Dålig dag

Idag har jag en riktigt dålig dag. Egentligen är det ingen som helst skillnad på idag och exempelvis igår, men det är bara en dålig dag. Precis allt känns dåligt. Det är grått och tråkigt ute. Sixten vägrar sova och är gnällig (fast nu sover han faktiskt fortfarande efter snart 1,5 timme!). Jag har dov huvudvärk och ingen mat är god, det enda jag vill ha är godis. Fast det har jag inget hemma och inte orkar jag gå ut heller. Inte ens springning lockar mig idag. Jag körde 25min core lite halvhjärtat förut mest för att jag inte hade något bättre för mig och för att jag slarvat med det på sista tiden, men det var inte heller roligt. Läsa vill jag dock och det gjorde jag också innan jag somnade och sov en timme tillsammans med Sixten. Så nu återgår jag till bok och bäbis i sängen och hoppas jag får läsa något kapitel innan han vaknar. Och det är inte så länge kvar till kväll. Imorgon är det en bättre dag.

Långpassubstitut och ett litet gömt formbesked

Det blev inget långpass igår. Det blev en vagnjogg på 12,5km. Ett litet pytterekord med 500m eftersom jag tidigare sprungit som längst 12 med Sixten som sällskap. Denne man är i någon slags period eller fas där han inte vill sova på dagen. Iallafall inte mer än en halvtimme ett par tre gånger om dagen. Är han nöjd och glad ändå, som idag, så är det väl helt ok, men om han, som igår, är trött och gnällig sätts tålamodet på prov hos oss alla tre. Just därför tog jag med mig honom ut igår trots att regnet öste ner större delen av tiden vi var ute. Inte för att han sov längre än en halvtimme för det, men lite frisk luft och lekande med pingu och tummen fick han iallafall. Och det verkade ganska mysigt att sitta där under suflett och regnskydd medan vattnet rann i mammas ansikte. Fast det var rätt mysigt för mig också faktiskt. Är det varmt är det helt ok med regn. Till och med med ösregn.

En liten formcheck fick jag visst också konstaterade jag när jag stängde av klockan vid avslutat pass. Jag har inte riktigt tänkt på det innan, men igår slog det mig att jag faktiskt snittar nästan tio procentenheter lägre pulsmässigt vid en viss fart jämfört med i våras. Då kunde en vagnjogg i runt 5:45-6 fart resultera i en snittpuls närmare 80% och nu ligger den strax över 70%. Ett formbesked på sitt sätt även det. Trots att jag, ju äldre jag blir, blir bättre och bättre på att endast utgå från mig själv och inte jämföra mig med andra, så kan jag ibland bli frustrerad över att "alla andra" är så mycket bättre än mig. Jag har inget tålamod och vill helst vara bättre, bättre, nästan bäst. Då och då måste jag påminna mig själv om att jag faktiskt gick omkring och var så här snygg för mindre än 6 månader sedan:

Haha. Egentligen är jag ju rätt så bra. Det vet jag ju och det tycker jag ju. Men alla har vi väl sämre dagar? Hur som helst så är det alltid roligt med formbesked!

Edit: Nu är vagnjoggrekordet 14,8km. Vi har nyss kommit hem från dagens tur. Exakt en halvtimme (eller 29:38) sov Sixten :)

De där tvåtusingarna

Jo de gick helt ok faktiskt. Tanken med passet var inte att maxa utan att köra på en tuff nivå men ändå ha en eller två växlar kvar. Typ snabbdistanstempo. Eftersom jag hade lite ont om tid fick uppjoggen kortas ner till 2km. Jag vill egentligen ha 3 eftersom det tar ett tag innan min kropp vaknar och fattar vad den ska göra. Första intervallen var visserligen något mer kuperad än de övriga två, men det märktes ändå att kroppen inte riktigt var med på noterna. Efter lite mer slitande än jag tänkt mig snittade jag 4:40 min/km där, vilket i och för sig är ungefär vad jag håller (hållit) under mina snabbdistanspass. Efter 90s ståvila for jag iväg på nummer två med en helt annan känsla. Visserligen nästan helt platt väg, men ändå en enorm skillnad. Det kändes som att jag egentligen hade mycket mer att ge, vilket ju också var syftet. 8:51 (snitt 4:26 min/km) landade jag på. Ny vila och så iväg igen. Inte lika lätt känsla i kroppen, men ändå stor skillnad mot första. Stoppade klockan på 8:49 (snitt 4:24 min/km) och kunde känna mig nöjd med kvällens pass. Nedjoggen kändes dock seg som vanligt. Antagligen för att jag lätt blir fartblind och inte kan ta det riktigt så lugnt som jag skulle behöva.

Idag hade jag tänkt mig ett mittemellan eller långt långpass, men eftersom regnet öser ner har jag blivit lat. Någon form av pass blir det såklart (för när jag väl är ute i regnet inser jag alltid att det faktiskt är riktigt skönt och mysigt att springa i regn), men kanske inte riktigt så långt. Eller så blir det kanske det. Vi får se vad jag känner för helt enkelt.

