Superdag

Vilken superdag jag haft idag. Först lite sovmorgon följt av frukost framför tv´n. Lite bokläsande och en tupplur. Sen det sköna springpasset och därefter rester av gårdagens tapasmat (Hemmafixat tillsammans med kusin plus flickvän!) till lunch. En megastor jordgubb- och rabarbermuffin med latte och finaste sällskapet i form av världens bästa Susanna! Och inte nog med det; kvällen avslutades med utemiddag tillsammans med vännen och föredetta kollegan Carro. Nu är det bara tedrickande, bokläsande och det dagliga kvällspratet med Martin kvar. Sen tänker jag sova som en prinsessa. Hur har Du haft det?

Given up perfection is what I do

En fin rad i en fin låt. Och det är nog det jag har gjort. Genast är känslan en annan. Utan krav, utan press. Glädje och tacksamhet över det jag klarar. Inte frustration och tårar över det jag inte kan.


Lite (mycket) större bröst, lite rundare mage men samma gamla starka ben

Detta i kombination med en lägre temperatur och frånvaro av sol ger min kropp styrka och lätthet. 18, 1km tog jag, och bäbisen som bor i magen, oss idag. 18,1km glädje och tacksamhet. På lätta fötter och med starka ben. I ett vanligt långpasstempo runt 5:45 fart joggade vi fram med musiken som sällskap. På köpet fick jag en idé om en cykelklass jag tänker sätta ihop. En slags temaklass med både passande namn och underbart musikinnehåll. Andra halvan av namnet består av ordet "Hill". Vad den första halvan består av håller jag för mig själv ett tag till.

Än kan jag!

Jag kunde inte somna igår. Hur jag än försökte så gick det inte. Jag var alldeles uppe i varv över allt fint som skrivits till mig och över lättnaden att äntligen kunna prata och skriva som jag vill. Nu är det bara en lite större bäbismage som fattas så att folk jag möter förstår varför jag springer så sakta :)

På något vis lyckades jag tydligen få sova några timmar iallafall, men jag kan ju inte påstå att jag kände mig utvilad när jag "tvingades" upp klockan fem. I zoombietillstånd fixade jag frukost, åt och läste ännu fler fina ord. Sedan tillbaka ner i sängen för ytterligare en timmes sömn. Därefter hoppade jag i den största spring t-shirten jag äger (För även om jag inte har så stor bäbismage än har jag tydligen lagt på mig ett antal kilon och eftersom jag brukar föredra att ha ganska tighta kläder när jag tränar börjar mycket bli lite väl tight..), matchande tights och de rosa räserskorna.

Kvart i sju joggade jag iväg. En kvart senare startade jag min fartlek. En pyramidserie bestående av 2, 4, 6, 4 respektive 2min fartökning med hälften så lång joggvila mellan varje. Dessutom hann jag med en 3a som bomus på slutet. Och vet ni vad! Det kändes bra!! Nästan "som vanligt" faktiskt! Det gick kanske inte riktigt lika snabbt, men de flesta intervallerna gick runt 4:40-fart. Det var svalt och det duggade lätt. Det var underbart! Än kan jag!

Tack!

Miljoner tack för alla fina kommentarer! ♥ Jag (vi) får stora tårar i ögonen av att läsa alla snälla ord!

Det stora avslöjandet

När jag sprang Stockholm marathon den 5:e juni var jag inte ensam. Nä, såklart jag inte var, förutom mig sprang ju typ 20000 andra samma bana. Fast det var inte det jag tänkte på nu. Jag tänkte på en annan liten liten.. gej (?) En pyttepyttepytteliten kompis som var med mig från start till mål. Som gick igenom både glädje och smärta, som tog sig i mål 47 sekunder från drömgränsen. Den där lilla kompisen finns kvar nu med, den är till och med lite större. Eller kanske rätt mycket större föresten.

För jag har en bäbis i magen!!

