Gott nytt år!

Så var det slut, det annorlunda året 2011. Annorlunda men helt klart otroligt bra. Det finns ju inte mycket som slår presenten vi fick den 18:e februari. Iskallt och mängder av snö var det. Rätt annorlunda mot idag. Och presenten har nu hunnit bli över tio månader och charmat oss mer än vi trodde var möjligt. Nästan hela året har jag varit hemma och haft mycket mer tid än vanligt att lägga på träning. Visst har jag fått tänka annorlunda ibland, fått vara blixtspontan ibland och planera om ibland. Men jag står fast vid att det är ett lyxigt år jag har bakom mig. Det finns några få dagar då jag önskat att det var jag som var på jobbet istället för hemma, men de är lätträknade. Jag vet att när vi byter kommer jag, även om jag har kul på jobbet, vara avundsjuk på lyxen att styra (nästan) helt över sin tid.


En ett dygn gammal Sixten

På springfronten gick det otroligt mycket bättre än jag vågat hoppas på och jag lyckades slå mina personbästan på både Lidingöloppet och milen. Jag startade och sprang halva Stockholm marathon 3 månader och 10 dagar efter förlossningen vilket var en dröm jag bar med mig genom hela graviditeten. Den ultimata drömmern var såklart att springa hela och kanske hade jag gjort det om inte en pytteliten muskel i ena skinkan börjat trilska en månad innan. Att komma tillbaks till samma springform som innan graviditeten gick förvånansvärt snabbt. Förmodligen på grund av att jag hade en komplikationsfri graviditet och förlossning samt kunde träna ändra fram till slutet och kände att jag inte tappade så mycket mer än ett lager kondition.

Jag ser fram emot 2012. Jag ser fram emot att se vad som kan hända med mina tider och mål och jag ser fram emot att börja jobba. Nytt jobb men samma arbetsuppgifter. Samma företag men i en annan stad. Jag fortsätter drömma om framtida möjligheter och tar förhoppningsvis små myrsteg mot dem. Gott nytt år!

Den där känslan

Åh vad jag älskar känslan när allt stämmer. När kroppen är full av endorfiner och huvudet fullt av musik. Musik och endorfiner gör något med mig. Ikväll kändes jag mig dessutom lätt, stark och snabb vilket inte gör att kalaset försämras. Runners high kallas det visst.

Det är glädjande när jag till min förvåning inser att ett tempo som förr kändes riktigt slitigt nu känns på gränsen till behagligt. När jag märker att jag är långt från tröskelpuls när jag springer i ett tempo som jag anser vara för mig riktigt snabbt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig och jag vågar inte riktigt fundera över vart det kan leda. Men jag vet att jag (teoretiskt sett) inte är i form nu och att det (teoretiskt sett) bör finnas en hel del att hämta hem framåt senvåren och försommaren. Det är nästan så att jag ber om att få vara frisk och hel även fast jag är så lite troende det går. (Troende i religiös mening, för jag inser att jag trots allt någonstans tror att det mesta som sker har en mening.)

Om inte mening så betydelse för mig har all musik i min ipod. I princip alla låtar är kopplat till en viss känsla, ett viss tillstånd eller en viss händelse. En viss tid i livet, en viss insikt eller en viss person. En av mina främsta springpepplåtar är den här. En annan är den här. Flera låtar från det mest betydelsefulla albumet i liv (Kanske skrivs några rader om hur någon annan gång.) finns i playlisten och mycket musik som jag aldrig skulle lyssna på här hemma finns där. Fina melodier och tunga beats. En blandning av gammal indiepop, synth, rock, ebm, new romantic och en och annan internationell radiohit. Jag gillar verkligen att mysjogga med ljudbok i öronen men inget kan slå känslan av en snabb, lätt kropp som rusar fram med huvudet fullt av musik.

Hemma

Fast var hemma är är lite oklart. Hemma är här hemma i vår lägenhet i Årsta men Göteborg känns också hemma. Fast jag säger nog inte att jag ska åka hem när jag ska dit, då säger jag nog bara att jag ska till älskade Göteborg. Eller Göteborg. Men hem säger jag när jag ska åka hem till Arvika. Så länge jag fortfarande har bott större del av mitt liv där än någon annanstans kommer det nog vara hemma. Eller, det kommer nog att vara hemma alltid. Hemhemma.

