Snart slut

Nästa helg går min säsongs sista lopp. Det ska bli jättekul men också skönt när det är över. Som vanligt vid den här tiden på året börjar jag känna mig sliten mentalt. Såklart även fysiskt, men mest är det mentalt. Sett till mängd (och intensitet också för den delen) tränar jag betydligt mindre nu jämfört med i våras. Men däremot har det varit lopp varannan helg nu i över en månad och det sliter såklart. Med start nästa måndag och oktober ut kommer jag passa på att njutspringa så mycket som det bara är möjligt. Iallafall när det är sådär fint och underbart höstigt. Regnar det och blåser är det ju inte fullt lika njutningsfullt. Sedan kommer jag ta en eller kanske till och med två veckor i början på november där jag tar lite paus innan resan mot nya mål börjar. Exakt vad eller vilka målen är är inte riktigt bestämt dock. Jag ska fundera och känna efter ordentligt först, men som vanligt blir det oavsett mål en grundträningsperiod med fokus på distans och (mycket) mer styrketräning som tar vid efter vilan. Helvila blir det förmodligen inte heller, men betydligt lugnare och få eller inga löppass. För att liksom skapa ett sådär stort härligt sug efter att springa igen.

Idag blev det ett kort långpass (nästan så kort att det inte räknas som långpass för mig och min kropp) med lite fart. I början kände jag mig jättepigg och kunde utan problem hålla ett bra tempo (typ snabbare än den där så kallade snabbdistansen i torsdags...) men någonstans efter 15km bara tvärdog jag. All kraft rann ur mig och resterande 3km gick segt segt. Väl hemma och duschad kände jag en förkylning komma smygande. Försökte mota undan med massa mat och tro det eller ej så känns det bättre nu. Men helt säker på att jag klarar mig är jag verkligen inte.

Så blev det kvällen

Jag äter och dricker gott. Och läser. Det är kanske det näst bästa. Efter springning. Det och att skriva.

Underbara höst

Sovmorgon till halv nio, det vill säga ungefär tre timmar mer sömn än vanligt. Det behövdes kan jag säga. Dock är det min tur att gå upp imorgon, men det är en annan sak. Jag vaknade i vilket fall upp till en alldeles perfekt höstdag. Så där perfekt som jag vill att alla höstdagar ska vara. En sådan dag som gör att jag älskar hösten, älskar oktober. Kyligt i luften men med en strålande sol på himlen. Älska. Tyvärr står det vila i träningskalendern, men en långpromenad har ingen dött av. En sväng runt Årstaviken med en ljudbok i öronen under den (alldeles för korta) tid Sixten sov. Jag såg massvis av springande människor som gjorde mig avundsjuk, men men jag njöt också av att faktiskt få vara ute. Tänk om det varit jobblördag. Imorgon ska jag springa men då kommer förmodligen regnet ösa ner på ett sådant sätt som gör att jag överväger att sluta älska hösten. Eller blir det lika underbart?

Blä vad dåligt

Altså det där springet. Idag var det inget roligt. Iallafall inte första turen, det vill säga den i morse. Jag hade tänkt mig lite fart i benen för första gången sedan loppet i lördags. Kroppen var dock inte riktigt inne på samma linje. Efter helvila igår tänkte jag att benen skulle vara sådär sprättpigga, men jag misstog mig gravt. Det började bra med helt ok känsla den korta biten jag sprang med ett tungt ekipage toddler plus vagn. När dessa var avlämnade fortsatte jag på egen hand med en lovande känsla i benen. Det stannade dock där. När jag ökade upp lite mot slutet av uppjoggen insåg jag att det nog inte skulle bli någon rekordfart idag. Men föga anade jag att det skulle gå så deprimerande långsamt som det gjorde. Känslan sa att jag sprang snabbt. Pulsen sa att jag sprang åtminstone lite snabbare. Klockan visade något helt annat. Gråtfärdig blev jag och slutade en kilometer tidigare än planerat. så 4km uppjogg, 4km "snabbdistans" och drygt 3km nedjogg. Hemjoggen kändes precis så lufsig och seg som den brukar, men det är ju alltid väntat. Det är så det är. Men morgonens upplevelse var ingen rolig sådan. Inget roligt alls så jag stoppar undan den och hoppas att den inte kommer tillbaks.

I väntan på spring

Pålitlig som en väckarklocka är Sixten. Halv sex vaknar han och har bråttom upp. Väldigt bråttom. Att ligga kvar och mysa finns inte på kartan. Nej, in med välling och sedan mot hallen. Där hämtar han skorna och meddelar därmed att han tycker att det är dags att gå till föris. Men nja, riktigt så tidigt är vi inte så sugna på att gå dit. Så han får tåla sig. Äta frukost, leka lite, klättra upp på precis allt hundra gånger, 'laga mat', kolla på tv, läsa böcker, borsta tänderna. Sedan äntligen dags för spring hela dagen lång. För mig dock bara till och från jobbet. Det var ett tag sedan jag sprang båda sträckorna så vi får se hur det känns. Tempo dit, lufs hem.

Benfunderingar

Vilken skillnad det är på mina ben nu och efter Lidingö förra året. Eller efter maran i juni, men det är det ju trots allt 12km fler. Men förra året minns jag att jag hade väldans mycket träningsvärk och då framförallt i framsida lår. Att instruera Body Balance på måndagskvällen var en utmaning. Så är det inte nu. Jag var visserligen lite lätt sargad i hela baksidan i lördags och jag var inte jättesugen på att springa i söndags. Men igår funkade det finfint med en superlugn och kortare jogg till och från gymmet och Balancen kändes enbart skön. Bra att få töja ut lite men även ok att jobba med statisk styrka för benen kändes bra. Joggen till jobbet i morse kändes visserligen seg, seg, seg men all stelhet är borta. Skönt. En vilodag imorn så känns tempolöpningen på torsdag förhoppningsvis bra. Jag måste ju få upp lite fart i benen innan Hässelbyloppet!