1:41:37

Jag hinner bara med en kort uppdatering just nu, men 1:41:37 blev dagens halvmaratid. En rätt väntad tid ändå. Jag trodde att jag skulle springa på mellan 1:40 och 1:45 och det gjorde jag. Det var roligt att springa trots regn och rätt kallt, men jag tror också att det finns lite mer i den här springkroppen just nu. Bättre ska och kommer jag ju bli (om jag får hålla mig frisk och skadefri) men jag känslan idag var att det eventuellt kunde ha gått ännu lite snabbare. Men nu har jag ett utgångsläge att jaga vidare från. Det är många minuter ner till mitt personliga rekord och helst ska jag ju förbi. Redan i år. Men mer om loppet kommer imorgon eller kanske inte förän på måndag. Nu ska jag umgås med våra vänner som är på besök. Trevlig lördag!

Intervaller och funderingar

Intervallerna igår gick bra. Bättre än väntat faktiskt. Jag hade förväntat mig att springa betydligt långsammare på den bestämda intensiteten så jag är mycket nöjd. Jag sprang 7 stycken 400m intervaller där de första 6 gick i en snabb men behaglig fart där mjölksyran var långt borta. Faktiskt kändes det som att jag sprang rätt sakta. Ändå gick de på 1:39, 1:39, 1:38, 1:38, 1:37 och 1:36. På den sista ökade jag rätt rejält men utan att på något sätt maxa. Det fanns minst en växel kvar, troligtvis två. Ändå gick den på 1:30! Sist jag sprang fyrahundringar, på påskafton, låg samtliga sex intervaller på runt 1:30 men då blev jag betydligt tröttare. Jag tar detta som ett bra tecken på att jag verkligen är på gång nu.

Idag är jag inte särskilt aktiv dock. Förutom obligatoriska grejer har jag inte fått något vettigt alls gjort. Jag har däremot sovit i två timmar. Det är i och för sig rätt vettigt på sitt sätt det med, men du fattar. Oproduktiv är vad jag känner mig. Och det gör mig lite stressad. Visst försöker jag njuta av min ledighet och emellanåt ha dagar som denna, men jag vill också passa på att göra saker som jag vet blir svårare att hinna med när jag börjar jobba igen i augusti. Det är verkligen en balansgång det där.

Tar det lite lugnt

På springfronten händer det inte mycket just nu. Eller jo, senare idag händer det lite, men sedan i söndags har det annars varit stiltje. Fyra kilometer återhämtningsjogg i måndags kväll bara, men det räknas knappt. Och en del yoga men det är ju inte löpning.

Den korta lufsjoggen i måndags var en stel historia. Det roliga är dock att det egentligen inte var värre än de 2-3 första kilometrarna i söndags. Och ingen ny stelhet eller träningsvärk hade tillkommit efter mastodontpasset. Jag tycker det känns väldigt lustigt. Här kör jag ett rätt lätt styrkepass med övningar som jag gör ofta och som inte brukar generera någon särskild träningsvärk. Så får jag värsta möjliga sortens träningsvärk! Men så springer jag över 3,5 mil och känner inget särskilt. Kroppen slutar aldrig att förvåna.

I eftermiddag har jag och Ester bokat in en springdate med Lisa. Tanken är banintervaller om bäbisarna inte misstycker till stillastående vagnar (Vi kommer turas om att vakta/springa.). För min del kommer det dock inte handla om några maxintervaller utan målet är att försöka hitta en fart där det känns lite halvtufft men där jag har full kontroll och mer flyter med, en bit under tröskeln. Detta dels med tanke på föregående helg och dels med tanke på kommande helg med tävling. Det ska bli riktigt roligt och om bara regnet och den värsta blåsten håller sig borta kommer det nog kännas riktigt bra, det känner jag i hela kroppen. Dagens pass alltså. Hur halvmaran kommer kännas återstår att se, men det blir nog bra det med. Det ska bli mycket spännande att se hur jag kan tänkas ligga till formmässigt. Det känns högts oklart faktiskt.

Trettiosex kilometer långpass

Det har ju varit lite si och så med långpassen den här våren. Jag vet ju dock att om jag ska ta mig runt Stockholm Marathon på ett så "behagligt" sätt som möjligt behöver jag få till ett par tre stycken längre långpass åtminstone. även om jag (med allra största sannolikhet) kommer vara långt ifrån mitt personliga rekord på 3h24min så vill jag vara så väl förberedd som möjligt. Hittills har jag inte fått till ett enda pass över 3 mil. Eller jo, ett på exakt 3 mil men inga längre än så. jag brukar visserligen inte springa så fasligt många så långa pass, men något mer på runt 30km, ett på runt 32km och ett på 36km.



Den som följer mig på Instagram (@lopningolivet) har redan sett alla dessa bilder, men jag vill ha dem här ändå!

Eftersom det är så få veckor kvar insåg jag att jag behövde springa mitt allra längsta pass denna helg. Så det var bara att förbereda sig på att viga en halv dag åt detta. Martin sprang sitt sista långa igår och idag var det min tur.



Jag tror mycket sitter i huvudet för mig. Ibland kan det känns sjukt långt med 25km men vet jag att jag "måste" springa 35-36km så känns 25km som ingenting. Knappt 30 heller. 35-36 känns dock långt. Riktigt långt. Men det var bara att packa vätskesäcken full med vatten, lite energi och diverse andra braatthagrejer som sl-kort, bankkort, mobil mm och ge sig av.



Träningsvärken i framsida lår sitter fortfarande i och kändes av rejält i början av passet, framförallt på vänsterbenet där den hela tiden varit störst. jag nästan haltade den första kilometern... Men sedan mjukades det successivt upp och efter ett tag kändes det bara av i nedförsbackar.



