En av drömmarna som får vänta

Ganska nära mig har jag en ridskola. När jag upptäckte det för några månader sedan blev jag jätteglad och tänkte att jag nu kanske äntligen kan ta upp ett stort och saknat intresse. Innan jag flyttade hemifrån och till Göteborg för att plugga bodde jag nämligen i princip i stallet. Eller ja, de sista tre åren var jag nog där max fyra dagar i veckan, men under högstadiet i princip varje dag. Och gärna hela dagarna på helgerna. Det känns fint att jag valde hästarna framför utelivet. Det hann jag med sedan ändå. Istället gick jag upp tidigt och utfodrade hästar och mockade tusentals boxar (iallafall totalt sett, utslaget på alla år). Oftast mycket mysigare.

Men iallafall. När jag upptäckte ridskolan tändes som sagt ett hopp. Men tyvärr slocknade det lika fort igen när jag kollade upp vad det skulle kunna tänkas kosta mig. Nästan SEXTUSEN PER TERMIN! För EN lektion i veckan. Jaha, bara att fortsätta med de lite billigare hobbys jag redan har. Snyft. Verkar som att jag får skjuta ytterligare några år på mitt återförenande med de fina stora kloka djuren. Men någon gång. Drömmar är till för att uppfyllas. (Vilket jag nog behöver påminna mig själv om ibland..)

Positivt och negativt

Gårdagens premiär som balancefröken gick ok. Helt nöjd är jag (såklart) inte, men nu är första gången avklarad så nu kan det bara bli bättre. Nästa vecka kör jag själv och (såklart) hela programmet själv. Trots att det är dubbelt så mycket känns det dubbelt så bra. Första gången är alltid första gången.

Så till tråkigare saker. Iallafall för mig. Igår vaknade jag med huvudvärk. Idag med pyttelite halsont. Men det gick över. Fast under eftermiddagen blev jag helt plötsligt förkyld. Det gick på ungefär fem minuter. Konstigt. Men så brukar det ofta vara när jag blir förkyld. Ofta går det också över snabbt. Inte på fem minuter, men väl på ett par tre dagar. Och det hoppas jag verkligen, för på lördag ska jag springa fort. Men träningsplaneringen spricker ju rätt rejält. Kanske är det bra för prestationsångesten? Kanske sänker jag kraven, kanske går det bättre? Om jag blir frisk vill säga. Jo, det ska jag. Idag snörvlar jag framför teven. Det hör inte till vanligheterna. Varken tv-tittande eller snörvlande. Fast först ska jag skriva klart ett träningsprogram till en adept eller vad man nu ska kalla det. Och finslipa det sista på en artikel. SEN ska jag snörvla framför teven.

25,2

Det var med nöd och näppe jag nådde 25km, men 25,2 stoppade jag tillslut klockan på. Största delen borta i kuperade nackareservatet men även en del asfaltlöpning för att få ihop hela sträckan. Segt så det förslår men det kan ju inte alltid vara lätt och roligt här i livet. Det märks att jag inte fått till några långpass de senaste veckorna och det är trötta ben nu. Men nu är jag igång igen och då kan det bara gå lättare. Fast just nu är det dags att äta igen lite. Mums.

Skrivet på min Iphone

Vagnjogg, army och tempo

Tiden flyger som sagt. Men igår var jag och Sixten ute på vagnjogg igen. Vagnjogg med paus för lite klassiska armyövningar. Bredvid en cirkus.. Jag kände mig som en cirkus också. Gjorde burpees för första gången sedan mitten av december. Då gravid runt vecka 32, nu inte det minsta gravid. Men det hjälpte inte för jag var fasen sämre på att göra burpees med Sixten i vagnen bredvid än med Sixten inne i magen. Haha. Ingen vidare spänst alltså, men jag gjorde iallafall 3x10 utan att dö. Dessutom i triset med dips mot bänk (3x20) och hög planka (med fötter på bänk) med diagonala benindrag (3x20). Därefter trisetade jag utfallshopp (3x20), hög planka med vridning (3x20) och jämfotahopp upp på bänk (3x10). Det känns idag kan jag meddela. Tempopasset jag nyss kom hem ifrån var så segt att jag undrade om marken förvandlats till sirap. Snabbdistansen jag körde tidigare i veckan kändes nästan lätt i jämförelse, trots att jag sprang 15sek snabbare per kilometer då. Men Sixten blev väldigt glad när jag kom hem. Fast om det var över mig eller klockan vet man aldrig.

Nu ska jag äta massa god mat och ladda för långpass imorn. Minst 25km ska jag skrapa ihop och så många som möjligt av dem ska gå i kuperad terräng. Nu har jag sagt det, nu måste jag genomföra det. Är det bara lite mindre klibbigt ska det nog inte vara några problem, är det som idag får jag något att bita i.

Kvällsträning

Eftersom Martin är iväg och springer Bellmanstafetten och jag inte kände för att springa med vagnen idag blir det sent spring för mig. Klockan är nu kvart i nio och jag hoppas på att få ge mig av senast nio. Sedan Sixten somnat för natten har jag dock övat Body Balance. Jag brukar öva igenom hela koreografin ungefär varannan dag och alltid har detvarit något jag missat, oftast samma saker, men idag gick det nästintill prickfritt. Skönt. Jag kan nämligen meddela att jag från och med vecka 36 och höstschemats start har fått en fast klass! Och nu på måndag ska jag teama samma klass tillsammans med nuvarande instruktör så det är bäst jag lär mig att prata samtidigt som jag koncentrerar mig på koreografin..

Hej vad det går

Ja både i livet och med löpningen. Dagarna svischar förbi och snart är det både höst och tävlingsdags. Först ut är tjejmilen, men där ska jag inte persa. Eller ja, om jag nu mot förmodan skulle det så blir jag såklart hur glad som helst, men att tro att jag ska göra det är att ta i. Dels är banan lite för kuperad för att jag ska kunna pressa mig under 44:30, dels är det alldeles för trångt för att jag ska lyckas slita mig till en sådan tid och dels är jag förmodligen inte riktigt redo för milpers än. Det ska jag dock vara senare i höst. Nu ska jag ha roligt (eh.. när blev ett millopp roligt just under tiden man springer??) och träna på att springa snabbt. Realistiskt är nog att gå för en tid någonstans mellan 46 och 47 minuter, förhoppningsvis närmare 46. Visst finns det en liten liten minimal chans till pers, man vet aldrig hur min kropp reagerar när det är tävling, men det är inget jag begär av mig själv just där och då och faktiskt inget jag på allvar tror på.

Men nu var det faktiskt inte det jag skulle skriva om utan kvällens snabbdistans som faktiskt gick riktigt bra. Trots (eller kanske just därför?) att jag inte hade några större förhoppningar om stordåd då jag var både trött och lite hungrig, lyckades jag snitta 4:35 min/km på de 7 kilometrar som utgjorde själva snabbdistansen. Och det utan att det var alldeles dödsjobbigt. Det är både det längsta och snabbaste snabbdistanspasset jag sprungit sedan innan graviditeten men ändå är det inte just farten jag distansen jag är nöjd med. Nej, det är att jag hade ett sådant flyt från början till slut. Det kändes liksom bara så rätt och så lätt, och jag lyckades hålla ihop kroppen så himla bra. Jag kände mig grym helt enkelt. Den känslan är värd långt mycket mer än farter och distanser. Flow. Oövervinnerlighet. En helgrym känsla!