Den där känslan (och den man inte vill ha)

Tänk vad mycket roligare det blir när det ligger snö på marken! Sixtenbmev glad över att åka pulka till föris och jag över att få springa med knarr under fötterna till jobbet. Dock var det väldigt blöt snö och pulkan funkade ungefär som en plog. Dessutom var det rätt tungsprunget men det gör inget.



När det var dags att springa hem var känslan dock sämre. Det var så fruktansvärt segt! Och all snö förvandlad till slasksörja. Först när jag närmade mig Årsta kom vintern tillbaks. Tur det. Vägde upp lite av den kassa känslan.

Pannkakor, grädde, bär och vaniljkesella väntade hemma och jag tror jag åt sex stycken. Kanske var det bara energibrist som satte krokben för springbenen.



Body Balance. Även fast jag inte instruerar någon fast klass nu i vår kommer jag köra på egen hand här hemma minst en gång i veckan. Fungerar finfint om jag möblerar om pyttelite. Och känslan. Oslagbar. Starkare, mjukare och lugnare. Avstressad. Energifylld. Endorfinig. Älska den känslan! Den känslan.



Ibland behövs nya, egenpåhittade positioner för att få till bloggbilder. Allt för konsten.

Livet

Idag vilodag från träningen men desto tuffare för huvudet. Stressigt och rörigt. Mycket att fixa med och när jag väl har börjat hittar jag alltid femton grejer till som jag helst vill ha gjorda igår. Jag vill ha nytt och fräscht och fint nu på en gång. Men det går ju inte när jag samtidigt ska bidra med kunskap och förmedla den äkta glädjen med springning. Just det ordet, springning, är ett ord som jag använder mig av mer och mer. För jag tycker det är ett så himla fint ord! Löpning låter så stelt och tråkigt och ordentligt. Springning låter mycket mer lekfullt och sprudlande. Energigivande. Precis om det är.

Det var mycket jag inte hann göra idag men det var också mycket jag fick gjort. Jag måste lära mig att se även det halvfärdiga som steg framåt och inte som nederlag för att jag inte hinner klart. Det är så typiskt mig att det ska vara allt eller inget. Skjuta upp eller göra just precis i detta nu. Något jag dock hunnit med är en lunchdejt med en fin Caroline. Att avhandla livsplaner och stora drömmar är vi bra på. Det är roligt att hitta personer som är lika. Jag tänker ofta på detta. Hur tillfälligheter gör att vissa människor möts. Eller är det ödet? Är det meningen? Eller finns det massvis av ytterligare fina tvillingsjälar där ute som jag aldrig kommer träffa och lära känna? Jag har hunnit samla på mig en härlig liten skara genom åren. En av dem träffade jag när jag var fyra. I stallet fanns någon. På universitetet en tredje. Och på senare år är det springandet och skrivandet som bidragit mycket. Och ytterligare tillfällen före och efter som kanske var förutbestämda eller så är det bara en slump. Förunderligt.

Underbart är kort

Och så togs jag tillbaks ner på jorden igen. Långpassdags. Söndag du vet. Sovmorgon fram till åtta. Äta frukost, vara seg. Vara opepp och fruktansvärt omotiverad. Rycka upp sig och tänka "det är den här känslan många brottas med dagligen och ger efter för. Här ska inte ges efter. Nu går du ut och genomför. Så det gjorde jag. men ärligt talat. Det var fasen inte roligt en endaste stund. Grått och tråkigt. Om än bart på marken. Jag vill ha vinter! Sega ben. Trött huvud. Tråkig löpning. Vi stannar där. (Fast jag lyckades skrapa ihop 21,6km tråklöpning i alla fall.)

Desto roligare med en tur till Eriksdalsbadet. Eller, inte så mycket för oss vuxna, men desto roligare för den stora lilla. Han blev överlycklig och då blev också vi det såklart. Fast så blev det såklart lite ilska när det var dags att gå upp. Och när han inte fick simma själv och sådant.

Middagslagning med matlådefix och andra kvällsbestyr och nu är klockan redan nio snart. Det dumma med att stortoddlern fått juniorsäng är att han inte längre somnar själv. Första kvällen gick hur bra som helst, men redan andra kvällen, när han insåg att han kunde klättra i och ur sängen själv, är det helt plötsligt läskigt att somna. Så nu tar det tid... I bästa fall tio minuter (Och det är ju ingen fara!), nu nästan en timme (Fast jag att vet att det finns många som tar ännu längre tid på sig så jag ska väl inte gnälla här heller antar jag. Det är bara det att vi vant oss vid en viss rutin och så blir allt upp och ner nu.). Men hur som helst. Nu ska jag sätta mig i soffan med en bok och lite godis och en kanna te.

Det fanns lite fart i vinterbenen

Ah, det finns få känslor som slår dem efter ett riktigt bra pass. Eller nja, det finns naturligtvis väldigt mycket som är ännu bättre, men om vi koncentrerar oss kring träning och tankar och känslor därikring då.

Jag kände redan från start att det var studs och vilja i benen. Lätta skor på fötterna och i princip barmark (Även om känslorna kring denna fakta är tudelade...). Uppjoggen och den progressiva fartökningen hindrades bara av ett ställe där det var lite halt och svårframkomligt, i övrigt gick det oväntat lätt.



Så slog klockan om till 5km och det var dags att trycka 'lap' och hålla farten jag lyckats jobba upp. Målet med passet var att snitta runt 4:45 min/km på fartdelen. Med en känsla av att det finns en del kvar och jag har fyra-fem procentenheter kvar till tröskeln. Resultatet blev mycket bättre! Trots två halvlånga partier med knölig is landade jag på 4:36 min/km och snittade 83% av maxpuls. Alldeles perfekt. Min tröskelpuls ligger runt 88% så det var precis runt 83-84 % jag ville hamna. Muskulärt kändes det också väldigt bra och jag kände mig relativt lätt trots ganska mycket kläder. Ah, älska känslan!

Nu finns ingen snö

Jo för nu finns bara en del sorgliga ledsna snöhögar kvar här och var och en isfläck här och där. Kanske någon gräsmatta fortfarande har ett litet lager, hård, snö över sig. Men annars är allt borta. Grått. Tråkigt.

Jag har jobbat intensivt och mycket de senaste dagarna. Inventering med allt som tillkommer därikring. Men en kort kvällsjogg hann jag med igår. Och ett lättare corepass därefter. Idag har jag tänkt mig tempolöpning. Visst, då är det en fördel att vägen är fri från snömodd, det ska jag inte förneka. Men vitt och rent och fint går före snabba fötter just nu. Det är vinter och på vintern ska det vara snö. Det ska vara tungt att springa, Dels för att kroppen inte är i toppform och dels för att underlaget försvårar. Snabba fötter har jag i maj. Då kroppen är på topp och våren på plats med besked.

Så nu dricker jag lyxigt kaffe (Funderar på att bli kaffesnobb och endast köpa hem fina omalda bönor och dricka kaffet med vördnad.) och försöker ladda mentalt för 5+5+2 kilometer. 5km progressiv löpning, från superlugn uppvärmningsjogg upp mot en bit från tröskelfart. Därefter 5km på denna nivå följt av 2km nedvarvning. Det är planen.

Årets första spring

En lättdistans till jobbet som kommer följas av en lättdistans hem från jobbet. Kort plus kort kommer att ge dryga 13km totalt. Bra start på lätt trx-styrketrötta ben. En halvtimme tillsammans med trx-banden var nyligen nyårsdagens träning. Kort men effektivt. Bra grejer.