Övning i spontanitet

Igår hade jag planerat att springa lite halvlång distans. Kanske hade jag planerat lite yoga på morgonen också, det minns jag faktiskt inte. Jag är så sjukligt trött på morgonen nuförtiden så jag glömmer bort vilken morgon som hör till vilken dag. Underligt. Jag var riktigt laddad och hade med mig extra många mellanmål till jobbet. Men så helt plötsligt ser jag att jag har fått ett sms. En middagsinbjudan som löd ungefär; "Idag ska vi ha middag som tack för flytthjälp. Vill du komma hit och äta god mat?". Oj. Jag måste erkänna att det ställde till det lite i mitt huvud, jag är en extremt planerande människa och har svårt för allt för plötsliga infall (Även om jag såklart får sådana ibland ändå). Men sen skärpte jag till mig. Det är klart att jag ska äta god mat istället för att springa! Springa kan jag göra en annan dag, jag tränar faktiskt inte inför OS (I synnerhet inte just nu.) Och två vilodagar i rad har väl aldrig skadat? Så det blev jättegod trerätters middag, bubbelvatten (Rödvinet såg fruktansvärt gott ut, det måste medges. Finns det goda alkoholfria rödviner?) och sällskapsspel.

Imorse skulle det alltså vara dags för det där halvlånga distanspasset. Men det gick inte nu heller. Efter mindre än sex timmars sömn är jag inte pigg i vanliga fall. Nu är jag dödstrött. Jag menar sådär dödstrött att det inte går att få upp ögonen alltså. Sådär dödstrött att man mycket väl kan stänga av alarmet och somna om och sova i tre timmar till. Men jag nöjde mig med en timme. Sen körde jag 30min core istället. Den halvlånga distansen väntar fortfarande. Nu börjar även skorna (som inte varit ute sedan i söndags) ropa, så ikväll är det dags. Eller? :)

Ibland blir det konstigt

Klockan ställd på nollfemnoll trots att jag kom i säng lite för sent och sov oroligt hela natten. Kravlade mig upp, åt frukost och sen ner tillbaks i den varma sängen. Halv sju var det dags igen. Upp och i springkläder. Men vänta nu. Lilltån. Hur kunde jag glömma den? Den gjorde lite ont på jobbet igår, men så fort jag kom hem och tog av skorna försvann visst detta. Och borta var det, ända tills jag tog på mig strumpor och var på väg att sätta fötterna i rosa räserskorna. Bah. Orkar inte ha mer ont. Orkar inte springa och ha ont, orkar definitivt inte gå runt på jobbet och ha ont för en liten (ganska stor) blåsas skull. Kapitulerar, drar av mig alla kläder, ramlar ner i sängen igen och somnar på stört. Det blir vilodag idag. Kvällens eventuella body balance byter jag mot kompisfika (eller vad vi nu ska göra). Det är det som är det fina med att inte ha några tävlingar att springa snabbt på framför sig. Utan att blinka kan man hoppa över, ställa in och planera om pass. Rätt bra som omväxling. (Även om det inte är på SÅ blodigt allvar annars heller. Jag är rätt bra på att ställa in och planera om även i vanliga fall.)

