Valnötsbröd

Fck en förfrågan om jag inte kunde lägga upp receptet på valnötsbrödet jag bakade igår. Jag improviserar rätt mycket när jag bakar (och lagar mat) men på ett ungefär såhär gjorde jag:

Lös upp ett paket jäst i ca 8dl ljummet vatten. Ringla i 1-2msk honung och 1-1,5tsk salt. Häll också i 5-6msk olivolja och 300g hackade valnötter. Därefter är det bara mjölet kvar. Ca 2-3dl vetemjöl och resten grovt rågmjöl. (Vet inte exakt mängd här, men det är bara att prova sig fram). Jäs sedan degen under en bakduk (heter det så?) i 60min. Knåda därefter degen och dela upp i 4 limpor. Jäs sedan limporna (liggande på plåt/plåtar) i ytterligare 30min och grädda sedan i mitten av ugnen i 30min på 200 grader.

Ät med smör och ost. Gärna en kopp te också.

Sista dagen

Sista dagen på semestern idag. Både jobbigt och skönt. Jobbigt för att det alltid är trevligare att vara ledig och skönt för att jag fungerar bäst ihop med rutiner. Sista dagen har mestadels spenderats med en bok i sängen, men jag har även hunnit med att tvätta och att baka (Ska försöka knåpa ihop ett recept lite senare). Och att springa lite. Distans, 11,7km, lite snabbare än lufsjogg. Det var varmare än jag trodde, men ok. Jag nöjer mig så.

Insikt

Jag fick just en insikt om att det faktiskt är rätt bra att jag inte "kan" springa så mycket nu på ett tag. Då har jag verkligen alla möjligheter i världen att fokusera på att bygga upp mina svaga länkar! Det som så ofta prioriteras bort på grund av att jag inte har tid. Nu har jag all tid i världen känns det som. Jag ska komma tillbaka starkare än någonsin någon gång nästa vår!

Fast idag ska jag faktiskt försöka springa. Utan krav, utan press. Jag har inte sprungit på två dagar och det är svalt ute så förhoppningsvis är känslan bra.

Det tar tid att bli en vinnare

Hittade nedanstående inne hos Lina och insåg att det var precis vad jag behövde nu!

Av någon anledning blir bilden kapad, klicka här om du vill kunna se i helskärmsformat!

Jag kan med hundra procent säkerhet säga att jag aldrig kommer bli någon Paula Radcliff, men jag kan fortfarande bli den bästa jag kan bli! Det tar bara lite tid. Det går upp och det går ner. Det tar tid att bli en vinnare.

Känslan är det viktiga nu

Jag har fått två smarta kommentarer den här morgonen. Den första kom från Sara och innehöll bland annat orden "Du vet ju att du kan springa". Så sant. Jag vet att jag kan. I normla fall kan jag springa fortare än jag någonsin hade trott att att jag skulle kunna göra!

Den andra kommentaren kom från Madde och löd "Känslan är det viktigaste". Och det är precis vad den är! Jag har nyss varit ute och lufsat runt halva Kungsholmen tillsammans med Martin (Som är snäll nog att anpassa sig till mitt lufsjoggande.) Det gick inte så mycket fortare än i förrgår, men känslan var en helt annan! Trots tropisk värme (men utan stekande sol) kändes det faktiskt helt ok. Det kändes kanskse inte så lätt som det borde med tanke på tempot, men det kändes ok och jag skiter i tempo och sånt nu. Jag tar en dag i taget och är glad för varje dag det känns bra. Har bestämt mig för att aldrig springa oftare än varannan dag nu ett tag så får vi se hur det känns om ett par veckor. Jag kommer istället cykla mer, fokusera lite på att bygga upp mina svaga länkar, yoga och göra lite som jag känner för. Inte planera en massa utan helt enkelt ta en dag i taget.

Tack för alla andra fina kommentarer, de värmer!

Tungt

Jag ligger och kollar på friidrotts-EM och drömmer om min comeback någon gång under nästa säsong. Just nu är jag så långt ifrån en sådan form som det går att komma tror jag. Gav mig ut strax före solnedgång igår kväll. Fortfarande ganska varmt, men ändå ok. Bort mot Västerbron, över och sedan runt Årstaviken. Lyckades pricka in broöppning både vid Skanstulls- och Liljeholmsbron. Men i detta sammanhang var detta det minsta problemet. Det stora problemet var att kroppen totalt har lagt av. Jag blev omsprungen av hur många som helst. Till och med av kvinnor i skor som såg ut att vara köpta före 2000-talets början. Miljoner känslor for fram och tillbaka i kroppen, men vi kan sammanfatta det med det lilla ordet TUNGT. Långt över 6-tempo kämpade jag på hela vägen hem. Knappt 14km är visserligen en fin siffra, men idag känns kroppen som efter en tävling. Eller åtminstone som ett fruktansvärt tungt pass.

Nej, det är inget "fel" på mig. Eller jo, möjligtvis är mina järnvärden låga igen, det ska jag kolla upp. Men det är helt enkelt för många omständigheter på en gång som gör att min kropp slutar fungera. Jag funderar seriöst på en riktig paus med löpningen. Inte bara tävlings/prestationspaus utan totalpaus. Jag vill inte att detta ska förstöra springglädjen. Några chanser ska jag ge mig själv, men annars får det bli så. Sorgligt men sant.

I övrigt njuter jag av att ha semester. Även om jag har ett väldigt roligt jobb är det väldigt skönt att vara ledig. Och solnedgången igår var fantastiskt fin. Trots att jag är ledsen över springningen är den här sommaren en bra sommar.