Ok. Läget är 2 förkylda barn men förhoppningsvis bara pollenkänningar hos mig. Värmesvullen, minus på sömnkontot och inte hungrig.
Men. Jag ser fram emot att få sätta nummerlapp på magen och springa snabbt en varm försommarkväll. Jag tänker åka, jag tänker starta och jag tänker göra mitt allra bästa. Vart det leder återstår att se. Det känns högst oklart.
Antingen kommer jag springa jättebra och göra säsongsbästa med råge. Eller så får jag bryta på grund av att kroppen trots allt var på väg att förkylna till. Antagligen blir resultatet någonstans däremellan. Nu ska jag iallafall försöka få i mig vätska och energi.
torsdag 22 maj 2014
tisdag 20 maj 2014
Korta intervaller i sommarkläder
På torsdag ska jag som sagt springa lopp igen så jag tänkte att det skulle sitta fint med ett pass som (kanske) sätter lite fart på benen. 8x400m med lång vila mellan. Ej i maxfart, men heller inte något mesande.
Det var så det var sagt och det var så det blev. Men ärligt talat var känslan inget vidare. Liksom stelt och sprättigt. Oflyt. Men jag genomförde åtta jämna intervaller på helt ok tider. De första sju på 1:35 och 1:34. Den åttonde hamnade på 1:32 efter att jag dragit upp farten något.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den rådande formen. Ett tag kände jag mig verkligen på gång, men nu vet jag inte längre. Men kanske är jag bara otålig och ställer för höga krav på mig själv.
Det var så det var sagt och det var så det blev. Men ärligt talat var känslan inget vidare. Liksom stelt och sprättigt. Oflyt. Men jag genomförde åtta jämna intervaller på helt ok tider. De första sju på 1:35 och 1:34. Den åttonde hamnade på 1:32 efter att jag dragit upp farten något.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den rådande formen. Ett tag kände jag mig verkligen på gång, men nu vet jag inte längre. Men kanske är jag bara otålig och ställer för höga krav på mig själv.
måndag 19 maj 2014
Gårdagens träning
Gräva trädgård. Förvisso blev det en kort kvällsjogg på sega ben och trött kropp, men det som kändes då och känns nu, idag, var grävande. Vi har ett hus som är fint invändigt, men en trädgård som nästan inte får kallas trädgård. Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi köpte eftersom vi båda är totalt ointresserade av trädgårdsgrejer. Dock tänker vi att det nog är lite kul att ha lite odlingar och sånt när vi väl är färdiga (kanske nästa sommar?). Men i övrigt har vi inte mycket intresse. Ironiskt nog är ungefär alla de närmsta grannarna ute och fixar i sina (fina) trädgårdar mest hela tiden. Men hur som helst. Det som är bra är att vi kan få vår trädgård precis som vi vill och vi har ingen brådska. Vi kommer bara fixa till halva i år. Resten sätter tid, kunskap och pengar stopp för just nu.
Fast åter till det där med grävandet. Vi har alltså börjat gräva upp alla konstiga plantor, buskar och grässorter som växt sig höga och vildvuxna och verkar planterade helt utan logik. Det är ett ganska stort jobb. Och tungt. men faktiskt inte riktigt så tråkigt som jag väntat mig. Men efter att ha stått där i solen och svettats och tagit i några timmar var jag, förutom solbränd (att jag aldrig lär mig...) helt slut. Och idag har jag träningsvärk lite här och var. Som i händerna, underarmarna och ryggen. Det var gårdagens träning det.
Fast åter till det där med grävandet. Vi har alltså börjat gräva upp alla konstiga plantor, buskar och grässorter som växt sig höga och vildvuxna och verkar planterade helt utan logik. Det är ett ganska stort jobb. Och tungt. men faktiskt inte riktigt så tråkigt som jag väntat mig. Men efter att ha stått där i solen och svettats och tagit i några timmar var jag, förutom solbränd (att jag aldrig lär mig...) helt slut. Och idag har jag träningsvärk lite här och var. Som i händerna, underarmarna och ryggen. Det var gårdagens träning det.
lördag 17 maj 2014
Varmt och slitigt
Idag var det dags för mitt sista långpass innan Stockholm Marathon. Även om loppet varken är något stort mål eller ett tillfälle då jag kommer springa på någon bra tid vill jag ändå förbereda mig så bra som möjligt. För målet för första delen av säsongen är det nog ändå. Tror jag. Efter idag vet jag inte...
