Fryst och fint

Fina fynd!

Idag har jag stått och frusit i många långa timmar. Fast de gick trots allt ganska snabbt när jag tänker efter. Och så var det roligt att träffa så mycket folk som man känner från här och där. Det är också fascinerande att se hur snabbt solen går upp och hur naturen vaknar till liv. Jag har varit på en av mina favoritplatser på jorden och kollat in detta. Och sållt skor och fina kläder till väldigt fina priser. Trots att jag har shoppingförbud resten av månaden kunde jag inte stå emot att köpa lite fint till mig själv. Vad är tre hundra kronor mot ett par fina tights och en snygg t-shirt? Något skulle jag ju ha som tröstpris nu när jag inte kunde springa detta fantastiskt roliga lopp. Noterade dock att konkurrensen höjts sedan förra året. Då kom jag nia, idag skulle samma tid endast räckt till en tjugofjärdeplats. Nåväl, jag hade varit glad över att få springa. Jag är glad över att jag kan springa. Nu åker jag på inflyttnignsfest och äter massa gott. Vinet får jag vänta med några månader.

Leendes tar jag mig framåt

Fjärde gången gillt. Imorse tog jag mig upp från kudden trots att det duggregnade ute. Det tog emot lite att lämna sängvärmen, men ångrade jag mig när jag väl var ute? Nä, självklart inte. Varför glömmer jag alltid det? Vissa dagar behöver man sova vidare, men flera dagar denna vecka har jag inte behövt det, jag har lagt mig i tid, sovit bra och bara varit lat. Idag var jag inte lat, idag var jag smart. Och glad. Jag hörde på radion en gång om en man som sa att han aldrig sett en leende löpare, alltså kunde inte löpning vara något bra. Då har han inte sett mig tänkte jag då. Idag skulle han befunnit sig i trakterna kring ullevi strax efter klockan nollsex. Då hade han sett en leende löpare och kanske skulle han insett att löpning trots allt kanske är något bra.

Att springa är numera inget jag tar för givet. Att springa när jag idag påbörjar vecka 26 är inget jag trodde jag skulle göra. Därför springer jag med ett leende och blir nästan chockad när jag inser att jag fortfarande inte springer så mycket långsammare än vad mina återhämtningspass i vanliga fall brukar gå. Måhända att jag ligger 5-6 procentenheter högre i puls än då, men sådant är egentligen oväsentligt. Det är vecka 26 och jag kan fortfarande springa.

Ny frisyr

Extremt ful bild men det kan jag bjuda på en ledig dag som denna.

För ett par dagar sedan spenderade jag en halv förmögenhet på SJ. Idag har jag spenderat nästan lika mycket på att skaffa en ny frisyr samt på bra och lyxiga produkter till mitt hår. Mycket roligare! (Fast inte riktigt lika roligt som att spendera pengar på kläder och springgrejer.) Det sved lite i mig (dock inte lika mycket som det gör när jag göder SJ), men jag är faktiskt värd det här! Jag är värd att få känna mig lite extra fin nu. Och mitt hår är värt att få glänsa lite extra. Om ett par månader kommer det få stå ut med bäbisspy och dreggel. Strax ska resten av kroppen få lite lyxbehandling. Först iform av yoga, sedan i form av dusch, kakaosmörsinsmörjning och mat.

Endorfinsmitta

Ofta när jag vaknar på onsdagmorgnar så brukar jag sucka lite och tänka att jag har en lång lång dag framför mig. När det närmar sig stängningsdags på jobbet och mörkret ligger kompakt ute brukar det ta emot lite att inte få åka direkt hem. Att först spendera bort en dryg timmes dötid och efter min armyklass oftast ha otur med spårvagnarna och komma hem först runt halv tio. Men när jag väl är på plats, då är det så himla värt det! När vi ligger och pustar ut och strax ska börja stretcha så smittar deltagarnas endorfiner av sig på mig och jag inser att det är precis lika givande när mina deltagre klarar mer än de trodde som om jag själv hade gjort det. Detta blir mer och mer uppenbart för varje vecka. Ju mindre jag känner att jag kan köra själv, desto mer glädjs jag åt deltagarnas prestationer. Idag fick jag nästan tårar i ögonen av glädje när en tjej som var helt totalt slut ändå tog sig ända fram. Hon ville så gärna ge upp men jag lyckades övertyga henne om att allt sitter i huvudet. Om att hon alltid klarar lite mer än hon tror. Om att ifall hon tror att han kan så kan hon. När hon väl hade armycrawlat sig ända fram var hon så trött att hon nästan började gråta. Och jag så glad att jag nästan började gråta.

