Helgen som var

Helgen som var gick så snabbt att jag knappt hann med. VAB med lillbarnet på fredagen visserligen. Med en fin tur i solen med springvagnen. En alldeles lagom tur på ganska pigga ben och nöjt barn.

Sedan blev det lördag. Jobblördag. Och efter jobbet var jag en sväng på gymmet och körde ett väldigt ostrukturerat styrkepass. Jag hade ingen plan alls utan bara hittade på lite efter hand. Ibland blir det så himla bra när jag gör så men i lördags blev det inte nåt särskilt. Men något gott gjorde det väl.

Men sedan då. Utnyttja min födelsedagspresent från Martin. Bo på hotell, äta utemiddag och till och med spaa lite. Mysigt. Men ironiskt nog vaknade jag ändå tidigt och slumrade bara lite de sista timmarna. Äta frukostbuffé, kanske det bästa med att bo på hotell.

Så hem till vardagen igen. Bamsegympa för storbarnet, städ och fix och utelek. Och ett intervallpass. 3x2000m i ett väldigt jämnt, om än långsamt, tempo. Tufft ändå. Första avsnittet av tredje säsongen av Bron på kvällen.

Det var helgen som gick och nu är även måndagen slut.

Skogsrus

Ingen bild på grund av att jag rusade så snabbt. Eller inte. Jag glömde helt enkelt.

Det är något visst med skogen ändå. Särskilt nu om hösten, som på ett sätt är min favoritårstid. Det är en del jag inte gillar med hösten men på det stora hela spiller det bra över. Mycket på grund av att jag då äntligen känner att jag kan andas fullt normalt efter runt 4 månader av astmakänningar. Luften, lukten, fukten. Lite lera under fötterna. Mörkret får dock gärna hålla sig borta.

Ikväll blev det en kortare runda i skogen, strax innan mörkret kom. Och som vanligt när jag springer runt det där skogsspåret runt hörnet har jag svårt att ta det lugnt. Och eftersom det är så kuperat att det ändå inte går att hålla pulsen nere tänker jag att jag lika gärna kan dra på. Sus kring huvudet och lite klafs om fötterna. Armar som måste parera i branta nedförsbackar, ben som måste ta i uppför. Lugn i sinnet. Ro i hjärtat. Jag älskar det.

Så blev det höst och mörkt och blött igen

Igår blev det för ovanlighetens skull dubbelpass. Bara två lätta sådana, men jag är inte riktigt van och blev så sjukt hungrig! Även idag har jag gått omkring med ett konstant sug i magen och hur mycket jag än stoppat i den har den inte blivit riktigt nöjd. Men det är ju bara att mata på så blir det nog bra till sist.

Idag blev det ett pass. Ett ganska snällt fartlekspass på väg hem från jobbet. Ryggsäcken var lätt och benen kändes visserligen inte helt på topp eftersom jag stått och gått mer eller mindre hela dagen (som de flesta dagar på vanliga jobbet) men de var ändå helt ok. Så egentligen inte mycket att klaga på där.

Jag klagar inte så mycket på det lätta regnet som föll heller, men däremot känns det lite motigt att det börjar bli mörkt så tidigt. Till viss del är det mysigt, men en annan del av mig får lite panik över att dagarna blir ännu kortare. Men nu är det ju så det är och vips kommer det vara december och det vänder igen. Skrämmande är vad det är. Kan vi inte stanna tiden lite. Bromsa den. Jag hinner inte med.

