Jag räknar ner. Tre veckor kvar. Jag längtar efter ledighet och sommar. Efter att resa bort och att få vara hemma. Efter att kunna ta dagarna som de kommer. Att springa i solnedgång och tidiga morgnar. Jag tänker att jag ska avsluta rundan med ett dopp. Det har jag tänkt i två år, men ännu har det inte blivit av. Men det är nu det händer. Jag börjar inse att saker inte kan skjutas upp. Jag måste ta kommandot och styra dit jag vill. Åren går och livet är kort.
Men för att komma tillbaks lite till nuvarande verklighet så lyckas jag inför varje sommar glömma bort hur tufft det är för mig att springa då. Som igår. Jag sprang mot jobbet. Inte så van vid värme än och första dagen med mens, då är det alltid tungt. Jag fick släpa med mig benen så gott det gick och pulsen var förhöjd. Ryggsäck på ryggen men den kan jag inte skylla något särskilt på eftersom den var relativt lätt. Eftersom jag sover med två barn mer eller mindre på mig varje natt nu så var jag äckligt svettig redan innan jag börjat. Några lager intorkad nattsvett, säkert lite snor också, och ny svett som solen och det långsamma springet gav. Jag har inget emot svett men just igår kände jag mig vedervärdigt äcklig. Men jaja, fram kom jag till sist. Och det var extra skönt att duscha.
Åter till semestern. Jag kommer vara ledig i fem veckor under sommaren. Just nu känns det som en evighet, men jag vet ju att det kommer gå jättesnabbt och vips är det dags att jobba igen. Jag vill pausa tiden. Eller åtminstone bromsa. Jag vill lägga min tid på betydelsefulla saker. Jag funderar mycket över sådant här. Vad jag skulle behöva göra för att kunna fördela min tid bättre. Ett litet kliv är taget, men mer måste ske helt klart. Det ska jag fundera mer över under sommarkvällar i springskor eller halvliggande i utomhussoffan. På semestern som väntar runt hörnet.
söndag 14 juni 2015
tisdag 9 juni 2015
Paustid
Viloveckan är över och jag springer igen. Dock bara kort och lätt och max varannan dag denna vecka. Nästa vecka något mer men fortsatt återhämtningsläge. Sedan börjar en ny träningsperiod. En period som förhoppningsvis ska göra mig lite snabb. Först en ny grundträningsperiod såklart, men då mitt fokus ligger på kortare distanser nu blir det lite annorlunda jämfört när huvudmålet är marathon. Nu tänkte jag lägga fokus på milen vilket känns väldigt läskigt. Utanför min komfortzon. Men nu är det dags för något nytt. Förmodligen springer jag något längre lopp också (velar lite mellan Sthlm halvmaraton och Lidingöloppet), men det är inget jag kommer satsa särskilt på. Jag ska nämligen bli snabb nu. 2012 var jag ju mitt snabbaste jag och dit, men gärna längre, siktar jag. Nu får det vara slut på laterierna. Fast först lite paustid som sagt.
lördag 6 juni 2015
Snart är det dags igen
Idag är det en vecka sedan marathon. Imorgon har jag vilat sju dagar och funderar således starkt på att springa imorgon. En liten kortis bara för att få njuta lite. Jag har visserligen njutit av annat under den här veckan, men utan spring är inte livet riktigt komplett. Så förmodligen blir det spring imorgon. Pirrigt.
onsdag 3 juni 2015
Hej från vilofabriken
Jag passar på att ta en hel veckas vila så här efter maran. Yogar gör jag som vanligt, men i övrigt inget. Ganska skönt faktiskt. Sådär någon gång ibland iallafall.
I söndags och måndags var benen fruktansvärt stela. Väldigt begränsande. Men igår var det stor skillnad och nu känns de stan som vanligt. Skönt.
Efter denna vecka med totalvila väntar två väldigt lätta veckor innan jag så smått börjar köra igång igen. Fast nu är det fokus på vila. Supervila.
I söndags och måndags var benen fruktansvärt stela. Väldigt begränsande. Men igår var det stor skillnad och nu känns de stan som vanligt. Skönt.
Efter denna vecka med totalvila väntar två väldigt lätta veckor innan jag så smått börjar köra igång igen. Fast nu är det fokus på vila. Supervila.
söndag 31 maj 2015
Stockholm marathon 2015
Ok. Femte maran. Jag trodde ju inte på allvar att det var rimligt att förvänta sig något nytt pers, men innerst inne hoppades jag ju ändå lite.
