Färden går vidare

Nu sitter vi på tåget till Göteborg där vi kommer spendera ett par dagar innan färden går vidare mot Norge. Det ska bli skönt att få sova i min säng några nätter, att tvätta och att packa om väskan. Ska även försöka få till lite mer kvalitativ träning under de här dagarna, för hur det blir i Norge vet man aldrig. Vi kommer åka upp till Trondheim via lite sevärdheter på vägen. En övernattning i en liten by som heter Lom och som verkar ligga fruktansvärt fint har vi planerat in längs vägen. Jag har varit en del i samma trakter tidigare och det går inte att med ord beskriva hur vacker naturen är! Höga bergstoppar och djupa dalar där ett blågrönt vatten nästan gnistrar. Jag ska se till att inte glömma kameran!

Men nu var det Göteborg som gällde ja. Träffa lite kompisar, gå på picknick med jobbet och som sagt försöka träna lite. Det blir en bra blandning.

Lite men inte tomt

Mitt uppe i festivalandet har jag faktiskt sprungit. En gång, i fredags. Det var varmt och tungandat. Då blev det ett knappt åtta kilometer långt distanspass. Inte lätt, men inte snabbdistans. Jag hade tänkt klämma in ett kort pass även igår, men dels ösregnade det och dels hade jag väldigt ont om tid så det blev inget. Det är dåligt med spring för tillfället. Antalet kilometrar per vecka har sjunkit drastiskt. Det är dåligt med träning överhuvudtaget föresten, och definitivt dåligt med långpass. Men som det mesta har det sina förklaringar. En av dem är att jag är på festival och därefter på resande fot nästan hela tiden i två veckor. Sen finns det andra också, men de kan vi ta senare.

Här är den lilla staden

Idag ska jag iallafall försöka ta mig iväg på något halvlångt. Får se hur mycket jag kan skrapa ihop i lilla stan. Jag ogillar starkt att springa på större vägar, därför får jag sicksacka mig runt lite i innerstan. Det hade varit roligt att kunna få ihop åtminstone 14km, men vi får se hur det blir. Resten av dagen äter jag pappas goda mat (jag gissar på italienskt), slöar och kramas. Det är rätt skönt med semester ändå. Var sak har sin tid.

Husgudarna

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Kent. Många. Första gången var mitt i vintern, jag tror det var -97. På "Parkhallen" i Arvika. Det kan nog ha varit min första spelning ever och jag tyckte att det var bra men alldeles för hög volym. Haha. Sommaren -98 såg jag dem för andra gången, mitt i sommaren på min första Arvikafestival (Jag var lite sen jag vet, men mamma och pappa var nog lite väl överbeskyddande, festivaler är farliga grejer.), då var jag sexton år. Nu är jag tjugoåtta och Kent är precis lika bra nu som då. På ett sätt mycket bättre. Men det går inte att komma ifrån att det är de gamla låtarna man (jag och stora delar av publiken) vill höra. När de inleder med "Utan dina andetag" håller jag på att börja storgrina. Sansar mig dock och nöjer mig med en liten tår i ögonvrån.

Resten av spelningen är bra, riktigt bra, men jag saknar storheterna från albumen Isola och Verkligen. Jag vet att" 747" förr eller senare kommer. Jag vet att efter den går de ut, kommer tillbaks och kör en eller två låtar för att sedan avsluta med "Mannen i den vita hatten 16 år senare". Jag vet allt detta men fylls ändå av miljoner känslor när introt drar igång. Jag fumlar med kameran och får tillslut igång den. En av tidernas absolut finaste låtar. En liten snutt. Skakigt. Darrigt. Men lyssna och njut.

Jag har även sett en Robyn som var synthigare än någonsin och gnistrade som en jätteslipad diamant. Jag har sett annat. Men det tar vi en annan gång. "Du och jag ska aldrig dö".

Semester!

