Värmland!

Äntligen är vi i Värmland! Jag har inte varit här sedan julen 2012 vilket egentligen är helt sjukt. Så lång tid har det aldrig gått mellan besöken innan. Det längsta är väl något halvår drygt kanske så jag vet inte riktigt vad som hände här. Första gången för Ester.




Igår stannade vi hos vänner i Kristinehamn och idag gick färden vidare mot Arvika. Vi har hunnit med en sväng på landet hos pappa och är nu hos mamma i stan. Och en kort springtur har jag också hunnit avverka. Knappa sju våriga och lätta kilometrar. Imorgon blir det mera.

Ett misslyckat pass är också ett pass

Igår sprang jag ett pass som var nästan så dåligt att det bara är att skratta åt det. Tusingar stod på tur. Jag har faktiskt inte sprungit några tusingar sedan Ester kom så det kändes liksom extra kul innan. Kul men också lite lätt ångestladdat precis som tuffa pass ofta tenderar att göra. För mig iallafall. Även fast jag varit på gymmet och tränat bål på förmiddagen och därutöver varit igång hela dagen, hade jag en bra känsla i kroppen. Innan passet vill säga. För väl igång kände jag rätt snabbt att det inte skulle bli mitt livs bästa pass. Kroppen kändes stel och spretig och jag hade svårt att fokusera. Sprang några stegringslopp som inte direkt bättrade på självförtroendet. Så igång.

Jag valde att springa fram och tillbaks på en någorlunda platt gång- och cykelbana. Jag hade bara sprungit där vid några enstaka tillfällen tidigare men tänkte att det nog skulle vara en bra plats. Vad jag inte tänkte på var att vägen vid flera tillfällen korsas av en bilväg. Eller, jag visste att det fanns ett par stycken, men jag missbedömde var de låg. Nu fick jag alltså en bilvägskorsning ungefär mitt i intervallen. Bad thing.

Givetvis kom det bilar exakt varje gång jag kom farande och jag tvingades bromsa in. Ok att jag tappade tid på detta, det spelar mindre roll - det var ju ingen tävling. Desto sämre att jag tappade precis allt flyt jag lyckats tvinga in i kroppen.

Jag hade bestämt mig för att 4-5 stycken intervaller var lagom detta första tusingpass och tänkte att det väl som vanligt skulle landa på den senare siffran precis som vanligt. Men nej. Trots att jag faktiskt nästan bestämt mig för att köra en femte intervall trots att de tidigare känts så kassa. Men då från ingenstans började magen protestera. Som om inte korsning och extremt oflyt i löpningen överlag räckte liksom. Det blev ingen femte utan jag joggade surmulet hem istället. Med ond mage och kass teknik.

Tidsmässigt var det väl ingen katastrof, särskilt inte med tanke på korsningen. Den andra intervallen gick på typ 4:08. Jag klockade den på 4:06 men råkade trycka lap lite för tidigt så jag får lägga på ett par sekunder. Övriga tre gick på mellan 4:15 och 4:18, så jämna och bra. Alltid något. Jag tror dock att det finns mycket mer än så i den här kroppen. Jag var/blev inte lika trött som jag brukar vid denna typ av pass. Det var annat, kanske framförallt huvudet, som begränsade mig. Det är rimligtvis en bit kvar till de tider jag gjort när jag varit i mitt bästa form (3:50-4:00 typ), men bättre än igår kan jag. Det är bara att ta nya tag.

Det är fler än jag som springer

Tiden exempelvis. Jag har väl visserligen inte tyckt att jag haft något jättespännande att skriva om, men om jag så haft hade tiden ändå varit knapp. Mycket att stå i hela tiden och ändå känns det som att jag inte hinner med något alls. Men några grejer som hänt:



Ester har blivit 6 månader. Jag blir lite rädd när jag inser det, men så är det. Jag känner mig stressad över att det är så mycket jag skulle vilja hinna göra men inte riktigt hinner och prioriterar. Om mindre än 4 månader börjar jag jobba igen och får således ännu svårare att hinna med allt jag vill. Men nog om det. 6 månader. Ett halvt år. Ofattbart att hon funnits här så länge. Men samtidigt så självklart.



Jag har klättrat och det var så roligt! I lördags hade vi möhippa för en av mina vänner och en av aktiviteterna var just klättring. Jag är höjdrädd och vågade mig inte ända upp, men jag kom högre för varje gång och den tredje och sista gången var det inte jättelång bit kvar. Så ge mig några försök till så skulle det nog gå.

Jag har sprungit lite, yogat lite och styrketränat pyttelite. Veckan som gick var en lätt återhämtningsvecka, så varken långpass eller särskilt mycket spring i övrigt. Nu blir det tuffare tag igen i och med denna veckas start. Och vi åker till Värmland på torsdag! Som jag längtat. Jag har inte varit där sedan förra julen, dvs 2012, och det känns ju helt sjukt. Men nu så.

