Duathlon

Det slog mig precis att jag tränat duathlon idag. Först 45min cykelinstruerande på andra gymjobbet. Där har jag inget fast pass utan hoppar bara in och vickar ibland. På senare tid har jag dock jobbat desto mer i receptionen/kassan. Det är bra, för eftersom det är en kommunal anläggning får man normalt betalt för sitt jobb. Kanske inte bra i jämförelse med många andra jobb, men för mig är det rena drömlönen. Speciellt eftersom man som timmanställd får semesterersättning utöver timmlönen. Och så får man ju ob-tillägg. (Kanske låter som en självklarhet, men i gym/hälso/träningsbranschen som saknar kollektivavtal förekommer detta sällan.)

Men duathlon var det ja. Efter att vi bestigit två berg, totalt okomplicerat och pulssnackbefriat (Jag tror många tycker att det är skönt när jag inte pratar om så komplicerade saker som pulszoner, mjölksyratrösklar och annat vetenskapligt. Själv saknar jag det massor de få gånger jag inte kör pulsbaserade pass.) och med fokus på att hitta sitt eget flow och föreställa sig miljön vi befann oss i, bytte jag skor och byxor, samt satte på mig keps och jacka och annat nödvändigt och gav mig ut i regnet. Drygt 7km senare var jag hemma. Blöt på varenda centimeter av kroppen men lite gladare än innan. Löpning är verkligen terapi.

Snart måste jag sova. Jag börjar jobba klockan 6 imorn. Det betyder att jag måste gå upp strax efter halv 5. Inte riktigt lika kul.

En riktig prinsesshelg

Jag äter pannkakor och tänker att det trots allt blev en rätt bra helg. Inte för att jag förväntat mig att den skulle bli dålig på något sätt, men den blev bara lite bättre än väntat helt enkelt.

Cykelvicket igår gick superbra och jag tror att jag gjorde en av mina bättre (bästa?) insatser på den där cykeln där framme. Det mesta stämde och trots att salen bara var halvfull fanns en känsla av flow närvarande. Härliga känsla! Flera som berömde vilket som alltid gör mig sådär barnsligt glad. Och när sedan supersus, som inte cyklat för mig på ganska många månader, berättade hur bra hon tycker jag har blivit och hur mycket jag har utvecklats blev jag varm i hjärtat. Att ständigt utvecklas och bli bra, bättre, bäst (mitt bästa) är ju lite av mitt måtto och min strävan inom det mesta av det jag gör. När någon sedan lägger märke till att jag faktiskt utvecklas i rätt riktning blir jag väldigt, väldigt glad.

Precis som både de två gånger tidigare jag har kört just det här passet (intervalltrappan) körde jag fullständigt slut på mig själv och efter en ordentlig genomstretching av framförallt rygg, rumpa och höftböjare (orkade inte med någon bålstyrka) smakade det fruktansvärt bra med lunch. Helst skulle jag velat vila en stund efter maten, men eftersom finnkampen väntade blev det inget av det. I flera timmar satt vi och frös (vi trodde det var sommar, men det är det tydligen inte längre) och imponerades av alla duktiga friidrottare. Efter lite grekisk mat och ett värmande glas rödvin på en restaurang i Linnéstan följt av en liten promenad somnade jag som en prinsessa i min stoora prinsessäng.

Som en prinsessa kände jag mig dock inte i morse när jag tvingades släpa mig upp för att jobba. Inte heller på jobbet eftersom det var stressigt i princip hela tiden. Som blöning för mitt slit bröt jag ännu en gång mot mitt löfte om endast lugn träning resten av veckan och begav mig iväg för en tur på skatåsmilen, förr även kallad mördarmilen. Idag var det nästan så att jag tog tillbaks det där senare namnet på den. Jag vet inte om det är på grund av den höga luftfuktigheten eller om min astma helt enkelt blivit värre, men det har varit väldigt tungandat väldigt ofta nu på senare tid och idag var det värre än värst. Jag kunde inte ta djupa andetag och det var jobbigt, jobbgt. Men trots det och trots att jag inte sprang på särskilt snabbt alls, utan snarare försökte ta det lugnt, blev tiden mycket bättre än jag väntat mig. Absolut ingen rekordtid, men inte jättelångt ifrån heller. Tillsammans med dit- och hemjogg blev det 15,1 km och ett helt ok pass. Nu med nästan alla pannkakor med hallon, blåbär och jordgubb/lime kesella i magen mår jag som en prinsessa igen och det är bara den lilla lådan som fattas.

Idrottslördag

Igår tränades det Body Balance och lite enbensstyrka på Sportlife Exclusive. Det var en bra start på helgen. Jag var ju "ledig" igår men dagen gick undan och var snabbt slut efter lite garderobsstäd, dammsugning och storhandling. Men som sagt, underbar balance som fick mig att stressa ner. Därefter lite vindrickande långt ute på Hisingen, i en stadsdel jag knappt satt min fot innan. Spelandes ett roligt spel och med ett glas vin i handen (ok, 2) gick kvällen snabbt och jag var inte hemma förän efter ett trots att jag tänkte mig en tidig kväll.