Sista dagen innan semestern började jag med att gå upp sjukt tidigt för att äta frukost. Igen. Fast den här gången var det inte för att jag skulle kunna springa, utan för att kunna cykla. Det var längesedan sist då jag inte instruerar några pass under sommaren. Har tänkt cykla för andra i en evighet men det tycks aldrig få plats. Men idag så. Strax innan kvart i sju satt jag redo på cykeln. Fyrtiofem minuter senare konstaterade jag att antingen har mina ben glömt bort hur man cyklar (och/eller blivit svaga) eller så var det något konstigt med min klocka. Trots att jag, under passets tre pulstoppar, tog i som om jag vore jagade av ormar och hade benen fulla med mjölksyra, vägrade pulsen gå över 85% strecket. Trots att jag var rejält flåsig och trots att jag kände hjärtat picka på där inne. Mystiskt. Nog för att jag hade min löpmaxpuls (som jag tror är min absoluta maxpuls) inställd på klockan och nog för att jag ofta har svårt att få upp pulsen som deltagare (som instruktör påverkar pratet mig rätt mycket) tog det här nog prisernas pris. Men, men, en bra start på dagen var det iallafall och caféfrukosten efteråt smakade ljuvligt.

Nu firar jag arton dagars ledighet med en kort kvälljogg. Jag ska lufsa runt så sakta som kroppen kräver i värmen och bara njuta. Ska bara skölja ur hårfärgen ur håret och tänka igenom mina festivaloutfits en gång till och kanske kolla spelschemat. Roliga grejer! Men jag är glad åt att jag har hus att bo i, att bo på festivalcamping är jag alldeles för gammal för.

Lycka!

Lycka kan vara att springa i ösregn strax före klockan sju på morgon med denna fina i öronen;

Det spelade ingen roll att skorna var fulla av vatten och att jag egentligen var livrädd för åskan som mullrade i fjärran. Jag har nog aldrig varit så tacksam för regnet. Och jag älskar att vara morgonmänniska!

Det blev ett progressivt distanspass/tempopass där farten inte riktigt var att jämföra med hur den kunde vara under mina glansdagar men som efter omständigheterna var godkänt. Jag log inombords från start till stopp. Jag var genomblöt från topp till tå och längs armar och ben rann rännilar av vatten. Och jag ville inte gå in. Jag ville fortsätta njuta av regnet.

Snart semester

Idag tyckte benen att det var jobbigt att cykla hem från jobbet. Och att promenera till och från ica var inte heller någon hit. Fötterna värker och hela jag är täckt av ett lager fukt efter en dags jobbande i en bastu (typ). Inte sådär jättestor chans att kroppen skulle gå med på att springa alltså. Det känns lite som dåliga bortförklaringar, men det är faktiskt inte det. Tro mig, jag vill inget hellre än att springa fort, men det går verkligen inte. Tur att det är under en kort period det är såhär, annars hade det varit svårt att få till någon utveckling..

Något som dock är roligare är att jag bara har två dagar kvar att jobba innan jag går på två och en halv veckas semester! Jag kommer vara på resande fot i princip hela tiden så träningen kommer ju i och för sig ändå bli lite som den blir. Kanske lika bra att det är outhärdligt varmt då. Ett och annat pass ska jag såklart försöka få till, men det blir ju inte på långa vägar som när jag är hemma. Första stoppet bli finaste Värmland och Arvikafestivalen. Träffa några av de bästa vännerna vännerna, uppleva massor av bra musik och få rysningar av den fantastiska stämningen. Och kanske känna mig lite gammal, men det är smällar man får ta.

Imorn börjar jag min näst sista jobbdag med att gå upp sådär sjukt tidigt igen. Det är min enda chans att försöka få till något som går snabbare än lufstempo. Någon slags kvalité är planen, men vad kroppen tycker om det återstår att se. Ikväll lägger jag mig tidigt tillsammans med den där boken som jag är helt uppslukad av. Läs!