Långpass med fart

Enligt tradition springer jag och Martin ett långpass ihop en av dagarna vi är i Småland. Alltid samma, rätt kuperade, runda på drygt 22,5km. Alltid i en för mig lite högre fart. Denna gång är inget undantag.

Sist vi sprang turen var i somras. Då gick det väldigt segt på grund av värme. En av de första dagarna med riktig högsommarvärme. Men frånsett den gången brukar det alltid gå väldigt bra. Förmodligen på grund av att jag har Martin att prata med och att hänga på. Jag minns påsk för tre år sedan, då gick det riktigt snabbt (för att vara träning). Och påsk för två år sedan. Då var jag gravid runt vecka 13-14 men sprang utifrån detta riktigt bra. Idag var inget undantag.

I början var benen stela efter några marklyftsvarianter i torsdags, så de första kilometrarna gick i ett ganska normalt distanstempo. Lugnt och tassigt. Men sedan drog jag (vi) upp farten rejält. Upp och ner och lite platt ibland. Långa sega uppförslut och sköna böljande nedförslut. Flås följt av snabba fötter och svisch. Solen som värmde och blåsten som kylde. Hästar längs vägkanten och en vägskylt med en ko på som jag fotade i farten.


Så småningom passerade vi två mil och var nästan hemma. En lång och seg uppförsbacke följt av nedför på slutet. Stoppa klockan och konstatera att det finns hopp on framtiden. Inte farligt trött nu timmar senare och snittpulsen på passet förhållandevis låg. En bit över önskvärd marathonfart men definitivt ett skutt närmre mål.