Det blev vips och helt plötsligt varmt. Väldigt varmt. I alla fall för att springa. Särskilt när en är sådär väldigt värmekänslig som jag är. Svullnar upp direkt och orkar typ hälften så mycket som vanligt. Men jag gav mig i alla fall av med målet satt på 25km med en fartökning på 5km efter 10km. och så blev det (Nästan, men 24,7km får räknas som godkänt.).
Det var segt redan från start och trots att jag, faktiskt, nästan tyckte det var lite kyligt att springa i korta tights och t-shirt i början, blev det snart varmt. För varmt. Första 8km gick ändå helt ok och rätt lätt, men sedan kom en väldigt lång och brant backe som dödade benen lite och när 10km var klara och det var dags att öka var jag rätt glad över att det skulle gå nedför ett tag. Först nedför sedan platt och sedan uppför samt lite platt på slutet. När 15km var förbi och fartökningen därmed avslutad var jag trött. Jättetrött. Trots att det inte gått särskilt fort. Strax över 5 min/km borde inte kännas så tufft för mig. Jag kollade inte klockan under tiden, men det kändes definitivt som att jag sprang snabbare. Jag undrade lite hur jag skulle orka hela vägen hem, men fick i mig min medhavda energiliquid och lufsade vidare. Massor av uppför. Bara upp, upp, upp och jag började överväga att ta tunnelbanan hem.
Men jag ger mig ju inte i första taget så jag kämpade vidare. Blev hela tiden torr i munnen trots att jag drack mycket och benen var tröttare än de var när jag sprang 36km med träningsvärk för två veckor sedan. Tillslut kom jag dock hem. Men efteråt var jag mer sliten än efter loppet i lördags. Och mer sliten än efter det jättelånga långpasset. Trött och seg. Fast nu på kvällen känns det bättre. Jag hoppas dock på lägre temperatur när det är dags för maran.
Under eftermiddagen var vi iväg till Årsta och Greiderloppet. Martin för att försöka försvara sin vinst från förra året och jag, Sixten och Ester för att leka i lekpark och heja. Tyvärr blev det ingen vinst. Det var många fler deltagare och framförallt fler riktigt snabba löpare. Men femma eller sexa tror jag att han blev. Vi tyckte han var duktig ändå. På torsdag är det min tur att springa lopp. Jag fick ett infall och anmälde mig till Milspåret för några dagar sedan. Jag har aldrig sprungit det loppet men hört mycket bra om det. Eftersom det startar mitt i läggningen av barnen får jag nog åka själv, men det ska bli kul ändå. Jag ska försöka putsa till min tid från Premiärmilen. På det stora hela är formen mycket bättre än då. Men är det jättevarmt vet jag inte om det kommer gå så mycket snabbare.
Det blev vips och helt plötsligt varmt. Väldigt varmt. I alla fall för att springa. Särskilt när en är sådär väldigt värmekänslig som jag är. Svullnar upp direkt och orkar typ hälften så mycket som vanligt. Men jag gav mig i alla fall av med målet satt på 25km med en fartökning på 5km efter 10km. och så blev det (Nästan, men 24,7km får räknas som godkänt.).
Det var segt redan från start och trots att jag, faktiskt, nästan tyckte det var lite kyligt att springa i korta tights och t-shirt i början, blev det snart varmt. För varmt. Första 8km gick ändå helt ok och rätt lätt, men sedan kom en väldigt lång och brant backe som dödade benen lite och när 10km var klara och det var dags att öka var jag rätt glad över att det skulle gå nedför ett tag. Först nedför sedan platt och sedan uppför samt lite platt på slutet. När 15km var förbi och fartökningen därmed avslutad var jag trött. Jättetrött. Trots att det inte gått särskilt fort. Strax över 5 min/km borde inte kännas så tufft för mig. Jag kollade inte klockan under tiden, men det kändes definitivt som att jag sprang snabbare. Jag undrade lite hur jag skulle orka hela vägen hem, men fick i mig min medhavda energiliquid och lufsade vidare. Massor av uppför. Bara upp, upp, upp och jag började överväga att ta tunnelbanan hem.
