Jag har sänkt kraven på mig själv och vips känns det mycket bättre. Jag måste inse att mitt liv är stressigare och mindre rofyllt nu än för tre år sedan då jag var i mitt livs (hittills) bästa form. Jag kommer säkert dit igen och förhoppningsvis klämmer jag mig förbi också. Men kanske måste jag ge det lite längre tid bara. Och jag är ju tack och lov i bättre form nu än för ett år sedan. Inte för att jag var i dålig form då med tanke på att Ester bara var ett halvår, men det vore ju trist om jag blivit sämre.
Hur som helst sprang jag ett snabbdistanspass idag. Vis från onsdagens tusingpass som gick riktigt uselt (framförallt vad gäller känslan i kroppen) hade jag ungefär noll förväntningar på dagens strapats och se där; nu gick det riktigt bra. Jag klarade mitt (ödmjukt) uppsatta mål gällande snittfart. Bra där.
Efter 3,5km uppjogg satte jag igång. I uppförsbacke som oftast när jag springer kvalité till jobbet. Men så blev det nedför och på plaggen efteråt dödade jag förbi en man som verkade tycka att det kändes riktigt hemskt. För innan ökade han nämligen farten men orkade inte hålla i...
Jag höll bra fart fram till en monsterbacke där det hick långsamt. Mest platt, nedför, platt, uppför, uppför, uppför och så avsluta platt. 7km i bra fart och med bra känsla. En bra start på helgen.
1 kommentar:
Helt rätt Andréa! Jag har inga krav på mig själv med träningnen och känner mig grym varje dag :)) För att jag gör något. Det är det inte alla som gör.
Skicka en kommentar