Sedan sist

Det har väl inte hänt särskilt mycket sedan sist. Men fort som bara den har dagarna gått. Det är visst standard nuförtiden. Snart är det augusti och slut på ledigheten. När det väl är dags är det säkert välkommet, men just nu är det det definitivt inte.



Sprungit har jag gjort. Vagnjoggat, distanssprungit lite fortare och lufsjoggat. Yogat en knapp timme och coretränat pyttelite har jag också hunnit. Och köpt 2 par skor. Ett par mängdskor och ett par springasnabbtskor. Samma gamla vanliga men båda mer eller mindre omgjorda. Till det bättre! Jag har dock inte invigt dem än.



För övrigt väntar jag på våren. Av någon anledning extra mycket i år. Och av någon anledning har jag inte velat ha vinter på samma sätt som vanligt i år. Jag vet inte riktigt varför. Men snart är nog våren här hur som helst. Precis som varje år.

Fyrtiofemfyrtiofem

Jamen det gick ju bra det här. Ungefär som jag väntat mig. Kanske lite bättre. Det kändes visserligen bitvis som att jag sprang med ett gummiband runt midjan och någon som höll emot där bakom, men på det stora hela hade jag en positiv känsla loppet igen. Jag kände mig lätt och välkoordinerad, om än inte supersnabb. Det var segt under delar av partierna med (löst) grus men jag hade mycket kraft kvar att använda till en successiv ökning de två sista kilometrarna. Det var lite småsegt på mitten men lättare i början och slut. Spurtade så gott jag kunde på (låånga) målrakan och kom in på 45:45. Många minuter från pers givetvis men ett bra formbesked. Ester är ännu inte 6 månader. När Sixten var drygt 6 månader sprang jag (lite backigare och trängre) Tjejmilen på 45:55 så nog är jag i fas alltid. Det ska bli spännande att se vad nästa millopp ger. När det nu kan tänkas bli av. Funderar på att leta upp något inom den närmsta framtiden för dagen gav mersmak!

Nypremiär

Imorgon är det dags för säsongens första lopp. Första loppet efter graviditeten. Första loppet på 1,5 år. Första loppet på väldigt länge helt enkelt. Och jag kan väl inte säga att jag är sådär jättesugen direkt. Visserligen ska det bli kul att få känna på tävlingsstämning igen och det ska bli intressant med en fingervisning på hur jag ligger till formmässigt. Men sugen på att springa snabbt är jag verkligen inte. Eller såhär; jag är väldigt osugen på att bli sådär äckligt trött. På att pressa mig så som jag "måste" på millopp. Men det där kan ju ändras väl på startlinjen när den där tävlingshjärnan kopplas på.

Idag var jag ute och testade benen lite. Som vanligt och väntat kändes det kasst. Skavanker lite här och var och allmänt kantigt och stelt. Precis som det brukar kännas under sista passet före tävling med andra ord.

Med morgondagen har jag inget mål annat än att göra mitt bästa. Jag vill känna mig stark och kunna hålla ihop kroppen och därmed hitta ett flyt som ger självförtroende och ork. Jag har inget speciellt tidsmål (inte ens ett hemligt, det är faktiskt helt sant) men jag hoppas (och tror) på en tid under 48min. Känslan är viktigare än tiden. Tids nog kommer tuffa måltider och personbästan som ska slås. Lagom till andra halvan av säsongen mer precist.

Klättrar upp ur svackan

Ok. Att kalla det svacka är möjligtvis att överdriva en smula. Men de senaste två dagarna, då jag varit så extremt trött och knappt ens orkat tänka ordet träning, känns snarare som två veckor. Så det känns som en svacka.

I måndags var det egentligen meningen att jag skulle ge mig ut på ett kortare långpass med lite högre fart. Eftersom Ester numer vill lägga sig redan vid sju blir det svårt för mig att ta mig ut innan dess, så kvällsträning kommer numer oftast få förläggas till efter sista amning, det vill säga till tidigast klockan sju. Martin kommer sällan hem före sex så sådana är villkoren just nu. (Om jag inte vill springa med vagn eller på gymmet.) Hur som helst så var jag alldeles för trött och sköt på passet tills igår. Som om jag skulle vara piggare liksom... Det var jag inte kan jag meddela. Första halvan av dagen gick ok, men på väg hem från förishämtning halvdog jag lite. Alla krafter gick åt till att få ihop och i oss mat och när Martin kom hem hade jag slumrat till lite. På golvet framför bollibompa... Sedan somnade jag när jag nattade Ester och det var nära ögat att jag sov vidare för natten, men bestämde mig slutligen för att passa på att fixa massa saker på attgöralistan när det ändå inte skulle bli något spring. För det var väldigt uteslutet.

Jag bestämde också att det får vara slut med den där tröttheten nu. Jag får helt enkelt se till att sova på dagen så ofta som möjligt efter nätter med sämre sömn. Och få den planerade träningen gjord under dagen så ofta som möjligt. Sedan, när det blir ljusare om kvällarna, kanske jag piggnat till och har lättare att motivera mig till att ta mig ut om kvällarna.



Jag började idag. Imorse. Tog mig upp och ut på morgonjogg trots att det blåste snöblandat regn utanför fönstret. Jag hade ju bestämt mig. Och faktiskt var det skönt. Snöregnet avtog så småningom och på hemvägen var det medvind. Benen kändes oväntat pigga och hela jag var så mycket piggare när jag kom hem efter 8,5km. Bra grej liksom.

Och vet du vad. Sixten, som är hemma på onsdagar, tjatade och tjatade om att vi skulle gå till "minitat" (minisats) så även om jag egentligen tänk träna lite hemma på kvällen så gick vi faktiskt till gymmet. Bra grej. Sixten får leka med "nya" leksaker och nya kompisar, Ester får se andra barn (jättekul) och jag får både träna och vara en stund för mig själv. Trots att jag var lite trött och opepp innan fick jag till värsta bra och kvalitativa stabilitetstyrkepasset. Tack Sixten!

Det är farten som dödar

Ja sannerligen. Under passet var ju allt frid och fröjd och jag kände mig stark och snabb. Nedjoggen gick förvisso lite segt och magen gnällde lite. Några timmar senare kändes kroppen ungefär på samma sätt som efter ett lopp. Helt sänkt. Och så har det fortsatt.

Tog mig en återhämtningsjogg igår följt av underbart skön Body Balance på gymmet. Välbehövligt. Men det var länge sedan det varit så segt att springa. Galet. Jag vara började gå utan att jag tänkte på det. Flera gånger kom jag på mig själv med att jag ju gick. Inte för att det gjorde något, det var ju trots allt en återhämtningsjogg, men ändå. Fascinerande på något sätt.



Idag har jag varit, och är, helt förstörd. Så fruktansvärt trött att jag knappt kunnat klara min vardag. Inte så jättefarligt trött i kroppen, utan sovtrött. Trots att jag sovit bra i två nätter nu. Endast ett kort uppvaknande framåt väldigt tidig morgon för att sträcka ut armarna och lyfta över bäbis till bröstet. Visserligen har det varit tidiga uppstigningar och ingen sömn på dagen, men det är ju ungefär som när jag jobbar.

Det är verkligen farten som dödar mig. Dagens pass har flyttats till imorgon och förmodligen blir det väldigt tidigt sänggående idag. Typ senast nio. Fast om jag känner mig själv rätt fastnar jag väl i något (Tex mitt pånyttuppväckta intresse för retrobarnvagnar. Jag vill, vill, vill ha!) och vips är klockan närmare elva...

Äntligen lite fart på benen!

Förutsättningarna, och därmed förväntningarna, inför dagens tröskelpass var ungefär jättedåliga. Kass natt sömnmässigt och katastrofdåligt energiintag. Och lite nysigt och allmänt segt. Men det kanske var just det som behövdes för fasen vad det var fart på de här benen idag. Och känslan! Flyt. Tekniskt bra och på exakt rätt ansträngningsnivå. Jämnt och fint. Älska!

4x2000m. Både "lätt" och tufft i tanken. "Lätt" för att det inte handlar om något maxande och tufft för att det trots allt är 8km fart. Kvalité. Men trots mina låga förväntningar valde jag att fokusera på det första. Att det faktiskt är ganska "lätt".

3km uppvärmning, sedan iväg. 9:05 och helt klart över förväntan. Lite svagt upp, lite svagt ner och mycket platt. 2min ståvila och så iväg på nästa. Svagt nedåt och platt men också lätt motvind/sidovind. 8:44. What?! Nästan 4:20 fart! 2min ståvila. Tredje intervallen visste jag skulle bli den tuffaste pga av en brant och rätt lång uppförsbacke. Lägg även till rejäl motvind. Detta var enda intervallen där jag blev riktigt trött och faktiskt låg lite över tröskeln en stund. Vilket inte var tanken. Bättring på den. 9:14 var jag därför nöjd med. Sista ståvilan på 2min och bara en intervall kvar. En del svag sluttande nedför, en hel del platt och en bit svagt uppförslut. 9:02 och jag var i mål. Totalt 8km runt 4:30-fart. Knappt jag tror det är sant. Med den obefintliga form jag känt de senaste veckorna och med den totalt havererade träningsplaneringen denna vecka var detta verkligen vad jag behövde. Trötthet, dålig-form-känsla och svårighet att få ihop all den träning jag vill få till har fått motivationen att dala. Men nu tror jag minsann den börjat spira igen!

Eftersom jag både missbedömt rundans längd samt inte tänkt riktigt rätt angående hur många kilometrar jag behövde på mig (vaddå bomull i huvudet...) blev det en väldigt lång nedvarvning. Över 4km och totalt landade passet på drygt 15km. Lite bonus liksom.