Men jag ger mig ju inte i första taget så jag kämpade vidare. Blev hela tiden torr i munnen trots att jag drack mycket och benen var tröttare än de var när jag sprang 36km med träningsvärk för två veckor sedan. Tillslut kom jag dock hem. Men efteråt var jag mer sliten än efter loppet i lördags. Och mer sliten än efter det jättelånga långpasset. Trött och seg. Fast nu på kvällen känns det bättre. Jag hoppas dock på lägre temperatur när det är dags för maran.
Under eftermiddagen var vi iväg till Årsta och Greiderloppet. Martin för att försöka försvara sin vinst från förra året och jag, Sixten och Ester för att leka i lekpark och heja. Tyvärr blev det ingen vinst. Det var många fler deltagare och framförallt fler riktigt snabba löpare. Men femma eller sexa tror jag att han blev. Vi tyckte han var duktig ändå. På torsdag är det min tur att springa lopp. Jag fick ett infall och anmälde mig till Milspåret för några dagar sedan. Jag har aldrig sprungit det loppet men hört mycket bra om det. Eftersom det startar mitt i läggningen av barnen får jag nog åka själv, men det ska bli kul ändå. Jag ska försöka putsa till min tid från Premiärmilen. På det stora hela är formen mycket bättre än då. Men är det jättevarmt vet jag inte om det kommer gå så mycket snabbare.
onsdag 14 maj 2014
Banlöpning
Riktigt roligt är det. banlöpning alltså. Två dagar i rad har jag ägnat mig åt det nu och det har definitivt givit mig mersmak.
Igår körde jag ett kortare teknikpass. Först värmde jag upp längs sjön i kvällssolen och hade nog hellre stannat kvar där. men jag hade bestämt mig för att köra teknik på banan så jag gav mig lite halvmotvilligt av ditåt ändå. Banan ligger visserligen bara några hundra meter från vattnet så lite av känslan fanns ändå kvar. Väl där började jag med 10 minuter löpskolning. Tyvärr prioriterar jag detta alldeles för sällan, vilket jag också tycker märks när jag väl kör det. Jag behöver bättre mig på den fronten. Men det gick ändå ok.
När jag var klar körde jag 5 varv och således 2km i lite högre fart där jag fokuserade på tekniken till hundra procent. En bra känsla hade jag och hade jag inte haft en tid att passa lite halvt hade jag nog fortsatt ytterligare 1km. men istället joggade jag hem och körde en stunds yoga.
Idag var det dags för snabbdistans. Mitt värsta. Men jag tänkte att jag skulle bli av med de där hjärnspökena en gång för alla så jag har sänkt kraven rejält. Dessutom sprang jag alltså på bana (Inspirerad av Lisa som gjorde det för några veckor sedan.) ikväll vilket jag tycker är inspirerande. Jag känner mig snabb och nästan lite proffsig och dessutom är det platt. Inga backar som stör min rytm. För rytm är just det jag fokuserar på när det gäller snabbdistans nu. Att springa i jämn fart hela vägen, med tekniken i fokus och farten vid sidan om. Dessutom valde jag idag att inte trycka på för fullt utan att stanna kvar en bra bit under mjölksyratröskeln. Målet var en tuff fart men att det skulle finnas flera växlar kvar. En bit över (alltså långsammare än) nuvarande tävlingsfart på milen ungefär. Och det tror jag att jag lyckades med ganska bra. 22:28 stannade jag klockan på efter 12,5 varv och 5km.
Jag trodde att det skulle vara tråkigt att springa så långt på bana, men det var faktiskt helt ok. Jag räknade nedåt och vips var det bara ett varv kvar. Nästa gång får det bli 6km och en vacker dag kanske jag tar mig an 10km. 25 varv. Vi får se.
