Efter ännu mer förfasande över hur någon kan hata så starkt passade jag på att må dåligt över alla barn (
och vuxna) som svälter på Afrikas horn också. Man blir sannerligen inte rik av att leva på en riktigt dålig föräldrapeng
(men jag är tacksam för möjligheten att få vara föräldraledig!) som jag gör i nuläget, men jag lever ju definitivt i överflöd ändå. Imorgon när ovan nämnda pengar har kommit in på kontot ska jag genast skänka en slant till de drabbade. Åh, jag önskar att jag kunde hjälpa alla som far illa här i världen men det går ju tyvärr inte. Men jag kan göra något och förutom att ha ett fadderbarn i Ghana försöker jag då och då skänka en liten slant till bättre behövande. Även om det inte är tillräckligt känns det iallafall lite bra.

Men nåväl. Ett långpass stod på dagens schema. Faktiskt det enda som stod där förutom att tvätta. Och äta och leka med Sixten då. Martin sprang iväg på sitt först och när han var tillbaks var det min tur. Jag hade tänkt mig mellan 25 och 26 kilometer och mätt ut en runda på ett ungefär. Bestämde mig för att springa riktigt långsamt och gjorde även så. I början. Sedan gick det visst snabbare, men när det ändå känns helt ok så gör det inte så mycket. I början var benen träningsvärkstela men ju längre jag sprang desto lättare kändes det. Det var bara i motvinden på Strandvägen samt de allra sista kilomterarna som kändes lite sega, resten gick fint. 27,8 fina kilometrar samlade jag ihop med en snittpuls på 74%. Jag vill gärna ligga under 75% (ju närmre 70% desto bättre) under långpass så det blev godkänt. Det ska jag fira med en stor kopp te och mycket glass. Jag har blivit glassoman det senaste. Jag som inte är (var?) någon glassmänniska..