Ja tro det eller ej, det har jag faktiskt. Det hade nog ingen trott för ett halvår sedan, allra minst jag själv. Det kom lite som en chock och skakade om tillvaron litegrand. Minst sagt. Det var kanske inte riktigt planerat, men det var inte så mycket annat att göra än att planera om. Så numera är det vår plan. Samtidigt som det såklart känns fantastiskt roligt och spännande är jag lite lätt nervös (Eller ja, typ livrädd, speciellt vid tanken på att jag en dag i februari måste föda ut bäbisen.). Tänk om jag blir en dålig mamma? Tänk om jag inte vet hur man tar hand om en bäbis? Så tänker jag till och från. Fast i nästa sekund tänker jag att det är väl klart att jag kan, det om något är väl en sak man kan? Så självklart känns det mest bara häftigt. Häftigt att veta att i min mage finns en liten, liten människa som i princip började sitt (foster)liv med att springa marathon!

En liten pyttedel av mitt hjärta sörjer att jag antagligen kommer att få vara utan löpningen i flera månader. Fast å andra sidan kommer jag ju, som jag varit inne på tidigare, ha tid att stärka upp mina svagheter lite och jag kommer ha tid att träna massa annat roligt. Jag har accepterat att jag kommer få klara mig utan min älskade löpning ett tag. Springa ska jag göra hela livet och då spelar inte, ett förhållandevis lågt, antal månader någon roll. Nästa sommar kommer jag att vara tillbaka som en starkare version av mig själv. (Om det inte är lite outhärdligt varmt som det varit denna sommar vill säga :) ) Jo, för jag tror stenhårt på att man stärks en massa utav att få en bäbis, både fysiskt och psykiskt!

(Och jag hävdar envist att det mest är värmen som påverkat min oförmåga att springa denna sommar. Självklart bidrar inte graviditeten till att det känns lättare, men jag tror verkligen att värmen är den största boven. Jag har upplevt liknande känslor tidigare år och då har jag inte varit gravid :) )

Det är mycket praktiskt som behöver falla på plats innan jag kan slappna av helt och njuta av att jag/vi faktiskt har förmågan att få barn. (Att bo i samma stad och allra helst tillsammans är ju en liten fördel exempelvis.) Men jag försöker att ignorera alla dåliga känslor när de dyker upp. Försöker att bara se allt det häftiga och försöker förstå att jag faktiskt har en bäbis i magen! :)

Diciplinerat

Jag håller mig till den nya planen som betyder att jag inte ska springa oftare än varannan dag. Visserligen har det bara gått en vecka, men det känns lovande. Det är skönt att det är svalare, det känns betydligt bättre då. Lätt är det dock inte och jag känner mig ungefär som en snigel med alldles för stort skal. Det har väl dock sina orsaker och jag jobbar på att acceptera känslan.


Med en kettlebell i handen går det ännu mindre lätt :)

Ingen springning idag alltså (jag lufsade ju igår), däremot yoga. Jag gillar att kliva direkt ur sängen, in i mjuka yogakläder och upp på mattan. Magen brukar kurra lite mot slutet, men frukosten smakar extra bra efter 45min av töjande och vridande. Kroppen mår också bra av det och kommer tacka mig framöver. Jag bör nog gå på en riktig yogaklass snart dock, för inspirationen börjar tryta. Jag brukar köra ungefär samma serier solhälsningar med olika krigare inkluderat. Därefter fokuserar jag mest på att försöka töja ut min stela baksida, både ben, rumpa och rygg. Det brukar ta ungefär 45min och känns som ett lagomt pass. Hade jag haft lite mera plats hade jag gärna övat lite mer avancerade saker (som typ huvudstående), men jag inser att jag inte gärna vill ramla in i tv´n så jag låter bli.

Imorgon blir det inte heller något springande, däremot core (har äntligen inskaffat en (rosa) boll och ett gummiband med handtag) och kanske lite cykling om jag hittar ngåot lämpligt pass att boka in mig på. På redag däremot, då ska jag försöka mig på lite fartlek. Nästan så att jag är lite nervös..