Igår körde jag ett kortare teknikpass. Först värmde jag upp längs sjön i kvällssolen och hade nog hellre stannat kvar där. men jag hade bestämt mig för att köra teknik på banan så jag gav mig lite halvmotvilligt av ditåt ändå. Banan ligger visserligen bara några hundra meter från vattnet så lite av känslan fanns ändå kvar. Väl där började jag med 10 minuter löpskolning. Tyvärr prioriterar jag detta alldeles för sällan, vilket jag också tycker märks när jag väl kör det. Jag behöver bättre mig på den fronten. Men det gick ändå ok.
När jag var klar körde jag 5 varv och således 2km i lite högre fart där jag fokuserade på tekniken till hundra procent. En bra känsla hade jag och hade jag inte haft en tid att passa lite halvt hade jag nog fortsatt ytterligare 1km. men istället joggade jag hem och körde en stunds yoga.
Idag var det dags för snabbdistans. Mitt värsta. Men jag tänkte att jag skulle bli av med de där hjärnspökena en gång för alla så jag har sänkt kraven rejält. Dessutom sprang jag alltså på bana (Inspirerad av Lisa som gjorde det för några veckor sedan.) ikväll vilket jag tycker är inspirerande. Jag känner mig snabb och nästan lite proffsig och dessutom är det platt. Inga backar som stör min rytm. För rytm är just det jag fokuserar på när det gäller snabbdistans nu. Att springa i jämn fart hela vägen, med tekniken i fokus och farten vid sidan om. Dessutom valde jag idag att inte trycka på för fullt utan att stanna kvar en bra bit under mjölksyratröskeln. Målet var en tuff fart men att det skulle finnas flera växlar kvar. En bit över (alltså långsammare än) nuvarande tävlingsfart på milen ungefär. Och det tror jag att jag lyckades med ganska bra. 22:28 stannade jag klockan på efter 12,5 varv och 5km.
Jag trodde att det skulle vara tråkigt att springa så långt på bana, men det var faktiskt helt ok. Jag räknade nedåt och vips var det bara ett varv kvar. Nästa gång får det bli 6km och en vacker dag kanske jag tar mig an 10km. 25 varv. Vi får se.
måndag 12 maj 2014
Kungsholmen runt 21,1km
Det är ju lätt att säga i efterhand att en eventuellt eller helt säkert hade mer i kroppen, mer att ge, men sanningen är ju att det faktiskt var rätt segt sista fem kilometrarna och att det inte blev någon vidare spurt att tala om heller. Men grejen är att jag tror att väldigt mycket av det satt i huvudet. Jag var liksom inte sugen på att bli sådär äckligt trött och sliten som jag var under och efter Stockholm halvmarathon 2012. Då hade jag visserligen en väldigt dålig dag (tror jag) och sprang ju i en rätt mycket högre fart (Men var också i mitt livs form, dock på nedgång. rätt sliten efter en förhållandevis tuff säsong.), men det var ändå en helt annan grej. "Max" från start och ända in i mål. Nu var det mer såhär:
Rätt skralt med sömn dagarna innan. Eller ok, jag ska inte överdriva, så himla kasst har jag inte sovit, men jag är som sagt känslig och att både få för få timmar (måste lägga mig tidigare!!) totalt samt behöva vakna minst en gång per natt/tidig morgon påverkar mig mycket. Jag har också slarvat något otroligt med ätandet det senaste. "Glömt" mellanmål, ätit för små portioner (för att jag inte haft ro och "hunnit" ta mer typ. Bäbis behov kommer först och allt det där...) och hade det inte varit för att det slinker ner rätt mycket fika, godis, chips och liknande hade jag legat på ett rejält energiunderskott. Inte så bra för någon, men särskilt inte för en som ska prestera. Dessutom var jag mentalt ungefär noll laddad. Inte ens det minsta nervös. Dock såg jag väldigt mycket fram mot loppet och tyckte det skulle bli riktigt kul.