En kille behövde gå ut för att han mådde dåligt. Ofta när det händer (ok, har bara hänt mig en enda gång tidigare) så kommer de inte in igen. Inte samma dag iallfall. Men den här killen kom tillbaks och fortsatte kämpa som om inget hänt. Jag har helt fantastiska armydeltagare! Precis som jag sa till dem idag så känns det minst lika roligt, om inte roligare, för mig när de pushar sig längre än de trodde de kunde, än det känns för dem själva. Jag känner en genuin glädje över vilka kämpar de faktiskt är! Fast jag måste medge att jag är fruktansvärt avundsjuk också. Jag längtar, längtar, längtar tills jag också kan få ta ut mig sådär mycket att jag helst skulle lägga mig ner och dö. Tills jag också får känna den där endorfinruschen komma farande genom kroppen. Tills dess får jag nöja mig med att smittas. Undrar föresten om bäbisen kommer bli endorfinberoende och drabbas av abstinens när den kommer ut?

Mörkt, blött, trött

Jag känner mig lite som en ko. Slö men mjuk och mysig. (bild, snodd från internätet)

Igår valde jag sovmorgon. Tänkte spendera någon knapp timme på gymmet efter jobbet, men var så trött under förmiddagen att jag redan då slog bort de tankarna. När det sen var dags att sluta jobbet var jag inte lika trött, men då var jag ju liksom redan inställd på att få gå hem. Och det var välbehövligt. Mängder av saker att fixa med, mängder av tåg att boka och betala för. Sj måste älska mig. Ingen lugn och skön hemmakväll utan mer en frustrerande stress över att saker krånglar och att alla saker jag stressar upp mig över alltid kommer samtidigt.

När jag vaknade tjugo minuter före klockan skulle ringa i morse och (liksom igår) insåg att det blåste halv storm och spöregnade ute ställdes alarmet om och jag valde sovmorgon även idag. Jag hade först en tanke på lite skön morgonyoga för mig själv, men inte ens det kunde jag förmå mig till. När det blir sådär blir jag alltid lite sur på mig själv. (Jag har ju planerat så bra.) Först. Sen blir jag arg för att jag blir sur. Vad spelar det för roll om jag sover istället för att träna? Sömn är bra och jag behöver den. Tränar gör jag för att jag gillar det och för att jag mår bra av det. I vanliga fall får jag kanske tvinga mig ut på vissa enstaka pass (de flesta går ju dock alldeles av sig själva) men varför ska jag göra det nu? Det finns verkligen ingen anledning. För att vara gravid tränar jag säkert ganska mycket ändå. Jag behöver nog snarare öva mig på att vara inaktiv och passa på att sova. Inaktivitet och sömnbrist kommer antagligen vara min vardag från mitten/slutet av februari och ett par veckor framöver.

Måndagssysslor

Måndagar betyder tidigt uppstigning och morgoncykling. Idag var starten på terminens tredje block, det tredje jobbigaste. Det var dags att känna på mjölksyran lite. Sånt ska ju jag inte syssla med egentligen (iallafall inte under under någon längre tid) men jag kunde bara inte hejda mig. Uppvärmning och sedan tre trappsteg. 6, 4 och 2min. Den där tvåan på max. Vila och så samma sak igen, 6, 4 och 2. Ett gammalt beprövat upplägg. Jag tror min eminenta gäst uppskattade det och jag hoppas även resterande delar av salen gjorde det samma. Utefrukost med ovan nämnda samt ytterligare en rödhårig snabbfoting toppade det hela och resten av dagen gick i ett nafs.

På måndagkvällar brukar jag vara trött, så även ikväll. Te, tidning och ostkaka efter middagen. Förbud mot att göra måsten och tråkiga saker. En måndagkväll precis som en måndagkväll ska vara.