Yoga, yoga, yoga

Jag fick ett tre månader långt medlemskap på Yogobe i födelsedagspresent, och i söndags aktiverade jag det. Jag har tidigare kört flera av gratisfilmerna, särskilt "Happy hips" som jag kört minst en gång i veckan de senaste månaderna. Men nu har jag alltså tillgång till allt! En jättestor godispåse med yogapass på allt från 5 till 90 minuter. Lyckan!



Sedan i söndags har det blivit minst en kvart yoga om dagen och idag, då varken spring eller styrka stod på schemat, blev det ett längre pass. Förstå hur mycket jag kommer yoga de närmsta månaderna! Varje dag kommer det med allra största sannolikhet inte bli, men fler pass än det vanligtvis. Det kommer min löpning gynnas av en himla massa. Det vet jag.

Äntligen långt

Eller äntligen och äntligen förresten. Sanningen är att jag var allt annat än sugen på att springa långt idag. Det är jag förresten sällan. Eller, jag kan vara det i tanken, några dagar eller veckor bort sådär, men när det väl är dags är jag sällan motiverad nuförtiden. Det har jag nog inte varit sedan Sixten föddes om jag tänker efter. Ibland såklart, men oftare osugen. Även om det sällan känns så farligt när jag väl är igång. En kan ju fråga sig varför jag valt att fokusera på Marathon som främsta distans. Bör eventuellt börja fundera på att byta för de senaste åren har milen och halvmaran varit intressantare. Fast sedan slutar det ändå med att Marathon lockar. Så jag kanske får leva med det där näst intill obefintliga suget efter långpass.

Men hur som helst. Det var ett tag sedan sist. Tre veckor mer exakt. Först återhämtningsvecka, sedan en miss i omplaneringen av  träningsveckan som innebar ett tröskelpass på lördagen och att långpasset fick skjutas på. Sedan blev jag tvärtrött och dagarna gick. Förra helgen var det premiärmilen och inte läge. Men idag äntligen. 30km var planen och prick 30km blev det. Jag fick visserligen springa några vändor fram och tillbaks utanför huset för att få ihop exakt 30 och grannarna tror förmodligen att jag är lite konstig. Men 30 blev det.



Benen var sega och framförallt stela redan från start men konstigt nog blev det inte så mycket värre. Visst började det ta emot efter 25km men jag blev inte alls lika trött som jag exempelvis blev när jag sprang 28km för tre veckor sedan. Förvånansvärt snabbt tickade kilometrarna på också, trots riktigt tråkigt väder. Och nu efteråt känner jag mig riktigt fräsch. Fast det väntar ändå en lättare vecka igen med start imorgon. Denna vecka har som sagt varit tuff med fokus på distans och nu behöver jag lite mer vila för att tillgodogöra mig alla 8 mil. Tanken är dock att jag ska vara redo för något fler mil än under tidigare återhämtningsveckor. Det kommer inte bli särskilt många pass, men meningen är att jag ska springa ett kortare långpass till helgen. Tidigare återhämtningsveckor har endast innehållit kortare distanspass, men är jag redo för lite tuffare tag känner jag.

Dubbelspring

När en fyller år får en springa två gånger på samma dag. Ja, nu är (var) ju inte detta någon ovanlighet egentligen, när jag jobbar springer (sprang) jag ofta både till och från jobbet. Men sedan jag började springa efter graviditeten har det bara skett en gång tror jag. Men idag var det dags igen.

Jag närmar mig slutet på en tuff vecka, denna gång med fokus på mängd. Jag börjar närma mig den mängd jag (periodvis) låg på innan graviditeten och efter denna vecka är jag definitivt där. Om allt går som det ska, det är ju faktiskt ingen självklarhet. Inte mycket till kvalitétslöpning denna vecka utan i princip enbart mängd. Och idag alltså två pass. Båda med vagn.



Först sprang jag hem från dagislämningen på morgonen. Det var kallt i luften men solen värmde och för en gångs skull blåste det inte. I alla fall inte motvind. Det är i och för sig möjligt att det blåste medvind, för trots en galen träningsvärk i rumpa och baksida lår efter gårdagens styrkepass (plus skogsrus på kvällen) kändes det ovanligt lätt. Den känslan har jag letat efter! Det har känts så fruktansvärt segt att springa med vagnen. Det känns som att det varit ungefär lika jobbigt som när jag sprang med Sixten i somras OCH var gravid. Men inte idag alltså.

Knappt fyra timmar var jag hemma och vilade benen innan det var dags igen. Denna gång att springa till förskolan. valde dock en annan väg för att få lite variation. Även här kändes det oväntat lätt. Om än lite segare än på morgonen. Men en bra dagsranson på knappt 17,5km summerar jag. Det kommer nog bli mer av det här vagntransportspringandet.