Idag ska jag nämligen frångå min plan med endast lugn träning resten av veckan och vicka på en cykel 60. Ska dock bli jättekul! Jag är verkligen jättesugen på att börja instruera mer regelbundet nu efter lite inställda pass och förhinder den senaste tiden. Jag kommer köra ett av mina senast gjorda pass, en intervalltrappa där intensiteten ökas stegvis i intervaller. Första intervallen är alltså lättast (75%) och längst (6min) och sista jobbigast (100%) men kortast (1min). (Däremellan 5min på 80%, 4min på 85%, 3min på 90%, 2min på 95%) Ungefär 2min aktiv vila mellan varje intervall (något längre mellan de översta trappstegen). Därefter en låång stegvis nedvarvning där det blir en rejäl utmaning att orka ligga strax under mjölksyratröskeln i 4min efter maxningen. Slutligen ytterligare 4min men på den behagliga 75%-nivån, följt av 4min för att hitta tillbaks till utgångsläget och den lätt ansträngande känslan. Ett pass som känns som en walk in the park i början men som blir rejält tufft på slutet. Kul och utmanande!

Suddigt.. som deltagare kan man dock vara i sin egen värld :)

Efter cyklingen ska jag försöka klämma in lite bålstyrka och sen blir det finnkamp! Hoppas ni får en lika bra lördag!

Snart ledigt och katastrofalt cykelpass

Idag jobbar jag mellan 7 och 22. Med en liten paus mellan 13 och 16. Inte helt optimalt för hjärnan känner jag nu..

Herregud vad jag är glad över två lediga dagar i rad! Imorn och på lördag är jag helt helt ledig Eller ja.. massa måsten och sånt som vanligt, men jag funderar på att nästan helt ignorera dem och bara vara. Bara göra vad jag känner för och ta tag i livet på måndag (eller varför inte söndag, då ska jag ju ändå jobba igen) igen.

Jag har jobb som ska letas upp och sökas, jag har army training- och cykelpass som ska bli färdiga, jag har en uppsats som det ska skrivas lite på och jag har en träningsplan som ska följas. Men det blir på måndag det (eller kanske söndag?). I två dagar ska jag, förutom att storhandla (kylskåpet är tommare än på många år) bara ägna mig åt mig själv ochg göra sånt jag mår bra av. Tyvärr "får" jag ju inte träna riktigt så som jag hade önskat, men det ska nog gå bra ändå hoppas jag.

Appropå träning så var jag och en vän på ett cykelpass på en träningsanläggning som hade öppet hus igår. Det kan ha varit det sämsta cykelpass jag någonsin varit på. Det enda som man kan sätta upp på pluskontot var en eller två (musikmässigt) bra låtar. I övrigt var det total katastrof. Eller vad sägs om 40 sekunder uppvärmning följt av supersnabb cykling till jättehård musik. "Nu kommer vi köra jättesnabbt ett tag. Sen blir det tungt ett tag och på slutet kommer vi köra ännu snabbare" Går det funderade jag över när den så kallade uppvärmningen dragit igång. Massa "runnings", "jumps" och "jumps on the hill" gjorde ju inte saken bättre direkt. Och att han hade kass teknik och inte sa många ord på vägen hjälper ju inte heller till. När han dessutom går av cykel och ställer sig framför var och en av oss, i tur och ordning, och viftar med sin handduk var övervägde jag att lämna salen. Nu är det inte riktigt min grej så jag satt kvar. Efter tokcykling (jag satt hela tiden, men egentligen skulle man stå i tre intervaller) på den sista låten var det äntligen över. Då fick vi typ 10 sekunder på oss att varva ner, sen skulle vi börja stretcha. Det kunde han inte heller. Undrar på vilket århundrade han fick sin utbildning egentligen? Tur för träningsanläggningen (och kanske hela kedjan) att jag inte avslöjar deras namn. Och tur för dem att detta inte var en ordinarie instruktör utan någon som bara hoppade in.

Och just det; en rolig grej var att han i början av passet sa att vi skulle "lämna klagolappar i lådan om det var katastrof" Det borde jag nog gjort..

Det är visst inte meningen..

..att jag ska bli ultralöpare just nu. Först gick det såhär med det första försöket och nu går även den andra chansen åt skogen. På fredag springs det 6h lopp för barnens skull i slottsskogen och jag hade planerat att vara med. Men nu har jag insett att det inte kommer att funka. Det finns många olika anledningar, men den främsta är att kroppen inte känns riktigt hundra. Dels har jag små förkylningssymtom och dels lite ont i ena höften. Det fungerar att träna på lite lugnt, men är kanske lite onödigt att utsätta kroppen för en såpass stor ansträngining som 6h löpning faktiskt är. Att hålla mig frisk och skadefri och därmed kunna träna på enligt plan fram till lidingö känns faktiskt viktigare.