Jag hade satt upp 3mål. Guldmål var pers, dvs under 3:24:24, silvermål (och det mest troliga) var 3:28 och bronsmålet var en tid snabbare än förra året, dvs under 3:34:42. Bronsmålet kändes lite som en skamgräns med tanke på att jag förra året bara hade tränat ca 7 månader eftersom jag klämde ut ett barn i oktober året innan. Jag visste att jag var i bättre form än då, dock inte SÅ himla mycket bättre. Tyvärr. Dock vet jag ju, i alla fall delvis, varför det är så och jag får helt enkelt se till att ändra på de faktorer jag själv kan styra över för att komma till start i en betydligt bättre form nästa år.
Men vi kan ta det från början. I startfållan jättetidigt. Iklädd en rosa regnponcho för att hålla värmen i det kyliga vädret. jag kände mig lite hoppfull då senaste väderprognosen sa att det skulle börja regna först klockan 14. (Jo tjenare...) Träffade på Johan och vi konstaterade att vi gick för samma mål, under 3:30. Strax innan start drog jag av mig ponchon och tänkte att det kändes lite onödigt att slänga den efter endast en timmes användning. Men så är det.
Jag tyckte det kändes lite segt precis i början, men när jag kommit en bit ner på Valhallavägen kom jag in i en bra rytm. I vanlig ordning i ett alldeles för högt tempo. (Det skulle dock visas sig att klockan inte var något att lita på (mer än tiden då förstås) då den helt plötsligt började visa helt fel tempo och senare under loppet hade lagt på en massa kilometrar...) Men det kändes lätt. Hela första milen kändes väldigt lätt och jag passerade den på strax under 48min. Det kändes fortsatt lätt fram till varvning där jag precis som förra året blev omsprungen av massvis av löpare. Jag förstår inte riktigt varför för jag upplevde inte att jag själv tappade fart. Detta pågick fram till dryga halvmaran ungefär men väl ute på Djurgården sprang jag om ungefär lika många som passerade mig.
I år var Djurgården riktigt seg. SEG. Det blåste här och var och regnade konstant. Det lätta duggandet till och rån under första varvet var borta. Nu hällregnade det. Och det skulle det visa sig göra ända in i mål. Favorit i repris. fast inte riktigt lika kallt.
Så småningom kom jag äntligen tillbaks till Strandvägen och fick lite nya krafter. Det gick riktigt "lätt" fram till Kungsträdgården men sedan blåste det kraftig sidovind fram till Slussen och jag tappade orken lite. 30km passerades på strax under 2:27 och jag insåg att något pers skulle det, som väntat, inte bli idag. Längs Söder Mälarstrand blev jag omsprungen av 3:30 farthållarna och tappade modet ännu mer. Jag visste dock att jag tidigare sprungit förbi både de som startade i min startgrupp och de som startade i den framför, men ändå. Tänkte jaja, jag får gå för att slå förra årets tid då.
Backen upp mot Västerbron sög all kraft ur benen och väl uppe på bron för att börja färden uppåt blev jag bara så less. Orkade inte mer. Men krigade givetvis på så gott jag kunde och tillslut var jag faktiskt uppe. Och äntligen, detta år gjorde det inte så ont att springa utför och jag susade förbi massvis av folk. Fick lite ny välbehövlig energi och svängde in på Norr Mälarstrand med nya krafter. Här visste jag att jag snart skulle få min fjärde (de tidigare tre bar jag med mig) och sista liquid comp. langad av världens bästa kollega Björn. Så hela långa rakan gick åt till att springa till vänster och spana efter honom. men ingen Björn. Visste dock att han skulle dyka upp förr eller senare efter att ha varit vid mål och hejat på en annan (skitsnabb!) kollega och strax efter stadshuset stod han. Min räddning! Fick min energi och massa pepp. Jag var sur och deppig och är glad att han stod ut med mig :) Förlåt Björn!
