Jag räknar ner. Tre veckor kvar. Jag längtar efter ledighet och sommar. Efter att resa bort och att få vara hemma. Efter att kunna ta dagarna som de kommer. Att springa i solnedgång och tidiga morgnar. Jag tänker att jag ska avsluta rundan med ett dopp. Det har jag tänkt i två år, men ännu har det inte blivit av. Men det är nu det händer. Jag börjar inse att saker inte kan skjutas upp. Jag måste ta kommandot och styra dit jag vill. Åren går och livet är kort.
Men för att komma tillbaks lite till nuvarande verklighet så lyckas jag inför varje sommar glömma bort hur tufft det är för mig att springa då. Som igår. Jag sprang mot jobbet. Inte så van vid värme än och första dagen med mens, då är det alltid tungt. Jag fick släpa med mig benen så gott det gick och pulsen var förhöjd. Ryggsäck på ryggen men den kan jag inte skylla något särskilt på eftersom den var relativt lätt. Eftersom jag sover med två barn mer eller mindre på mig varje natt nu så var jag äckligt svettig redan innan jag börjat. Några lager intorkad nattsvett, säkert lite snor också, och ny svett som solen och det långsamma springet gav. Jag har inget emot svett men just igår kände jag mig vedervärdigt äcklig. Men jaja, fram kom jag till sist. Och det var extra skönt att duscha.
Åter till semestern. Jag kommer vara ledig i fem veckor under sommaren. Just nu känns det som en evighet, men jag vet ju att det kommer gå jättesnabbt och vips är det dags att jobba igen. Jag vill pausa tiden. Eller åtminstone bromsa. Jag vill lägga min tid på betydelsefulla saker. Jag funderar mycket över sådant här. Vad jag skulle behöva göra för att kunna fördela min tid bättre. Ett litet kliv är taget, men mer måste ske helt klart. Det ska jag fundera mer över under sommarkvällar i springskor eller halvliggande i utomhussoffan. På semestern som väntar runt hörnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar