Springtransport

Torsdagsmyset bestod av fruktsallad, turkisk yoghurt och honung. Det gäller ju att variera sig.

Vilodag för benen men inte desto mindre att göra för det. Dagarna går så snabbt att jag knappt hinner tänka. Sixten hann att bli 14 månader i torsdags och vart alla de dagarna blivit av är svårt att förstå.

Om man ser lite överdrivet fejkglad ut så går det.

Idag tar jag benen till jobbet (<- klick klick) som för det mesta. Tyvärr regnsnöar det så jag känner mig inte särskilt sugen får jag erkänna. Snålheten tar dock överhanden så det kommer bli springtransport. När det regnar och blåser är cyklingen mycket värre. Jag mutar mig själv med att jag får köpa lite lyxigare grejer till andrafrukosten som jag äter på jobbet. Det brukar funka och kommer så göra även idag. Bara att ge sig iväg.

Onsdagsmys

Polkagris. Jag har en hangup på det. Så polkaglass med mörka chokladen med havssalt. Och te. Och ett avsnitt av Spring. Sixtenfilmen får vänta.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kom igen Andréa

Ehrm... Jag erkänner. Jag har slarvat väldigt mycket med min backträning. Eller nej, inte slarvat, värre än så. Senast jag körde backintervaller var i somras. Oups. Jag skäms nästan lite.

Det är lite meckigt att få till just backintervaller när jag springer till eller från jobbet, men idag börjar jag tolv och hann alltså med ett pass på morgonen. Benen har ju varit piggare, men det är ju inte så konstigt att de börjar protestera lite nu efter de senaste dagarna. Nu ska de få ta det lugnt ett tag dock.


Dagens bästa pepplåt.

Sprang iväg till en backe jag visste skule vara ungefär 300m. Dit är det 3,2km, dvs ganska lagom. Väl där körde jag 6 intervaller i backen som visade sig vara ungeäfr 350m. Lugn jogg ner. Som vanligt känns det mer än tufft på vägen upp men på nedvägen lätt lätt. Pulsen sjunker snabbt och jag känner mig stark. Fokus låg idag på teknik och mindre på fart. Med tanke på de senaste dagarna måste jag ändå säga att det gick bra. Roligt. Hemjoggen gick sedan väldigt mycket lättare än ditjoggen . Som alltid, jag är segstartad.

PS: Om du som jag gillar att träna med Kettlebells och vill lära dig mer såg jag att Madde kommer hålla en kurs här i Stockholm snart. Kika in hos henne vetja.

Mera långpass

Eftersom jag jobbade i lördags är jag ledig idag. En ganska bra deal då det var snö och blött i lördags och sol och vår idag. Ibland har man tur.

Det är också helt perfekt att låta benen få springa långt när de redan är lite slitna. Det var min tanke iallafall, men grejen är att de inte blev så slitna av gårdagen. Det kan ju låta malligt eller så, men man vänjer ju sig vid distanser och 20km sliter helt enkelt inte så mycket. Nu sprang jag ju visserligen lite snabbare igår så helt superpigga kändes ju inte benen idag, men tillräckligt pigga för att springa 23km iallafall. Runt 20km idag igen hade jag tänkt från början, men jag missbedömde rundan jag tänkt mig så det blev några kilometer extra innan jag var hemma. Ingen högre fart idag, men ändå helt ok fart för att vara långpass.

Hemma igen och klockan var bara 10.

Nu känns det faktiskt att benen har sprungit långt två dagar i rad. Dessutom var jag och Sixten iväg och fikade vid Vinterviken med Caroline och hennes bäbis. Utefikapremiär för året för mig. Riktigt skönt faktiskt och fint vid vattnet. En promenad på det blev det ju också eftersom vi hade så mycket att prata om. Så nu är benen lite trötta faktiskt.

