt kvalité. Fyrahundringar på bana igen. Denna gång endast 6st för att inte förta mig. Och jag kan ju säga att det räckte. Det var tungt igår.

Visserligen hade jag ätit lite halvdant och suttit (plus yogat) i solen en stund innan och det var rätt varmt vilket jag ju inte är van vid än. Men lite deppigt känns det ju... Tiderna var inte katastrofdåliga direkt (snarare någon av de bästa den här sidan om Ester) men känslan var blä. Tungt att andas och inget vidare flyt i löpning. Flåsigt.

Aja, det blir som det blir och nu vill jag mest ha den där maran avklarad. Sjukdomsstatus här hemma är för övrigt att storbarnet nu är hemma med feber. Lite av ett lotteri om jag överhuvudtaget kan springa således. Men det är bara att hoppas på det bästa.

Lite hopp

Igår sprang jag snabbdistans. Efter en halv dags jobb och sedan firande av Förskolans dag med picknick, fika och sånguppträdande på eftermiddagen var jag ganska osugen när barnen väl var nattade. Jag hade inte bestämt vilken typ av pass jag skulle köra ens. Mer än att det skulle vara någon form av kvalité. Men strax innan jag äntligen kom ut bestämde jag mig alltså för snabbdistans. Tänkte att 6km fick räcka denna trötta kväll.

Joggade upp i 3km. Tänkte köra några stegringslopp innan start men orkade bara inte. Höjden av lathet. Men tryckte iallafall på lap och körde igång. Fasen, det kändes ju rätt bra. Trots svagt uppför. Sedan platt och därefter svagt nedför. Ännu bättre känsla. Såklart. Sedan lite lätt böljande innan partiet jag fasat för; en lång backe som börjar med svagt, svagt uppförslut för att sedan övergå i en ganska lång brant innan den planar ut igen den sista biten. Men det gick ok. Givetvis gick det rejält mycket långsammare men det är ok och i sin ordning.

En nedförsbacke innan sista platten. 6km snabbdistans avklarat med en snittfart på 4:32 min/km. Med andra ord riktigt bra för lilla mig nu förtiden. Jättenöjd är jag!




Joggade hem delvis genom trollsk skog och så fick även själen sitt. Sedan fyllde jag på med glass (efter fyra rostade mackor...) Salta karamell från Mormor Magdas. Godaste glassen ever!