Efter att ha lämnat över barn till våra underbara barnvakter som ställde upp trots ösregn och egen bäbis, blev det en kort uppjogg. Martin för sig själv och jag tillsammans med Carro. När starten sedan gick tog jag det medvetet lugnt och det kändes som att typ alla sprang om mig. Det gjorde de förmodligen inte, men jag måste medge att det kändes lite stressande. Jag hittade ett bra flyt rätt omgående och matade på i ungefär samma fart ända fram tills att mitt ena skosnöre gick upp någonstans runt 4-5km. Flashback till Stockholm Marathon 2012!! Med den lilla skillnaden att jag då fick nästan panik men nu tog det hela med ro. Dock inte utan att skynda mig så mycket jag kunde. Tippar på att jag förlorade ca 30 sekunder. Efter att jag börjat springa igen ökade jag tempot lite. Det kändes bra. Fortfarande bekvämt (lite för bekvämt tror jag) och det var hela tiden roligt att springa. Sprang om många men såg inte till många tjejer. Det gick riktigt lätt ända fram till det lite småkuperade avsnittet mellan 7 och 9km. Lite segare där men ända fullt hanterbart. Vid varvning kände jag mig pigg och det kändes bra att veta att det vara flera kilometer flack löpning som väntade.
Någonstans runt 15km började det ta emot lite och istället för att ignorera det och fortsätta i samma tempo fegade jag och sänkte istället tempot lite. Bestämde mig för att jag skulle öka igen vid 19km och sedan köra för fullt sista 2. Exakt så gjorde jag också. Det kändes lite trött. Inte trött som i trötta ben utan trött som i energibrist. Men kanske satt tröttheten främst i huvudet. Att behöva springa ett helt varv runt Rålambshovsparken istället för att springa raka vägen in i mål är sådant som mitt huvud ogillar. Det var ju bara att bita ihop dock och fortsätta ända in i mål. När jag såg att klockan i mål visade under 1:42 spurtade jag de sista hundra metrarna, osäker på hur många sekunder jag hade tillgodo på den tiden. Väl i mål var jag förstås flåsig och glad över att vara klar, men jag var inte på långa vägar så trött som jag brukar vara. Först tänkte jag inte så mycket på det, men när jag fått medalj och bulle och druckit lite vatten och sportdryck och av någon anledning struntat i ölen (som ju såg mycket inbjudande ut!) och stannat till för att prata lite med Carros man och barn samt gått vidare för att hitta mitt eget gäng slog det mig. Så här pigg brukar jag inte vara. Det var absolut inte lätt på något sätt, men det borde finnas mer. Fast det där är ju också en fråga om bekvämlighet. Vill jag njuta av loppet eller vill jag slita? Igår ville jag tydligen njuta.
Fast jag tror att mycket satt i huvudet som sagt. Jag hade inga krav eller förväntningar på mig själv, vilket brukar vara en bra grej för mig som lätt stressar upp mig, men jag hade heller ingen vidare koll på vad jag borde kunna prestera. Jag kände mig ringrostig och osäker på hur fort jag skulle klara att springa. Och jag vågade inte riktigt testa. Men nu vet jag och jag är faktiskt nöjd med min tid. Jag ska inte skylla på massa saker och komma med bortförklaringar. Vem vet, hade jag vågat testa att springa fortare hade jag kanske gått in i väggen och sprungit ännu långsammare. Eller sprungit någon eller några minuter snabbare. Det får vi aldrig veta. Men om det blir någon mer halvmara i år, vilket jag hoppas, ska jag testa att verkligen ösa på direkt från start. Jag ska vara helt slut när jag kommer i mål.
Rätt skralt med sömn dagarna innan. Eller ok, jag ska inte överdriva, så himla kasst har jag inte sovit, men jag är som sagt känslig och att både få för få timmar (måste lägga mig tidigare!!) totalt samt behöva vakna minst en gång per natt/tidig morgon påverkar mig mycket. Jag har också slarvat något otroligt med ätandet det senaste. "Glömt" mellanmål, ätit för små portioner (för att jag inte haft ro och "hunnit" ta mer typ. Bäbis behov kommer först och allt det där...) och hade det inte varit för att det slinker ner rätt mycket fika, godis, chips och liknande hade jag legat på ett rejält energiunderskott. Inte så bra för någon, men särskilt inte för en som ska prestera. Dessutom var jag mentalt ungefär noll laddad. Inte ens det minsta nervös. Dock såg jag väldigt mycket fram mot loppet och tyckte det skulle bli riktigt kul.
