Idag kände jag mig inte i mitt livs form

Så olika det kan vara. För två dagar sedan på topp, idag inte så mycket topp. I planeringen stod ett lättare fartlekspass till jobbet. Så långt ok. Gick utanför dörren och förvånades över hur varmt det var. Inte varmtvarmt men varmt för att vara åtta på morgonen och molnigt. Fuktigt och kvavt. Trippade iväg, lite småstelt som vanligt på morgnarna. Sprang 3km som gick segare än jag tänkt mig, startade fartleken och insåg att idag skulle det kännas tungt. Allt pollen och den fuktiga luften gjorde att jag kände av min allergiska astma mer än vanligt. Benen var fruktansvärt sega, men det är väl i och för sig kanske inte så konsigt med tanke på tisdagens urladdning. Men så de där skorna som jag aldrig får någon löpkänsla i. Saucony Mirage. Dem som så himla många hyllar. Varför inser jag bara inte att jag inte ska springa i dem mer. Kanske när jag bara ska lufsjogga, men inte när jag vill få upp lite fart. De passar helt enkelt inte min fot och det är inte en sådan typ av sko jag gillar. Jag var väldigt nyfiken på dessa skor, men eftersom de är lite för breda för mina fötter ville jag inte köpa dem. Men så fick jag möjlighet att testa dem för marathon.se´s årliga skotest vilket såklart gjorde mig jätteglad. Så tråkigt att de inte funkar för mig. Men de är ju både snygga och sköna att gå i så de får halvpensioneras och mest bli jobb och vardagssko.

Flygande lätt vill jag känna mig. Foto; janehaglund.se

Men även oavsett skomiss så var det inget bra pass. Kanske just för att det var sista passet innan ett lopp. Även om jag inte hyser några stora förhoppningar om någon supertid på just detta lopp så vill jag ju känna att jag är i form. Fast det är jag ju. I mitt livs form. (Vilket jag i och för sig har varit hela tiden, frånsett under graviditeten och första tiden efter förlossningen. I övrigt har jag ju hela tiden blivit bättre och bättre sedan jag började löpträna "seriöst".) Dagens pass stoppar jag undan någonstans där det inte syns. Istället plockar jag fram tisdagens superpass.

Pst!

Jag behöver skärpa till mig vad gäller styrketräningen. Som det är nu har jag slarvat alldeles för mycket den senaste månaden. Igen ja. Men jag börjar inse att även jag måste sålla och prioritera. Att jobba mer än heltid totalt sett plus träna upp mot tio timmar i veckan tar visst sin tid. Fast nu är ju styrketräningen ändå en väldigt viktig komponent i min (hittills skadefria) träning så på något vis får jag se till att maka undan och göra lite plats. Så nu har jag kommit fram till att det är bättre om jag kör 2-4 korta pass på 15-30min varje vecka, än att sträva efter 1-2 "långa".

Jag påbörjade faktiskt den här vanan redan i fredags då jag körde tre övningar - en ben, en mage och en rygg - direkt efter hemjoggen från jobbet. 3 övningar i tabataform, dvs 8 gånger 20sek jobb och 10sek vila, ungefär en minut vila mellan övningarna. På 15min var jag klar. Smart.

Igår var jag också smart. Det var soligt och fint så jag tog med mig Sixten ut till den lilla sandlådan vi har precis utanför huset. Där satt han och grävde, lekte med kottar, kollade på fåglar och skrattade åt mig medan jag tränade ett lätt styrkepass med egen kroppsvikt. Med en bänk och en sandlådekant kommer man långt. Två flugor i en smäll, sådant gillar jag. Nästa gång kanske jag tar med mig kettlebellsen och gummibandet ut också.

Jag är verkligen i mitt livs form!

Jag hoppas den vill hålla i sig ett tag till. Först och främst någon månad, men gärna restan av säsongen. Vilken underbar känsla det är att känna sig så stark, så snabb, så lätt! Nu känns ju inte alla pass så och jag kände kanske inten ågot av ovanstående mot slutet av förmiddagens intervaller då jag var ungefär så slut jag kan bli. På träning. På tävling verkar det finnas några växlar ytterligare...

Det glömdes bort att fotas på banan. Fullt upp med flåsande.

Men samtidigt som jag glädjs något oerhört över min stigande form är jag också lite rädd. Rädd för att det ska vända innan jag vill att det ska vända. Eller mycket värre, att jag drar på mig någon skada. Så det gäller att verkligen lyssna ärligt på kroppen nu. Lyssna och inte gå över gränsen. Köra på enligt planen som nu säger att det är dags att bröja drar ner på träningen så smått för att förhoppningsvis vara på topp den 2:e juni. På en av topparna, på den första. Inte lägga till någon liten jogg bara för att det är så skönt väder ute eller jag ändå känner mig så pigg. Vara så klok som jag vill vara och för det mesta faktiskt är.