Eftersom jag var så trött hade jag oroat mig för hur Torsgatan skulle gå, men helt plötsligt hade jag fått ny energi. kanske inte så mycket fysiskt, men mental energi räcker långt. Jag kanske inte ökade jättemycket men jag sprang i alla fall om många. Kom ikapp Helena som sprungit förbi mig på Djurgårsbron och pratade lite med henne. Sedan sprang vi lite om varandra några gånger innan jag lyckades öka tempot lite efter 40km. Nu var det segt, men i huvudet var jag beslutsam. Nu är det så himla lite kvar och det är inte farligt att bli trött. Strax före 41km sprang jag ikapp Johan som såg ut att klara sitt mål på sub 3:30. Helt säker på att jag (vi) skulle klara det var jag inte, men jag trodde att det skulle finnas en chans. Klockan hade jag inte vågat kolla på sedan ett tag och det var INTE läge att göra det nu. Då skulle jag stressa upp mig själv.
Uppför Sturegatan sprang jag om en efter en men blev även omsprungen av en och annan. Bara det allra sista kvar. Svänga av ner mot marathonporten. Nedför, äntligen nedför. Men varför är det så himla långt. Men tillslut; in på den regnblöta banan och öka farten ytterligare. I kurvan vänder jag blicken mot klockan och ser den krypa mot 3:30. Visste att jag startat runt minuten efter 12:00 men inte exakt. Spurtade ut det allra sista och det visade sig att jag klarade det precis. Vilken lättnad! Det hade känts väldigt surt att missa den där magiska gränsen ännu en gång. Det var dock väldigt blandade känslor. jag var nöjd över att vara i mål och nöjd över att ha kommit in under 3:30. men jag hade ända hoppats på några minuter färre ytterligare. Typ 3:27-3:28. Ok, det är inte långt ifrån och kanske hade det gått om vädret varit lite bättre. Som det var nu var jag nästan lika kall som 2012. Benen blev ännu mer stela och ovillga än vanligt och jag tappade mycket på slutet. Igen. De flesta tappar på slutet, men jag tappade så mycket nu (liksom 2012). Det är jag mindre nöjd med. Men supernöjd över att ha sprungit mitt femte Marathon, på min andra bästa tid och i ett hemskt väder. Men nästa år, då jäklar är jag i mitt livs form! Nu ska jag bli snabb! Ska bara vila helt i en vecka och träna lätt i ytterligare två. Men sedan, då!
Jag hade satt upp 3mål. Guldmål var pers, dvs under 3:24:24, silvermål (och det mest troliga) var 3:28 och bronsmålet var en tid snabbare än förra året, dvs under 3:34:42. Bronsmålet kändes lite som en skamgräns med tanke på att jag förra året bara hade tränat ca 7 månader eftersom jag klämde ut ett barn i oktober året innan. Jag visste att jag var i bättre form än då, dock inte SÅ himla mycket bättre. Tyvärr. Dock vet jag ju, i alla fall delvis, varför det är så och jag får helt enkelt se till att ändra på de faktorer jag själv kan styra över för att komma till start i en betydligt bättre form nästa år.
Men vi kan ta det från början. I startfållan jättetidigt. Iklädd en rosa regnponcho för att hålla värmen i det kyliga vädret. jag kände mig lite hoppfull då senaste väderprognosen sa att det skulle börja regna först klockan 14. (Jo tjenare...) Träffade på Johan och vi konstaterade att vi gick för samma mål, under 3:30. Strax innan start drog jag av mig ponchon och tänkte att det kändes lite onödigt att slänga den efter endast en timmes användning. Men så är det.
Jag tyckte det kändes lite segt precis i början, men när jag kommit en bit ner på Valhallavägen kom jag in i en bra rytm. I vanlig ordning i ett alldeles för högt tempo. (Det skulle dock visas sig att klockan inte var något att lita på (mer än tiden då förstås) då den helt plötsligt började visa helt fel tempo och senare under loppet hade lagt på en massa kilometrar...) Men det kändes lätt. Hela första milen kändes väldigt lätt och jag passerade den på strax under 48min. Det kändes fortsatt lätt fram till varvning där jag precis som förra året blev omsprungen av massvis av löpare. Jag förstår inte riktigt varför för jag upplevde inte att jag själv tappade fart. Detta pågick fram till dryga halvmaran ungefär men väl ute på Djurgården sprang jag om ungefär lika många som passerade mig.
I år var Djurgården riktigt seg. SEG. Det blåste här och var och regnade konstant. Det lätta duggandet till och rån under första varvet var borta. Nu hällregnade det. Och det skulle det visa sig göra ända in i mål. Favorit i repris. fast inte riktigt lika kallt.
