Ingenting men någonting

Det blev inget kettlebellssvingande igår. Såklart, trodde jag att jag var nån slags supersuperkvinna eller?? Nä, lite mer realistisk får jag nog vara. Fast det kunde ju ha hänt ändå. Men nu gjorde det ju inte det just denna gång. Ett glas rött, en påse godis och wordfeudspelande blev det istället. Umgänge med mig själv. Sixten han sov och Martin umgicks med en vän han hade på besök.

Jag deklarerade ju också att jag skulle springa snabbdistans idag. Mitt absoluta hatpass skrev jag också att det är. Det är det. Fortfarande. Och nu kanske någon som läser här på min lilla sida undrar hur det gick? (Eller inte.) Jag kan meddela att det inte gick alls. För det blev inget av det heller. Haha. Först kom saker emellan och sen var jag tvungen att hinna äta. Sedan råkade jag somna en stund med Sixten och sedan blev jag lat. Och lite trött. Men mest lat.

Jag är så mentalt trött vid den här tiden på året. Särskilt när Lidingöloppet har gått bra (Vilket det ju faktiskt har gjort varje år sedan 2007 då jag sprang första gången. Minus förra året då jag var lite gravid för att våga springa.) Då försvinner liksom all ork till att träna tufft och jag vill bara mysjogga. Mysjogga och alternativträna. Så det är vad jag ska göra. Om en vecka. Idag tränade jag inte alls. Någon dag i veckan ska jag få till ett intervallpass (hoppas jag), i övrigt bara mysjogg och alternativträning. Herregud, det är inte så att jag hade blivit bättre om jag sprungit dagens planerade snabbdistans. Isåfall kan det inte handla om många sekunder. Kanske var det till och med bättre att hoppa i mysbyxorna istället för i springtightsen. Spara energi och återhämta mig lite extra liksom. Hur som helst tänker jag inte ha det minsta dåligt samvete. Istället gör jag säsongens första pepparkaksmüsli (ja det är ju snart jul..) och lägger mig sedan på soffan. Det är nog snäppet bättre än att springa snabbdistans faktiskt. Men om en vecka blir det snabbdistans minsann. Då ska jag springa snabbtsnabbtsnabbt, vara nöjd över att ha närmat mig mitt personliga rekord på milen (Möjligtvis till och med sänkt det om jag har en superdag, det är dock inget jag räknar med, allt under 45:55 gör mig nöjd.) och sedan ska jag ta säsongsvila.

En salig blandning av discipliner

Årstaviken om våren. Lite rödare och gulare just nu.

Igår började jag (och Sixten) dagen med en morgonjogg. Jag kände mig lite seg så det var nära att jag sov vidare istället. Vilken tur att jag inte gjorde det! Finaste höstvädret, om än lite kallt om fingrarna i början, med sol och alla gula och röda fina löv överallt. Det var så fint att jag inte kunde motstå en tur ner i Årstaskogen på slutet, trots att det är lite väl backigt där för kombinationen spring utan mat i magen och vagn. Jag löste det genom att gå en del i de värsta backarna. Med Årstavikens spegelblanka vatten på ena sidan, skogen på den andra och mjuk grusväg framför sig kan det bara inte gå fel. En alldeles perfekt start på dagen som sedan innehöll fika och lek med en hel hög andra mammor (och en pappa) och bäbisar. Som avslut blev det sjuttio minuter yoga. Välbehövligt för min träningsvärksstela baksida.

Ett av de sista yogapassen innan Sixten kom. BB-väskan packad och klar i bakgrunden. Notera sportdrycksburken ovanpå :)

Idag vaknade jag dock som ett vrak. Lite på grund av Sixten som sov oroligt, men mest på grund av mig själv som sov ännu oroligare. Med lätt huvudvärk och nästan ont i kroppen tvingade jag i mig frukost och cyklade iväg för att instruera cykel. Redan på väg dit i den kalla luften började jag bli mig själv igen och i takt med att minutrarna på tröskelintervallpasset tickade framåt blev jag mer och mer pigg. Nästan så pigg så att jag känner för att riva av ett pass med kettlebellsen i eftermiddag. Men vi får se, jag ska orka snabbdistansa imorn också. Mitt absoluta hatpass.. Jag blir nervös bara jag tänker på det.

Mörk och blöt fartlek

Idag var det inte mycket som kändes bra när det var dags att ge sig ut för att springa. Hungrig (måste kolla på klockan lite noggrannare så att jag hinner äta nåt rejälare i lagom tid innan), trött (just för att jag var hungrig), mörkt och blött. Och så glömde jag både att knäppa av autoetappfunktionen på klockan (fast det hade väl i och för sig mindre betydelse) och att sätta på mig pulsbandet. Jag som hade tänkt köra pulsstyrd fartlek. Jaja, bara att tänka om. Det fick blir något nytt, att springa varannan låt lite snabbare och varannan lite lugnare. Så efter uppjoggen när klockan slog om till 2km började en passande låt i princip direkt. Och förutom en gång då jag fick trycka fram lite för att få en låt med rätt känsla lyckades jag tajma in lugnare låtar när det skulle gå lugnare och lite hårdare när det skulle gå snabbare. Dessutom slutade sista hårda låten nästan exakt när klockan slog om till 8km, precis där jag planerat nedvarvningsdags. Vilket flyt.