Förutom de fysiska hindren finns lite andra småanledningar och tillsammans betyder de att det helt enkelt inte är någon bra tidpunkt att bli ultralöpare just. nu. Men det kommer fler chanser, både i form av tidslopp och egna utflykter. För jag vill verkligen testa på att springa mer än ett marathon. Jag vill känna hur det känns, både fysiskt och mentalt. Jag har absolut inga ambitioner om att bli lika cool som Mia och springa över 16 mil, men att klara av åtminstone 5-6 mil skulle kännas bra.

Istället för att springa jättelångt kommer jag spendera resten av veckans träningstimmar på yoga/body balance, stretch kanske ett eller anant kort lättdistanspass och lite lätta löpfunktionella styrkeövingar. Om förkylningssymtomen stannar vid symtom och inte blir nåt mer såklart.

Det sjuka med allt det här är att jag känner mig dålig som inte fullföljer mina planer. Även fast jag alltid utgår från mig själv, har mina prestationer i fokus och väljer att göra det jag vill kan jag inte låta bli att känna mig lite misslyckad. Jag vet att det är helt sjukt att känna så. Att lägga så stort del av sin tid på träning som jag gör är det inte många "normla" människor som gör och när jag berättar att jag springer lopp och till och med har sprungit ett marathon blir folk superimponerade. Men när man "lever" i träningsbloggvärden känns inte detta som några stora grejer. Jag får ibland känslan av att det är en slags outtalad tävling om vem som kan göra de galnaste/coolaste/värsta sakerna. Och hur mycket jag än intalar mig att jag inte bryr mig om detta och vet att jag är bra som jag är och gör det jag själv vill så kan jag inte låta bli att påverkas. Och det skrämmer mig.

Jag är bra, jag är stark och kan. Jag har mina egna mål, min egen plan för hur jag tar mig dit och mitt eget upplägg för hur jag presterar optimalt. Och det är fullständigt tillräckligt!

Och ultralöpare kommer jag bli förr eller senare ändå. För att jag vill det, inte för att många andra är det (även om dessa andra självklart har inspirerat mig att vilja!).

(Var bara tvungen att övertyga mig själv lite extra att om att jag inte alls är sämre än någon annan bara för att mina planer går i stöpet.)

Armyabstinens och backträning med näradödenupplevelser

Nu har det gått mer än två månader sedan senaste army training-passet och abstinensen blir bara större och större för varje dag. Svagare och svagare blir jag också, det går ju sådär för mig att få till mina styrkepass.. Både coren och benstyrkan (och yogan) har blivit eftersatta under sommaren. Tid, passande pass och kanske lite lathet har bidragit till detta förfall och jag kommer få lida för det när det äntligen är dags för höstens första armypass. Så det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram mot den 8:e september. Det är så det ska ske, det är då jag ska få veta att jag lever. Om jag överlever.

Något som också hamnat lite i skymundan bland mysjogging och snabbhetsträning är backintervaller. Så idag tog jag tag i detta och i sällskap av Martin styrde jag mot den där äckligt långa backen som känns evighetslång trots att den bara är 300m. 6 gånger upp och ner plus upp och nedjogg. Nästa vecka blir det totalt 8 och veckan därefter 10. Det är ju snart dags för Lidingöloppet och nu ligger fokus på backar och terränglöpning. Alla långpass kommer att förläggas i skatås och backträning tänker jag få in en gång i veckan. Åtminstone nästan alla veckor.

I jämförelse med idag var lördagens uppladdning hur bra som helst..

Idag gick jag upp halv sex. Åt frukost vid sex, promenerade 20min till jobbet hos de söta tanterna och gubbarna, där jag inte kunde sätta mig ner förän kvart i elva. Då åt jag frukost nummer två. Halv tre åt jag en alldeles för energi och näringsfattig lunch på stan och klockan fem sprang vi. Inte mycket till laddning det där. På slutet av nedjoggen var mitt blodsocker så lågt att jag var alldeles snurrig. Jag var seröst rädd för att jag skulle svimma där mitt på vägen och det kändes som om benen inte riktigt lydde mig och som om jag skulle behöva en sockerinjektion. Som tur var överlevde jag hela vägen hem och panikdrack ett stort glas superstark oboy. Jag valde mellan det och gainer men kom, min mentala koma till trots, fram till att det borde vara det (i mitt alldeles för tomma kylskåp/skafferi) som snabbast skulle nå ut i blodådrorna. Några minuter senare kände jag mig lite mer normal och värmde en låda mat (tack gode gud att det fanns en sådan och jag inte skulle vara tvungen att ställa mig och laga mat i det där tillståndet). Nu en timme senare är jag redan hungrig igen. Vadå energiunderskott..