Så småningom kom jag äntligen tillbaks till Strandvägen och fick lite nya krafter. Det gick riktigt "lätt" fram till Kungsträdgården men sedan blåste det kraftig sidovind fram till Slussen och jag tappade orken lite. 30km passerades på strax under 2:27 och jag insåg att något pers skulle det, som väntat, inte bli idag. Längs Söder Mälarstrand blev jag omsprungen av 3:30 farthållarna och tappade modet ännu mer. Jag visste dock att jag tidigare sprungit förbi både de som startade i min startgrupp och de som startade i den framför, men ändå. Tänkte jaja, jag får gå för att slå förra årets tid då.
Backen upp mot Västerbron sög all kraft ur benen och väl uppe på bron för att börja färden uppåt blev jag bara så less. Orkade inte mer. Men krigade givetvis på så gott jag kunde och tillslut var jag faktiskt uppe. Och äntligen, detta år gjorde det inte så ont att springa utför och jag susade förbi massvis av folk. Fick lite ny välbehövlig energi och svängde in på Norr Mälarstrand med nya krafter. Här visste jag att jag snart skulle få min fjärde (de tidigare tre bar jag med mig) och sista liquid comp. langad av världens bästa kollega Björn. Så hela långa rakan gick åt till att springa till vänster och spana efter honom. men ingen Björn. Visste dock att han skulle dyka upp förr eller senare efter att ha varit vid mål och hejat på en annan (skitsnabb!) kollega och strax efter stadshuset stod han. Min räddning! Fick min energi och massa pepp. Jag var sur och deppig och är glad att han stod ut med mig :) Förlåt Björn!
Eftersom jag var så trött hade jag oroat mig för hur Torsgatan skulle gå, men helt plötsligt hade jag fått ny energi. kanske inte så mycket fysiskt, men mental energi räcker långt. Jag kanske inte ökade jättemycket men jag sprang i alla fall om många. Kom ikapp Helena som sprungit förbi mig på Djurgårsbron och pratade lite med henne. Sedan sprang vi lite om varandra några gånger innan jag lyckades öka tempot lite efter 40km. Nu var det segt, men i huvudet var jag beslutsam. Nu är det så himla lite kvar och det är inte farligt att bli trött. Strax före 41km sprang jag ikapp Johan som såg ut att klara sitt mål på sub 3:30. Helt säker på att jag (vi) skulle klara det var jag inte, men jag trodde att det skulle finnas en chans. Klockan hade jag inte vågat kolla på sedan ett tag och det var INTE läge att göra det nu. Då skulle jag stressa upp mig själv.
Uppför Sturegatan sprang jag om en efter en men blev även omsprungen av en och annan. Bara det allra sista kvar. Svänga av ner mot marathonporten. Nedför, äntligen nedför. Men varför är det så himla långt. Men tillslut; in på den regnblöta banan och öka farten ytterligare. I kurvan vänder jag blicken mot klockan och ser den krypa mot 3:30. Visste att jag startat runt minuten efter 12:00 men inte exakt. Spurtade ut det allra sista och det visade sig att jag klarade det precis. Vilken lättnad! Det hade känts väldigt surt att missa den där magiska gränsen ännu en gång. Det var dock väldigt blandade känslor. jag var nöjd över att vara i mål och nöjd över att ha kommit in under 3:30. men jag hade ända hoppats på några minuter färre ytterligare. Typ 3:27-3:28. Ok, det är inte långt ifrån och kanske hade det gått om vädret varit lite bättre. Som det var nu var jag nästan lika kall som 2012. Benen blev ännu mer stela och ovillga än vanligt och jag tappade mycket på slutet. Igen. De flesta tappar på slutet, men jag tappade så mycket nu (liksom 2012). Det är jag mindre nöjd med. Men supernöjd över att ha sprungit mitt femte Marathon, på min andra bästa tid och i ett hemskt väder. Men nästa år, då jäklar är jag i mitt livs form! Nu ska jag bli snabb! Ska bara vila helt i en vecka och träna lätt i ytterligare två. Men sedan, då!
lördag 30 maj 2015
Jag är i mål
3:29:42. Och återigen massa regn och blåst. Inte riktigt lika illa som 2012 såklart men inte jättelångt ifrån. Första varvet var kul och då kändes det väldigt lätt. Men som vanligt blir det tufft bortåt 20km och resten var inte vidare roligt. Men nu är det gjort och En längre rapport kommer när jag landat lite och kommit fram till om jag är nöjd eller inte. Just nu är jag kluven nämligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)