Army training

Idag satte jag Sixten i vagnen och sprang till Hornstull för att möta upp Milla och Sofia. Vi körde ett armypass i tantolunden medan Sixten och Ville (Millas Alvar var hemma med sin pappa.) kollade på. Ville och Sixten tyckte det var helfestligt och skrattade när vi körde burpees och annat skoj.

Jag hade tänkt att ta det lite lugnare med tanke på att jag befinner mig mitt uppe i en lugn vecka samt att jag tog ut mig fullständigt på gårdagens cykelklass. Med det gick det sådär. Jag gick inte på allra max, men särskilt lugnt kan man nog inte påstå att jag tog det. Inte ens om man är snäll. Men det är ju så kul! Det märks dock lite att jag knappt kört någon armytraining sedan Sixten kom och dessförinnan instruerade jag mest. Men jag tänkte att det skulle bli ändring på det. Vi planerar nämligen att köra fler pass ihop.

Det var blött och lerigt i gräset så det är tur att vi inte är rädda för lite smuts.. Man skulle också kunnat tro att vi pratat ihop oss om klädfärger, men det hade vi faktiskt inte. Men vi gillar svart och rosa..

Lera

I ett svagt ögonblick, när jag var inne på sista, eller möjligtvis näst sista, veckan av graviditeten, fick jag för mig att jag skulle springa Tjurruset. Det kändes som en mycket bra idé då när såväl spring- som tävlingssug var som störst. Nu känns det mindre bra. Nummerlappen kom hem förra veckan och jag var nära att slänga den. Jag som inte gillar att bli blöt och lerig. Inte så mycket iallafall. Men jag skärpte till mig och tänkte att utmaningar är till för att klaras av. Så nästa lördag kastar jag mig ut i lervällingen.

Lerig light blev jag i förmiddags, då jag körde lite army tillsammans med två andra starka mammor. Men mer om det senare. Nu ska vi ut i det fina och härliga höstvädret!

Framtid, vagnjogg och cykelvick

Efter ytterligare en lugn jogg igår kväll känner jag mig nu helt återhämtad från lördagens maxning. Jag kommer dock fortsätta ta det rätt lugnt veckan ut innan jag gör en sista ansträngning fram till Hässelyloppet den 16 oktober. Därefter blir det säsongsvila med bara mysjoggar, större fokus på styrka och smidighet samt färre träningstimmar totalt sett, innan den nya säsongen drar igång igen i december. Exakt vilka målen inför den kommer vara och se ut ska jag fundera ett varv till på innan jag skriver ner dem. Men det ska bli otroligt roligt att få springa lite fler lopp och väldigt spännande att se vad den lilla kroppen kan åstadkomma.

Men nu bär det iväg ut på en vagnjogg och ikväll ska jag instruera en cykelklass istället för en kollega som är sjuk. Jag som nyss skrev att jag skulle ta det lugnt även resten av veckan. Men joggen är ju jogg och det är lugnt. Cyklingen blir nog tuffare men hur tuff beror på vilket upplägg jag väljer. Lutar dock åt ett av mina tuffaste. Bara för att det är så kul.

Core

Jag och Sixten har tränat core så här på förmiddagskvisten. Mest jag dock. Sixten lekte med gummibandet och skrattade när jag körde ryggres med latsdrag.


Skrivet på min Iphone

Återhämtningsläge

Först vill jag tacka för alla fina ord ni strött över mig, jag blir ju nästan generad. Tack!

Nu håller jag på att återhämta mig. Kroppen kändes faktiskt förvånansvärt bra redan efter loppet. Väldigt stel och nästintill krampig i baksidan, men i övrigt bra. I söndags var stelheten i baksidan borta, men däremot var framsida lår rejält stela. Och värre blev det ju längre dagen gick. Ingen träning, men väl ett par lugna promenader i solen. Och babysimvattnet värmde skönt om benen.

Igår hade jag en liten tanke om en kort lätt jogg, men andra saker kändes mer lockande så jag nöjde mig med min Balance-klass på kvällen. Var lite orolig för krigarna, men det kändes bättre än väntat. Antagligen för att jag instruerade och hade fullt upp med att tänka på annat.

Idag ska jag dock ge mig ut och testa benen en kortis. Jag tar nog med mig Sixten ut i solen efter lunch. Nu är det den där härliga tiden som jag älskar. Sol, höst, klar och hög luft. Mysigt. Väntar bara på att det ska bli lite kallare så att jag kan njuta ännu mer av andetagen där jag springer bland löven. Älska!

Äntligen har jag det där silvret i min ägo!