Men tillbaks till de där fyrahundringarna. Klockan tio stod vi med Sixten i vagnen och väntade på att klockorna skulle hitta sateliter. När väl det var gjort gav vi oss av. Jag med fjärilar i magen precis som förra veckan. Förväntansfull och lätt övertaggad. Efter knappa 3km var vi framme och jag körde ett varv på banan där jag la in tre koordinationslopp. Martin körde borta i kurvan där Sixten sov i sin vagn. Sedan iväg. Jag först. En lågstadieklass (tror jag) övade 60m och längdhopp. Jag fick springa ut på andrabanan genom första halvan av första kurvan. Insåg någonstans på bortre rakan att jag gått ut alldeles för fort. Bet ihop. Kom fram till Martin och Sixten och stannade klockan på 1:19. What!? Galet! Martin stack iväg. Jag flåsade. Flåsade lite till och kände av min astma för första gången på riktigt länge. Tog en ny dos medicin. Martin kommer tillbaka. Minns inte tiden, men långsammare än min första! (Men resterande sprang han snabbare) Tog det lite lugnare, men sprang ändå riktigt tufft. Se upp för barn. Jobba med kortare steg, högre kadens. Upp med höften, stark bål. Mycket att tänka på. 1:21. Martin iväg. Mera flåsande. Min tur. Tufft. Fruktansvärt. Framme, på 1:21 igen. Sedan var jag död. Hur jag skulle klara ytterligare 5 förstod jag bara inte. Men på något sätt gick det. Försökte fokusera på tekniken och tänka bort det jobbiga. Sprang sämre men ändå samtliga snabbare än för en vecka sedan. Ja, hjälp. Förstå vilken fantastisk känsla det är!

Den 8:e maj

Idag (eller snarare ikväll/inatt), den 8:e maj är det åtta år sedan jag och Martin träffades för första gången. Det har varit toppar och en djup dal där vi faktiskt gjorde slut och levde på varsitt håll i något halvår. Men nu har vi hittat hem och har dessutom världens finaste Sixten.


I förmiddags började vi med lite firande. Intervaller på bana som jag ska berätta mer om ikväll. Men att det gick bra för oss båda (Sixten passade på att sova under tiden och missade både oss och barnen som hoppade längdhopp och sprang 60m) kan jag iallafall avslöja. Nu har vi lite åtaganden på varsitt håll innan vi firar lite mer lugnt och stilla ikväll. Jag ska äta lunch med en vän och sitter just nu på väg dit. Jag passade på att klä mig lite fint för en gångs skull. I vanlig fall är det ju mest träningskläder och jeans med springskor om vardagarna.


- Posted using BlogPress from my iPhone

En helt vanlig måndagskväll

Men inte en helt vanlig måndag. En helt vanlig vartredjemåndag dock. Ledig måndag eftersom jag jobbade i lördags. (Faktiskt är jag ledig imorn också, ibland är schemat bra alltså.) Men som de allra flesta måndagar slutade även denna med Body Balance. Instruerande. Idag presenterade jag väl kanske inte på topp direkt men så är det ibland. Men desto mer positiv var känslan i min kropp. Stark och smidig och benen stumnade inte alls så mycket som de brukar i krigarna. Och det dagen efter jättelångt långpass. Ibland är inte livet logiskt.


Resten av dagen har gått i effektivitetens tecken. Jag hann med att fixa en hel massa saker, en sväng på öppna förskolan med Sixten och en kort shoppingtur plus en tur till djuren, sandlådorna och gungorna i Blecktornsparken med hela lilla familjen. Imorn tänker jag också vara effektiv. Men kanske vila mig en sväng på eftermiddagen också. Det är ju trots allt Göteborgsvarvsvecka. Även om jag, sedan jag fick reda på vilken startgrupp jag springer i, inte har några höga förväntningar eller krav på mig själv (Mer än slå min bästa varvettid, men pb't på 1:39:49 är jag faktiskt tveksam till om jag kommer fixa.) så vill jag ju vara lite utvilad iallafall. Tuff träning imorn förmiddag, lätt träning på onsdag och torsdag. Sedan får jag vara redo.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Prick enligt plan (och lite bonusrekord)

Det blev en fin tur trots allt och först de två-tre sista kilometrarna som det började kännas segt. Jag har en tendens att stelna till i baksida lår ibland och det hände idag, dock inte på något sätt som förstörde. Ett långt stretchpass när jag kom hem och det mesta är borta nu. Dessutom konstaterade jag, när jag gick till tvättstugan, att jag inte kändes mig så sliten som jag tycker att jag borde. Lite stel i baksidan som sagt, men inte sådär stum i framsida lår som jag kan bli ibland. Det måste ju vara ett bra tecken.

Jag ville ju springa längs vatten idag så jag började med Årstaviken till Liljeholmen, därefter längs den lilla pölen Trekanten, till Vinterviken och sedan längs vattnet (Med undantag för ett kort parti i Mälarhöjden.) ända ner till trakterna av Skärholmen. "Landvägen" tillbaks till Liljeholmen och sedan Årstavikens södersida och ända bort till Danvikstull och så Hammarbysjöstad och Årstaskogen tillbaks. När jag var hemma visade klockan 35,7km så det fick bli ett par varv runt vändplanen här hemma så att jag kunde stanna på prick 36km. Tyvärr passerade på denna korta stund inte mindre än tre personer. De måste undrat vad jag höll på med...

Jag är ganska nöjd faktiskt. Det var rätt kuperat bitvis längs vattnet ner mot Skärholmen och så även i början och slutet i Årstaskogen. Sista superbranta backen upp från vattnet här hemma gick jag uppför precis som jag gör för det mesta. Jag anstrände mig inte för att hålla farten uppe men försökte heller inte hålla igen. Behaglig ansträngning och runt 75% av max som jag brukar ligga på under långpass om det inte ska vara ett snabbare sådant eller innehålla fartökning(ar). Det slutade på en snittfart på 5:27 min/km och 73% av max. Dessutom fick jag som bonus till ett nytt veckodistansrekord på 112,4km. Tackar.