I början av passet sprang jag på för mig okända vägar vilket jag tycker gör att det känns längre än vad det är. De första 14 kilometrarna var således rätt sega. Dessutom blåste det iskall motvind till och från och ett tag när solen var borta frös jag rejält. Det blev dock bättre sedan.



Även om det kändes som att kilometrarna tickade långsamt i början så kändes löpningen desto lättare. Jag var riktigt pigg ju! Min tanke var att springa så långsamt som krävdes för att passet skulle bli riktigt skönt och behagligt, men den fart jag tänkt mig, runt 6 min/km, var tydligen inget för mig idag. Istället låg jag stadigt runt 5:30-5:40 min/km. Några enstaka kilometrar gick långsammare än så och flera snabbare. HELA vägen. Vad hände liksom?

När jag passerat 2 mil började det ta emot lite i benen men det kändes ändå fullt hanterbart. Efter 26km kom Lisa springande och vi stannade och bytte några ord. Det gav lite nya energi och sista milen kändes väldigt oväntat riktigt bra! Vips var jag hemma och kunde stoppa klockan på prick 36km utan diverse extrasvängar runt kvarteret ;)



Vilken bra boost detta gav! Det enda minuset är den där nervinklämningen i vänster framfot som gjorde sig påmind även idag. Jag fick, förutom en kisspaus och några fotopauser, stanna för att ta av skon och trycka lite på foten för att det skulle ge med sig ett antal gånger. Grejen är att det oftast inte blir alldeles outhärdligt (samt inte ska vara skadligt eller farligt på något sätt vad jag förstått), det är bara väldigt irriterande. Jag har ingen vidare lust att stanna i tid och otid under maran så jag hoppas detta "skov" snart är över. Min alldeles egna samt högst ovetenskapliga teori är att jag känner av detta mycket mer nu (och har gjort sedan slutet av graviditeten) på grund av att jag ammar. Jag har känt av det någon gång till och från även innan, men jag tror att relaxinet påverkar tåleder och annat och att det är därför det kommer så ofta just nu. Jag har testat olika typer av sulor med pelott men tycker att det blir sämre då. Vi får se hur det blir efter att jag slutat amma (inom ett par månader skulle jag tro). Fortsätter det får jag kanske söka behandling för det.

Men summan av det hela är i alla fall att det var ett väldigt bra pass som gav självförtroende inför framtiden! Jag kändes mig aldrig riktigt sliten och det känns som att jag kunde ha fortsatt ett tag till. Härliga känsla!

Upptäckarspring

Den senaste veckan har på springfronten enbart inneburit lätt distans. Med eller utan vagn. Mest utan. Veckans nyckelpass är morgondagens riktigt långa långpass. Fast egentligen var det tänkt att jag skulle få till ett fartpass också, men det sköts på och nu kom massiv träningsvärk i framsida lår i vägen. Den är så massiv att jag börjar oroa mig för hur begränsande den kommer vara imorgon. Hur jag gick den? Tja jag körde ett styrkepass igår. Ett rätt lätt sådant, just för att INTE få träningsvärk. (Jag får träningsvärk väldigt lätt.) Men det gick ju sådär...

Men nu var det inte träningsvärk jag skulle skriva om utan upptäckarspring. För det har jag ägnat två av veckans pass åt. Springa lite på känn och upptäcka att jag har värsta landsbygden bara ett par kilometer söderut. Upptäckt fina miljöer och mjuka stigar. Hittat till ett stort spårområde som jag visserligen visste fanns men inte riktigt tagit mig för att besöka innan. Dit kommer jag definitivt ta mig igen. Och testa spåren, det gjorde jag inte igår.



En kul grej med de här upptäckarturerna är att studera kartan efteråt. Se var jag varit och var jag eventuellt kan ta mig en annan gång. Jag älskar kartor! Är lite halvbesatt nästan och kan fastna länge länge framför dem. Det ligger i släkten. Och det lustiga är att även Martin gillar kartor så nu kan vi ordna släktträffar med kartstuderande. Eller inte. Men kanske borde jag börja orientera.

16km vagnspring och andra funderingar

Eller nu ljög jag lite för egentligen blev det "bara" 15,9km. men den längsta vagnjoggen på den här sidan den senaste graviditeten är det. Om jag inte räknar dubbelpass för då har det blivit längre. Men i vilket fall. Det är något som har hänt. Plötsligt har det lossnat lite mer och jag börjar känna mig i bättre form. Än är det en bra bit kvar till den form jag var i hösten 2012, några månader innan jag blev gravid, men det går definitivt åt rätt håll. Överlag har de flesta pass känts bra de senaste veckorna. Inte alla, men de allra flesta.

Igår var jag på gymmet. I kjol.

Igår anmälde jag mig till Kungsholmen runts halvmara om en dryg vecka. Jag kommer inte dra ner något särskilt på träningen mer än de sista dagarna möjligtvis och jag förväntar mig inte att springa i närheten av personligt rekord, men det ska bli spännande att se hur jag ligger till. Nu har det ju gått ett antal veckor sedan Premiärmilen och sedan dess har det som sagt lossnat lite.

Jag fortsätter att yoga lite de flesta dagar i veckan. Inte alla och jag slarvade en hel del över påsken men överlag har jag börjat skapa en liten kvällsrutin. Ofta blir det bara 10-20 minuter men ibland längre. Det är så himla bra med Yogobe för jag utgår bara utifrån hur lång tid jag tycker mig ha att tillgå och väljer en klass eller sekvens som passar. De där pengarna Martin betalade för det tre månader långa medlemskapet han gav mig i födelsedagspresent var väl investerade. Dessutom får han faktiskt nytta av dem själv då även han (äntligen) har börjat inse att yoga behövs.