Inför Lidingöloppet för två år sedan var mitt mål en tid under 2:45, vilket jag trodde var ganska realistiskt. Det visade sig dock vara ett lite väl snällt satt mål och efter vägen började jag hoppas på att gå i mål på en tid under 2:40. Vågade inte kolla på klockan sista kilometrarna och trodde inte det var sant när jag kollade klockan och den stod på 2:38 någonting. Så sjukt nöjd, men så fruktansvärt ledsen över att vara så nära silvermedaljen. Hela historien kan du läsa här: klick. (2008 kan du läsa om här: klick)

Förra året fick jag stå över eftersom jag var halvägs in i graviditeten. Så i år kändes det väldigt viktigt för mig att knipa den där silvermedaljen. Så viktigt att hela jag låste mig och gick omkring med en enorm prestationsångest de sista veckorna. Så även igår morse. Jag visste att det skulle kunna vara fullt möjligt att nå ända fram om jag hade en bra dag och min uppladdning fungerat (Vilket den verkade ha gjort, jag kände mig jättepigg under fredagens lilla uppmjukningsjogg med fartökning i mitten.), men att det lika gärna kunde gå dåligt. Inte dåligt egentligen, för under 2:45 skulle jag nog ha klarat om jag inte hade en superdålig dag. (Och jag tycker att det är bra bara att ta sig runt den där banan. Men jag har trots allt vissa krav på mig själv i förhållande till min kapacitet.) Men dåligt i bemärkelsen att jag skulle hamna på fel sida om den där gyllene minuten. Det skulle nog vara på håret.

Jag gav mig iväg i alldeles för hög fart och efter att den värsta trängseln givit med sig efter ett par kilometer fick jag lite håll. Inte så farligt, så det hade inte gillts som någon ursäkt om loppet inte hade gått vägen, men ändå störande. Som tur var släppte det snabbt och kom inte tillbaka förrän en bit på mitten, men även då försvann det utan att förstöra någonting. Jag pinnade på i ett tempo som nog var lite väl snabbt, men jag kände mig så pigg så precis som vanligt tänkte jag att jag kör så får vi se hur långt det räcker. Till 10km skulle det visa sig. Där fick jag jordens dip och blev helt matt, men efter att med små steg ha tagit mig upp för en rätt kort men seg uppförsbacke på asfalt (Jag tycker det är så sjukt segt att springa på asfalt efter jag sprungit i teräng!) kickade energin jag nyss satt i mig in. Pinnade på i ett bra tempo igen och passerade 15km med en ganska positiv känsla. Strax därefter började det dock bli lite backigare igen och nu började tron på mig själv svikta. Jag hade nog gått ut för hårt trots allt. Jag bestämde mig för att strunta i klockan och endast fortsätta trycka på "lap" efter varje 5km.

Vid 20km kunde jag dock inte hålla mig. Jag var tvungen att se om det fanns någon endaste liten chans att jag hade 2:38 inom räckhåll. Nu var jag nämligen rejält trött och behövde nog en liten mental energikick för att orka kriga. 1:42 någonting visade klockan och även om min hjärna funkar dåligt i sådana här sammanhang räknade jag ut att jag måste klara sista milen under 55min för att vara säker. Tänkte att det borde gå, men var samtidigt medveten om hur tuffa de sista 10km är. Backarna avlöste varandra och i mina ben fanns inte mycket till kraft. Började tvivla och tänkte att jag nog får sikta på 2:40 istället. Promenerade i vanlig ordning uppför delar av Abborrbacken. Insåg att det var mer uppför där efter än jag mindes. Drog upp tempot så gott jag kunde på platten och när det gick nedför. Svängde över vägen och ner mot golfbanan där jag såg Karins backe vänta. Tappade all energi och fick verkligen slita för varje steg. Jag hade en ganska stor lucka fram till närmsta person vilket alltid gör att jag tappar ork mentalt. Kom fram till backen och promenerade även här stora delar. Precis som jag brukar. Jag tjänar nämligen på det. När mina ben är så tunga av mjölksyra och det börjar pirra av trötthet ända uppe i axlarna behöver jag lugna mig, spara på krafterna och ladda om för att orka ta mig vidare. Väl uppe avvaktade jag lite tills jag visste att sista lilla backen innan mål var avklarad. Därefter ökade jag så mycket mina ben tillät tills jag var framme vid sista lilla svängen ned mot målrakan. Där plockade jag fram de sista spurtkrafter som av någon anledning alltid finns någonstans inom mig. Flåsade antagligen som om jag vore döende (Det hör jag sällan själv eftersom jag har musik på hög volym i mina öron.) och vågade varken kolla min egen klocka (som jag heller inte gjort sedan 20km passeringen) eller klockan där framme. Stirrade envist ner i marken och tog mig, efter vad som kändes som en halv evighet, in i mål. Stannade klockan och vågade inte riktigt kolla.

Men tillslut gjorde jag det. 2:35 stod det. Va? Nä, jag kollade nog fel va? Där står det något med %, det måste ju vara pulsen tänkte jag. Och där står det 30,5, det måste väl vara kilometrarna? Och i sista rutan varierar siffrorna, det måste betyda att det är farten va?? 2:35. Det är bara det som återstår. Det MÅSTE vara tiden. Men det kan väl inte stämma?

Fällde en liten tår och släckte min enorma törst med hjälp av två muggar vatten, en mugg cola och en mugg blåbärssoppa. Sedan gick jag raka vägen till resultattältet för att kolla om jag verkligen fått min efterlängtade silvermedalj. Vågade knappt andas medan killen knappade in mitt startnummer i datorn. "2:35:31, ja det är ett silver, grattis". Tack! och Äntligen! sa jag. Äntligen!