Benen kändes nu som vanligt igen och ingen stelhet kom tillbaks när jag ökade tempot. Skönt. Däremot har jag träningsvärk i hela baksidan av kroppen. Övningen på bilden nedan är förmodligen en av anledningarna till det.

Förövrigt har jag i princip bestämt mig för att avstå Tjurruset. Jag inser att jag varken hinner (utan att stressa halvt ihjäl mig) eller orkar lägga energi på det. Jag sparar mig till Hässelbyloppet nästa söndag istället. Då vill jag kapa ytterligare några sekunder från tjejmilentiden (45:55) och ytterligare närma mig mitt personliga rekord på milen (44:30).

Starka mammor

Idag var det dags för ett nytt armypass med Milla och Sofia (Och Alvar, Ville och Sixten såklart.) Eftersom det är elva, sju respektive sju och en halv månad sedan våra förlossningar kör vi ganska mycket tuffare än jag körde med min mammaarmygrupp jag hade i våras. Det märks också att jag inte kört särskilt mycket själv det senaste året för jag har tappat mycket i vissa övningar. Jag vet dock att jag snabbt blir starkare och hittar tillbaks till min ursprungliga nivå bara jag tränar så det är väl bara att köra på helt enkelt. Bra att ha andra som kan pusha mig lite. Kör jag på egen hand är det ju lättare att fuska..

Idag var (är) det en sådan där höstdag som jag älskar mest av allt. Strålande sol, lagom kallt och en krispigt klar luft. Ge mig mera sånt ett par månader nu så kan snön få falla i början av december. För vinter (om det är snö och ett par minusgrader) är ju faktiskt ännu bättre än höst. Vintern är mitt rätta element.

Bröd, linser och skumbad

Egentligen hade jag tänkt springa 3x2000m ikväll, men jag drabbades plötsligt av ett stort bakningssug. Och när jag tänkte efter lite insåg jag att jag faktiskt inte haft en hel vilodag sedan söndagen efter Lidingö. Jag har tagit det lugnt, sprungit mycket mindre än vanligt och vissa dagar "endast" kört balance eller core, men jag har inte totalvilat. Så jag tänkte att det var på tiden. Vanligtvis ser jag till att få in en eller två hela vilodagar per vecka, men jag vet inte vad som hände förra veckan. Men hur som helst har jag badat skumbad med Sixten istället för att springa intervaller. Och nu kokar jag linssoppa samtidigt som jag bakar bröd. Som vanligt helt improviserat. Jag är dålig på att följa recept. Så här gjorde jag en gång, nu var ingredienserna de här: 5dl ljummet vatten, 1pkt jäst, en skvätt olivolja, en sträng flytande honung, några nypor salt, massor av fullkornsdinkelmjöl, lite vetemjöl (Jag hade velat ha ungefär hälften hälften för att få lite luftigare bröd, men det fanns bara lite vetemjöl kvar i påsen visst..), lagom mycket fryst hackad spenat (upptinad) samt en riven morot. Brödet har nu jäst en dryg timme och jag ska baka ut den till runda bullar. Bra att ha i frysen.

I linssoppan har jag haft hackad vitlök, hackad ingefära, riven morot, riven palsternacka, tärnad potaits, gröna linser, vatten, olivolja, buljong, grönsaksfond, curry och timjan. Än så länge. Kanske bättrar jag på med lite fler kryddor. Gott, säsongsbetonat och billigt.

Lite av varje

Helgen har rusat förbi med allt ifrån cykelinstruerande, ikeabesök, rödvinsmiddag och babysim. Och så sprang jag lite tuffare än lätt igår. Inte snabbt, inte hårt, men lite tuffare än lätt. Nja, kände att lite stelhet fortfarande sitter kvar. Det har inte märkts när jag joggat men så fort jag ökade tempo en aning kom det tillbaks. Så idag blir det en lugn dag. Balance ikväll bara.

En ny vecka att fylla med upplevelser. Låter fruktansvärt klyschigt och pretentiöst, men inte mindre sant. Det kommer nog inte bli så mycket nytt. Förutom tjurruset då. Om jag anser att jag hinner dit i tid till start. När jag bestämde mig för att trots allt springa glömde jag bort den lilla detaljen att jag har en cykelklass att instruera mellan halv tio och kvart över tio. Starten är tolv. Eftersom jag behöver vicka bort ett par lördagar senare i höst känner jag att jag måste köra. Så vi får se om jag orkar stressa iväg till leran.