Just nu är jag stark och lätt

Idag tog jag mig ett kort långpass. I lite högre fart skulle det visa sig. Inte lika snabbt som förra veckan, men det var heller inte meningen. Målet var att springa enbart på känsla men att jag skulle hamna någonstans kring 5:10-5:15 fart.

Efter att ha sovit en timme på eftermiddagen och velat lite över var jag skulle springa gav jag mig slutligen iväg med tanken att jag improviserar lite. Resultatet blev en tur genom några av de södra närförorterna. Jag sprang bland annat i Lisas och Ingmaries trakter och blev påmind om att jag snart måste ta mig ut i Nackareservatet igen. Nu borde det väl vara isfritt?

Benen pinnade iallafall på och jag tänkte att det var ganska stor skillnad mot när jag sprang där sist. Då var det vinter, mörkt och kallt. Nu var det vår, ljust och åtminstone lite varmare. Och benen var piggare. Jag kände mig stark och lätt. Jag har lagt märke till att jag gör det när jag slipper ha en ryggsäck på ryggen. Transportlöpningarna känns ofta sega, men när jag plockar bort lite tyngd samt får springa på utvilade ben känner jag mig grym. Älska!

Idag orkade jag inte ta med mig något att dricka (just för att jag ville få känna mig lätt och stark) och mot slutet började jag bli törstig och lite trött. Saktade in lite så det sista, liksom de första, kilometrarna var lite lugnare. När jag var hemma och stannade klockan på prick 20:00km visade det sig att jag sprang den andra milen lite snabbare. 4:58 min/km snittade jag totalt och det känns bra att det känns såpass lätt att ligga i det tempot. Pulsmässigt snittade jag 73% så det finns ju alltså en hel del kvar i kroppen.

Tankar under ett fartlekspass

Det blev vinter ännu en gång. Snön är väldigt fin att se på och om det hade varit vintermånad hade jag blivit glad. Fast nu är det faktiskt april. Så inte så glatt.

Ingen springning idag. Ingen rörelse alls faktiskt. Förutom att jobba. Undrar om det kommer någon eller om alla kurar inomhus en dag som denna?

Igår sprang jag fartlek och under tiden funderade jag på en del saker. Ja, det var inte något tufft pass för då skulle jag inte kunnat fundera på så mycket annat än att ta mig igenom. Vad jag tänkte var iallafall att även fast jag (vi) ofta suckar över att varken tid eller pengar räcker till att jag (vi) vill göra så har jag ändå en sådan förbannad tur. Jag är frisk och hel och mår bra. De runt omkring mig likaså. Jag kan springa och gör det ganska snabbt ibland. Långt kan jag springa. Jag jobbar med roliga saker, både på riktiga jobbet, mitt eget vid sidan av. Jag jobbar med mitt (mina) största intresse (n). Hur många kan göra det?!

Det finaste vi har.

Och vidare. Även om graviditeten med Sixten kom lite plötsligt och väldigt oplanerat kom den egentligen helt perfekt och förde med sig så mycket bra saker. Även om vi inte bodde i samma stad just då och Martin bara fick ta del av magen några dagar i månaden så var det fint. Jag mådde så bra hela vägen och kände mig så stark. Inte ont någonstans och jag kunde till och med springa. Nästan ända fram. Totalt tio veckors uppehåll i samband med slutet av gravidteten samt återhämtningen efter förlossningen. Hur många kan det?! Hur många har det så bra?! Och vilken fantastisk åtehämtningsförmåga min kropp har. Jag kände aldrig att jag förlorade så där mycket styrka i bålen som jag hört så många prata om. Jag kände mig nästan som vanligt. Mina magmuskler separerades inte ens. Möjligtvis lite, men då var det verkligen lite. Och även om jag fick ganska stora bristningar i samband med förlossningen så läkte de ihop snabbt. Bäckenbottenmuskulaturen höll också ihop förvånansvärt bra. Även fast jag slarvade så med knipövningarna. Alltså, hur kan jag ha en sådan tur? Det känns lite som om jag måste vara beredd på motgångar snart.