Efter att ha lämnat över barn till våra underbara barnvakter som ställde upp trots ösregn och egen bäbis, blev det en kort uppjogg. Martin för sig själv och jag tillsammans med Carro. När starten sedan gick tog jag det medvetet lugnt och det kändes som att typ alla sprang om mig. Det gjorde de förmodligen inte, men jag måste medge att det kändes lite stressande. Jag hittade ett bra flyt rätt omgående och matade på i ungefär samma fart ända fram tills att mitt ena skosnöre gick upp någonstans runt 4-5km. Flashback till Stockholm Marathon 2012!! Med den lilla skillnaden att jag då fick nästan panik men nu tog det hela med ro. Dock inte utan att skynda mig så mycket jag kunde. Tippar på att jag förlorade ca 30 sekunder. Efter att jag börjat springa igen ökade jag tempot lite. Det kändes bra. Fortfarande bekvämt (lite för bekvämt tror jag) och det var hela tiden roligt att springa. Sprang om många men såg inte till många tjejer. Det gick riktigt lätt ända fram till det lite småkuperade avsnittet mellan 7 och 9km. Lite segare där men ända fullt hanterbart. Vid varvning kände jag mig pigg och det kändes bra att veta att det vara flera kilometer flack löpning som väntade.
Någonstans runt 15km började det ta emot lite och istället för att ignorera det och fortsätta i samma tempo fegade jag och sänkte istället tempot lite. Bestämde mig för att jag skulle öka igen vid 19km och sedan köra för fullt sista 2. Exakt så gjorde jag också. Det kändes lite trött. Inte trött som i trötta ben utan trött som i energibrist. Men kanske satt tröttheten främst i huvudet. Att behöva springa ett helt varv runt Rålambshovsparken istället för att springa raka vägen in i mål är sådant som mitt huvud ogillar. Det var ju bara att bita ihop dock och fortsätta ända in i mål. När jag såg att klockan i mål visade under 1:42 spurtade jag de sista hundra metrarna, osäker på hur många sekunder jag hade tillgodo på den tiden. Väl i mål var jag förstås flåsig och glad över att vara klar, men jag var inte på långa vägar så trött som jag brukar vara. Först tänkte jag inte så mycket på det, men när jag fått medalj och bulle och druckit lite vatten och sportdryck och av någon anledning struntat i ölen (som ju såg mycket inbjudande ut!) och stannat till för att prata lite med Carros man och barn samt gått vidare för att hitta mitt eget gäng slog det mig. Så här pigg brukar jag inte vara. Det var absolut inte lätt på något sätt, men det borde finnas mer. Fast det där är ju också en fråga om bekvämlighet. Vill jag njuta av loppet eller vill jag slita? Igår ville jag tydligen njuta.
Fast jag tror att mycket satt i huvudet som sagt. Jag hade inga krav eller förväntningar på mig själv, vilket brukar vara en bra grej för mig som lätt stressar upp mig, men jag hade heller ingen vidare koll på vad jag borde kunna prestera. Jag kände mig ringrostig och osäker på hur fort jag skulle klara att springa. Och jag vågade inte riktigt testa. Men nu vet jag och jag är faktiskt nöjd med min tid. Jag ska inte skylla på massa saker och komma med bortförklaringar. Vem vet, hade jag vågat testa att springa fortare hade jag kanske gått in i väggen och sprungit ännu långsammare. Eller sprungit någon eller några minuter snabbare. Det får vi aldrig veta. Men om det blir någon mer halvmara i år, vilket jag hoppas, ska jag testa att verkligen ösa på direkt från start. Jag ska vara helt slut när jag kommer i mål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)