Gott nytt år!

När jag satt på spårvagnen på väg in till stan (där jag förövrigt impulsshoppade ett par sköna träningsbyxor) såg jag massor av reflexvästklädda människor och kom genast på att det ju är Sylvesterloppet idag. Ett tag var jag lite inne på att springa det, men eftersom nyårsplanerna varit osäkra in i det sista la jag ner det och glömde helt av det. Nu är jag ju faktiskt hemma några timmar till och hade trots allt kunnat springa. Men men, jag ska springa mitt eget sylvesterlopp i form av 12km fartlek istället.

I eftermiddag bär det sedan av mot Småland tillsammans med Susanna. Jag känner inte en människa där men det är nog bra för mig att komma bort lite, träffa nya människor och fokusera på att 2009 ska bli mitt år. (Ellen! Vem ska jag nu sjunga "This is the year" och "Nightlife" med inatt?! Kom hit!)

2075 km har jag sprungit under 2008 (dagens kommande pass inräknat). 207,5 mil. Det är ganska långt. Under 2009 kommer det förhoppningsvis inte bli mindre.

Gott nytt år!

Tempo + snö = tungt

Lite lustigt att man ska behöva åka söderut för att få se lite snö. I flera veckor har jag oroat mig lite över hur det skulle gå med löpningen när jag var hemma under julen. Jag älskar verkligen snö, men inte när jag ska springa, och vis från tidigare år med snö vet jag hur jobbigt det är när det är massa snömodd på marken. Ok med plogade och grusade vägar, men är det snömodd har latmasken en tendens att ta över och hålla mig en bra bit från löpskorna. Men som sagt, iår fanns ingen snö och passen sprangs precis enligt plan.

Här i Göteborg är det däremot snö. Inga mängder direkt, säkert inte ens en hel centimeter, men eftersom det i princip aldrig varken plogas eller sandas i den här stan är det inte kul att springa ens med denna pyttemängden. Inte kul att springa alls men framförallt inte kul att springa temop-, intervall- eller snabbdistanspass! Idag stod tempo på schemat men något vidare tempo blev det nog inte. Eller jo, med facit i hand höll jag mig ju inom ramen för passet (6km på 30-31min och jag sprang på lite drygt 30min) men känslomässigt var det en katastrof! Att liksom glida bakåt för varje steg man tar och få ta i dubbelt så mycket ger ganska snabbt mjölksyra och tung andning. Att spänna sig på grund av rädsla för att halka och ramla gör inte heller saken bättre. Men som sagt; jag höll mig inom ramarna och med tanke på förutsättningarna är jag sjukt nöjd med passet!

Totalt blev det 6,5km (0,5km för lite men jag orkade inte mäta ut en ny runda) på 33min. En maxpulsnotering på 90% och ett genomsnitt på 83% säger en hel del om jobbighetskänslan. Nu ska jag dricka lite mer kaffe och äta lite mer choklad. Och njuta av att jag sprungit lite drygt 206mil i år. Imorn blir det ytterligare 12km. 2009 ännu fler.

Från hemma till hemma

Snart är det dags att sätta sig på tåget och åka hem till Göteborg igen. (Undrar när jag ska välja var hemma är föresten? Jag säger hem till Göteborg och hem till Arvika..) Eller snart och snart, men om några timmar iallafall. Det blir nog bra. Jag är trött på att vara hemma i lillstan nu när de flesta vänner har åkt hem till sina nya städer. Det finns liksom inte så mycket att göra (borde ju plugga men det gör jag inte sådär jättemycket om jag ska vara ärlig) så mest ligger jag i soffan och äter choklad och dricker sjukt mycket kaffe. Med en espressomaskin i respektive hem blir det lätt förmycket. Bara att trycka på en knapp liksom och inget krånglande med att mäta upp pulver (?) och vatten.

Jag ser dock inte fram så mycket mot resan, jag förstår inte varför det alltid måste vara så jobbigt lång väntan i metroplen Kil där jag måste byta tåg. När jag åkte hit hade jag tur och fick bara stå och frysa i drygt 20 minuter (orka gå in till den minimala väntsalen med all min packning). Idag är det över 40 minuters väntan så nu får jag mig släpa in mig och mina saker till väntsalen ändå. Jaja, ikväll är jag hemma iallfall. Jag kommer sakna vovvarna men det blir skönt att återgå till vardagen igen.

75 minuter terräng

Så var namnet på cykelpasset jag gick på i Arvika i eftermiddags. För att vara diplomatisk: det var kanske inte det bästa passet i mitt liv.

Jag vet ju att det finns många instruktörer som fortfarande är kvar på 90-talet, men jag hade ändå en viss förhoppning om att denna instruktör, som jag tyckte var en av de bättre när jag började min cykelkarriär i början på 2000-talet, hade utvecklats. Nu var det inte riktigt så. Men, men. Jag fick ju cykla lite iallafall.

Jag även ännu en gång kommit fram till att jag inte gillar cyklar av märket body bike. Jag lyckas aldrig få till en bra sittställning trots att det faktiskt går att ställa både styre och sadel framåt och bakåt. Jag blir liksom ihoptryckt och så gillar jag inte det "smala" styret. Det ligger liksom inte skönt i händerna. Och så känns det som att knäna ska slå i styret hela tiden, trots att jag har längre mellan styre och sadel än jag vanligtvis har. Men det kanske är en vanesak och jag är kanske bara ovan. Och jag fick ju faktiskt cykla lite.

You are the generation that bought more shoes

En fantastisk låt som jag totalt glömt bort. Nu när jag återupptäckt den kommer jag antagligen återigen att lyssna sönder den. Den ger mig klubbpopulärflashbacks tror jag. Och klubb populär finns inte mer. Snyft. Dags att växa upp på riktigt.

Vinterlångpass

Lite snö (och lite mindre mensvärk) och allt hade varit perfekt. Runt 5 minusgrader, strålande sol och ett vackert värmländskt landskap. Gav mig ut på en runda runt mina gamla hemtrakter, ute på landet (typ landet iallafall) där jag bodde de sista åren innan jag flyttade till Göteborg. Jag trivdes faktikst riktigt bra där ute så det är lite synd att mammafamiljen bestämde sig för att flytta in till civilisationen igen. Ängar och hagar med hästar i och sjön som skymtar mellan träden. Grusvägar med ett lager med tunn is ovanpå. En stark vintrig sol och en euroforisk känsla i kroppen (bortsett från mensvärken from hell då). Det var så vackert att jag nästan fick ont i hjärtat, nästan fick tårar i ögonen. Alla borde få uppleva det där.

Mot slutet, när jag kom in till stan igen, började dock magen kurra väldigt och benen började bli sega. Magontet tilltog i styrka och plötsligt var inte allt lika idylliskt längre. Men jag väljer att glömma den delen och att komma ihåg det fina. Nästa långpass kommer springas i Göteborg och även om det varken regnar eller blåser kommer känslan inte vara den samma. För Arvika är Värmland och Göteborg är storstad. Jag älskar verkligen Göteborg och kan inte tänka mig att flytta någon annanstans, men naturen i Värmland är trots allt lite vackrare.

17km, 1h 36min och lite för hög puls. Håller tummarna för att ingen förkylning är på väg att nå mig.