Lilltår och sånt

Jag sov inte som en prinsessa inatt. Jag sov riktigt dåligt. Först hade jag problem med att somna och när jag väl gjorde det vaknade jag en timme senare och hade jätteont i ena lilltån. Ja, du läste rätt, lilltån. Hade en blåsa där som jag inte kunde låta bli att massakera. Det brukar bli så bra så. Det blev det denna gång också. I ett dygn tydligen. Nu pulserade hela lilltån och hur jag än vände och vred på mig gick det inte över. Jag försökte ligga så tån inte stötte emot något men det hjälpte inte. Sen försökte jag ligga med foten i högläge, men inte det heller hade någon effekt Tillslut gick jag upp och svalde en alvedon, hur töntigt det än kändes. Inte gick det över. Tillslut somnade jag tydligen i ren utmattning och när jag slog upp ögonen nästa gång var klockan halv nio. Halv nio!! Jag försover mig ytterst sällan (minns inte ens hur många år sedan det var sist) och greps såklart av halv panik. Jobbmässigt sett är det ju jättelugnt, jag börjar inte förän 9:45 och det tar bara 10min att cykla dit. Men själsmässigt kändes det som en katastrof och som hela dagen var förstörd. Att jag missade min planerade morgonyoga spelade mindre roll, men att behöva "stressa" med frukosten betydde desto mer. För vanliga människor är det säkert helt normalt att ha endast ha en timme på sig på morgonen, men jag vill ha min tid! Lugn och ro och en sak i taget. Nåväl, till jobbet kom jag, som vanligt några minuter "för tidigt", och resten av dagen blev faktiskt helt ok. Förutom att jag måste diska nudå kanske. Diskmaskin är en sak jag ska skaffa när jag får ett större bo.

Superdag

Vilken superdag jag haft idag. Först lite sovmorgon följt av frukost framför tv´n. Lite bokläsande och en tupplur. Sen det sköna springpasset och därefter rester av gårdagens tapasmat (Hemmafixat tillsammans med kusin plus flickvän!) till lunch. En megastor jordgubb- och rabarbermuffin med latte och finaste sällskapet i form av världens bästa Susanna! Och inte nog med det; kvällen avslutades med utemiddag tillsammans med vännen och föredetta kollegan Carro. Nu är det bara tedrickande, bokläsande och det dagliga kvällspratet med Martin kvar. Sen tänker jag sova som en prinsessa. Hur har Du haft det?

Given up perfection is what I do

En fin rad i en fin låt. Och det är nog det jag har gjort. Genast är känslan en annan. Utan krav, utan press. Glädje och tacksamhet över det jag klarar. Inte frustration och tårar över det jag inte kan.


Lite (mycket) större bröst, lite rundare mage men samma gamla starka ben

Detta i kombination med en lägre temperatur och frånvaro av sol ger min kropp styrka och lätthet. 18, 1km tog jag, och bäbisen som bor i magen, oss idag. 18,1km glädje och tacksamhet. På lätta fötter och med starka ben. I ett vanligt långpasstempo runt 5:45 fart joggade vi fram med musiken som sällskap. På köpet fick jag en idé om en cykelklass jag tänker sätta ihop. En slags temaklass med både passande namn och underbart musikinnehåll. Andra halvan av namnet består av ordet "Hill". Vad den första halvan består av håller jag för mig själv ett tag till.

Än kan jag!

Jag kunde inte somna igår. Hur jag än försökte så gick det inte. Jag var alldeles uppe i varv över allt fint som skrivits till mig och över lättnaden att äntligen kunna prata och skriva som jag vill. Nu är det bara en lite större bäbismage som fattas så att folk jag möter förstår varför jag springer så sakta :)

På något vis lyckades jag tydligen få sova några timmar iallafall, men jag kan ju inte påstå att jag kände mig utvilad när jag "tvingades" upp klockan fem. I zoombietillstånd fixade jag frukost, åt och läste ännu fler fina ord. Sedan tillbaka ner i sängen för ytterligare en timmes sömn. Därefter hoppade jag i den största spring t-shirten jag äger (För även om jag inte har så stor bäbismage än har jag tydligen lagt på mig ett antal kilon och eftersom jag brukar föredra att ha ganska tighta kläder när jag tränar börjar mycket bli lite väl tight..), matchande tights och de rosa räserskorna.

Kvart i sju joggade jag iväg. En kvart senare startade jag min fartlek. En pyramidserie bestående av 2, 4, 6, 4 respektive 2min fartökning med hälften så lång joggvila mellan varje. Dessutom hann jag med en 3a som bomus på slutet. Och vet ni vad! Det kändes bra!! Nästan "som vanligt" faktiskt! Det gick kanske inte riktigt lika snabbt, men de flesta intervallerna gick runt 4:40-fart. Det var svalt och det duggade lätt. Det var underbart! Än kan jag!