Det är i skogen det händer

Igår tog jag mig en tur till Nackareservatet igen. Det kan ju vara bra att springa i lite backig terräng om det ska bli någon silvermedalj (sub 2:38) på Lidingö. Eftersom jag gav mig av när Sixten somnat för natten vid åtta var det svalt och skönt trots den varma dag som varit. Solen var nästan på väg ner och under tiden jag sprang hann det skymma såpass att det nästan var mörkt när jag kom hem närmare halv tio.

Det är som sagt fint i Nackareservatet. Och ganska backigt, iallafall här och var. Och väljer man att springa uppför nästan hela Hammarbybacken blir det ganska flåsigt och mjölksyrigt. Men det känns bra när man är uppe och kan rulla ner igen. Ner för att möta nästa backe som visserligen är väldigt kort i jämförelse, men istället väldigt brant. Plussa på ett antal sådana till, lägg till ett par, tre, fyra sköna utförslöpor, lite platt, lite fint, lite vilsespring och ett par kilometer asfalt så har du min tur. 14,7km varav kanske 10 på skogsgrusväg.

Det där med vilsespringet, eller snarare felspringet känns rätt onödigt för jag både visste innan och fick bekräftat efteråt att det ska gå att ta sig tillbaks utan att behöva kringla sig runt bland bostadshus för att komma tillbaks dit jag tänkt mig. Det ska finnas en väg men den missade jag tydligen. Antingen är jag lite halvblind eller så är vägen väldigt liten. Nåja, jag fick se en del av Björkhagen och det var ju trevligt. Och apropå se; någon gång måste jag ta med mig kameran och visa (dem som inte redan vet) vilken häftig utsikt man har från Hammarbybacken! Och inte nog med det, två rådjur hann jag med att se. Ett av dem var jag nära att krocka med där jag kom farande i en sväng. Men det gick bra och finingen flyttade sig bara ett par steg åt sidan, kollade lite på mig och fortsatte sedan spana in mot skogen.

Idag har det varit vilodag vilket de lite slitna benen tackade för. Imorgon står det dock långa intervaller på schemat igen. 3x2000m. Det var inte igår jag körde så långa intervaller precis. Faktum är att det är så länge sedan att jag inte ens minns när. Så det ska bli riktigt spännande. Återkommer.

Nja

Sex gånger tusen meter igår kväll. Ojämnt som bara den och således inte helt nöjt. Dessutom sprang jag så stolpigt och hade svårt att hålla ihop kroppen som spretade åt alla håll och kanter kändes det som. Idag har jag träningsvärk (en del är förmodligen från pushupsen och rörlighetsträningen, men det mesta kommer från intervallerna) som ska botas med en halvdag på stranden och återhämtningsjoggande ikväll.

Och just det; för tidsnörden; 4:22, 4:18, 4:09, 4:21, 4:12 och 4:20. Ok det är kanske inte jätteojämnt men är man pedant så är man. Under andra, fjärde och sjätte intervallen lutar det uppåt i början. Vad jag sysslade med under första vet jag inte, men jag förmodar att det var den gamla vanliga svårigheten att hitta rätt fart som spökade.

Nästan vardag och ny period

Det är ju inte riktigt vardag än. Eftersom Martin har semester även denna vecka så är även jag i lite semestermode än. En sväng till en badplats igår och idag kanske en tur ut i skärgården. Det gäller att utnyttja alla fina dagar nu.

På träningsfronten blev det bara två pass förra veckan. Två springpass, 7,7km terräng och 8,1km skatåsgrus. Så väldigt väldigt lugnt alltså. Denna vecka smyger jag igång en period som kommer bli rätt tuff. En hel del lopp närmar sig och dessutom ska jag gå en tre dagar lång fysiskt krävande utbildning nästa helg. Både augusti och september är planerade som tuffa träningsperioder (även om det såklart finns lättare veckor, periodisering it is) medan det sedan följer ett par lugnare månader. Just denna vecka är lite halvhård bara och börjar lugnt. Igår prick 10km pulsstyrd fartlek och idag blir det långa intervaller i form av tusingar på Årstabron samt lite rörlighetsträning.

Den pulsstyrda fartleken som jag "hittade på" medan jag sprang innebar 1km på 70% av max följt av 1km på 75% av max och 1km på 80% av max. Detta upprepade jag tre gånger och varvade sedan ner en kilometer. Eftersom passet var just pulsstyrt varierade farten naturligtvis beroende på terrängen, men på de två första åttioprocentarna där det var någorlunda flackt snittade jag 4:40 vilket känns lovande. Åttio procent är en bra bit från mjölksyra och jag bör således kunna springa rätt mycket snabbare innan jag når tröskeln. Finfint. Ordentlig vila och omladdning är bra för formen!