Superfin morgonjogg

Det är verkligen inte ofta jag får till morgonjoggar nu mer. Men igår kände jag mig sugen på det och bestämde att jag skulle ge mig ut om jag vaknade pigg. Och tänk, det gjorde jag. Visserligen somnade jag om en timme efter att ha blivit väckt vid sextiden först, men strax efter sju kände jag mig utsövd och hoppade i springkläderna. Kallt. Det var kallt och skönt. Uppfriskande. Strålande sol och dimslöjor över sjön. Så vackert. Och mycket otippat - bssarjoggenen var pigga! Jag fattar verkligen inte varför. Jag hade förväntat mig sega tunga ben och allmän morogntröttma. Mest med tanke på gårdagen men också på grund av att jag som sagt inte är så van att springa utan mat i magen just nu. Men ingen trötthet. Starka pigga ben och inte ens hungrig var jag. Jag som ofta är illamående av hunger om morgonen. Det var nästan så att jag tyckte att det var synd att slösa bort denna pigghet på en lugn och skön lufsjogg, men så är det. Jag sprang runt en del av sjön och njöt av att det är höst och lätt att andas. Skit samma att jag är så himla långsam numer. Jag älskar att springa och jag KAN springa och det är huvudsaken.

Topploppet 2015

Jo men jag sprang ett lopp idag faktiskt. Utan några som helst förväntningar men med tanken att få till ett bra träningspass. Och ja... Det blev ett väldigt tufft pass och det var tur att jag inte hade några förväntningar. Det var nämligen en riktigt tuff bana bitvis och jag tror jag tappade flera minuter i de långa, otroligt sega, backarna. Tänk brant uppför, lera som gör att du kanar bakåt i varje steg, lite stenar och mycket stenar. Inte riktigt min grej. Visserligen verkar inte mycket vara min grej vad gäller löpning nu mer. Jag är verkligen väldigt ur form. Utan egentlig anledning som jag kan se det. Men det är väl livet.

Tvåvarvsbana. Inte heller min grej. Särskilt inte när en vet att de där tuffa backarna ska tas en gång till. Knappt styrfart uppför men jag är som tur är snabb nedför. Det var ett rätt litet lopp och på andra varvet var det glest mellan löparna och jag har en tendens att alltid hamna med en lång lucka till löparen framför mig. Det tycker jag är tufft mentalt. Idag också. Men till min glädje knappade jag ändå in för det mesta och till och med uppför närmade jag mig vilket känns stort då jag är ganska kass på backar som sagt.

Jag kollade inte klockan mer än ett par tre gånger de första 2-3 kilometrarna utan hade som mål att enbart gå på känsla. Köra på så tufft jag kunde men strunta i tid och fart. Och med en snittpuls på 90% får jag väl säga att jag gjorde mitt bästa för dagen. Men, jag blev ändå lite besviken när jag kom i mål. 47:01, lite bättre än så trodde jag att jag kunde. I juni sprang jag Nike-loppet drygt 15 sekunder snabbare trots att jag hade flera växlar kvar och egentligen bara öste på sista kilometern. Visserligen är jag väl i (ännu) sämre form nu än då, men det säger en del om banan.

Menmen, slut på ursäkter. Jag är helt enkelt långt, långt, lång ifrån den nivå jag tidigare befunnit mig på. Men desto mer peppad på att fortsätta kämpa. Jag ger inte upp, jag ska tillbaks! Det får ta den tid det tar men det ska gå. Det bör gå, det måste gå.

4x5min, så lite men ändå så mycket

Ja, tänk att några få minuter kan vara så tuffa. Visserligen blir det ju en hel hög minuter tillsammans men ändå. 5 minuter går ju skitsnabbt när en tex är stressad på morgonen. Men så oändligt långsamt när pulsen är jättehög och mjölksyran börjar komma krypande. Samma men så olika.



Idag struntade jag i allt vad metrar och kilometrar heter. Allt vad fart och bra eller dåligt är. Bara sprang. Och gåvilade. Sprang. Och gåvilade. Och så vidare. 4x5 minuter med 2 minuter gåvila mellan. Jag kör oftast ståvila (eller joggvila om det är fartlek) men idag hade jag lite bråttom och behövde komma så långt som möjligt på väg mot jobbet och joggvila ville jag inte eftersom jag inte får ner pulsen lika effektivt då och därmed inte kommer fullt återhämtad in i nästa intervall och alltså inte orkar prestera mitt bästa.

Det gick ok idag. Inte snabbt, det är långt till fornstora farter, men betydligt bättre än i fredags. Det glädjer och ger hopp. Förr eller senare släpper det och jag tar ett skutt framåt. Jag hoppas på förr.