Hur som helst är vi iallafall tillbaks i Årsta och Stockholm nu. Det känns både bra och dåligt. Bra för att Sixten trivs bäst hemma och bra för att vi har någorlunda rutiner och sånt. Dåligt för att det alltid är skönt att vara hemhemma och bli lat och ompysslad. Som vanligt lamslogs jag av latmasken och fick bara till hälften av de träningspass jag tänkt mig. Två av tre löppass och noll av ett styrkepass. Jaja, det är bra att ha ambitioner och det är väl bra att vara lite lat ibland också. De pass som blev av var bra och det är alltid något.

Nu finns det dock (nästan) inga ursäkter. Visserligen fuskade jag redan imorse och sov över min korta morgonjogg (Med tanken; "vad gör 5-6km hit eller dit") men ikväll blir det progressiv distans eller tempo om man så vill. Lika bra att samla ytterligare energi. Även om det inte är lika tufft som ett intervallpass eller ett snabbdistanspass så känns det.

Något som känns ännu mer är Army Training och imorgon ska hålla ett pass! Vill du vara med? Sportlife Hammarbysjöstad kl 18 är det som gäller!

Annandagsdistans

Igår blev det ingen träning då jag prioriterade en långpromenad på den tid som fanns. Idag har det däremot sprungits igen. 10,3km medelhård distans. Hur man än springer i den här stan börjar rundan med nedförsbacke och slutar med uppförsbacke. Eller ja, det beror ju såklart på var man bor, men där min mammafamilj och min pappafamilj håller till är det så.


Lite rester av stormen Dagmar fanns kvar i luften, men turligt nog hade vi vinden mot oss när det gick nedför och tvärt om när det gick uppför. Och när vi sprang längs kyrkviken slogs jag återigen av de enorma kontraster förra julen och den här julen bjuder på. Idag gick vågorna höga på det isfria vattnet. Sex plusgrader i luften. Förra årets annandag åkte jag och mamma skidor på den snötäckta isen. Många minusgrader i luften. Jag föredrar det senare.


Skrivet på min Iphone

God jul!

Det blev en rätt fin julaftonsjogg trots allt. För första gången hade jag sällskap då Martin och jag för första gången firar jul ihop. (Kan ju vara på tiden efter snart åtta år tillsammans) Det var två krispiga minusgrader i luften och även om det inte är någon snö så var marken lite vit.


Vi var dock inte röda alls. Två svarta tomtar var det som tassade ett varv runt lilla staden. När vi kom hem möttes vi dock av två tomtar; han utanför dörren och en tiomånaders där inne. Den senare ska dock snart klä om till pepparkaksuniformen. God jul!

Skrivet på min Iphone

Kontraster

Den här fredagen i december för ett år sedan såg det ut såhär (klicka). Idag, datummässigt en dag tidigare, såg det helt annorlunda ut. Visserligen befinner jag mig i Stockholm ytterligare ett par timmar, men jag tror nog det ser ungefär likadant ut i Arvika. Grått. Blött. Slask. Is. Grättgråttgrått. Flera plusgrader. Fukt. Ännu mera grått. Tragiskt. Tråkigt.

Det är ganska stor skillnad på minus tjugofyra grader och plus tre grader. Det är också en viss skillnad mellan att ha typ tio (?) extrakilon inklusive lillbäbis på/i kroppen jämfört med att ha en elva kilos storbäbis i en vagn som väger ungefär lika mycket framför sig. På ett sätt var det lättare att ha tyngden närmare, på ett annat sätt är det lättare att ha tyngden längre ut. Och det är bra att ha något att hålla i när blankisen breder ut sig.

Nåja. Jag fortsätter drömma om snö och vinter. Kan man hoppas på mirakel? Så att årets julaftonsjogg blir lika fin som den förra. jag tror inte det. men hur som helst åker vi snart väster ut. Väster och lite, lite åt norr. Hur morgondagen blir vet vi snart.