tisdag 4 september 2012

Civilklädd




Idag ska jag på ett möte och börjar lite tidigare än vanligt. Således inget transportspring idag heller nu när jag har en toddler att lämna på föris. Men ikväll så. Närmsta vägen hem, lugnt och fint. Tunga ben som alltid efter jobbet förmodar jag, men en längtan hem efter min familj. Tänk att jag har en egen sådan. Familj alltså. Det känns lite häftigt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

måndag 3 september 2012

Speedjobba, speedblogga, speedskor.

Ledig måndag idag. Fast jag har speedjobbat lite med en krönika nu medan Sixten sover middag. Tänka sig att en liten bloggstund (förhoppningsvis) hinns med också.

 

Jag är sliten i vaderna. Stackars, stackars vader. Och tyvärr lite öm i vänster hälsena, men det beror förmodligen (och förhoppningsvis) på just stela och slitna vader. Men att sluta slarva med tåhävningarna är kanske på sin plats. Jag vet inte riktigt varför vaderna fick jobba så mycket, för även om jag sprang ganska snabbt i lördags sprang jag väl ungefär som jag brukar när jag springer ganska snabbt. Kanske håller de älskade Hyperspeedskorna redan på att ta slut? Men i vilket fall. Smart som jag är (?) fattade jag ju att något långpass inte skulle funka igår. Det var jag lite för sliten för. Men envis och dum som jag är gav jag mig ändå ut på en lite längre lättdistans. 16,5km... OSMART. En kort återhämtningsjogg hade nog suttit bättre.

Jaja. Ibland vill man för mycket. Som straff får jag väl låta benen vila sig idag istället då. Och lyxa med Body Balance. Det kommer verkligen sitta fint en dag som denna. Visserligen får låren jobba en hel del i krigarlåten, men vaderna klarar sig lite bättre. Fast de nedåtgående hundarna kommer nog kännas... Håll en tumme för samma sköna flow som förra veckan!

söndag 2 september 2012

Tjejmilen 2012

Efter att ha träffat lite andra löp/träningsbloggerskor vid Plans monter och sedan fått lämna in min väska där (Tack Plan!) gav jag mig av på uppjogg. Inför millopp (och kortare) brukar jag vara lite nogrannare med uppvärmning, men ofta blir det ändå lite för hattigt och lite för lite. Men nu äntligen fick jag till en bra. Sprang runt gärdet och fick ihop 3km. Perfekt, det är ungefär där någonstans mitt minimum är. Jag är otroligt segstartad. Körde några stegringslopp och gick sedan till startfållan. MYCKET folk. Trängde mig fram och hittde Ann. Äntligen fick vi ses på riktigt! Såg också att Lisa joggade runt längst där framme, framför startfållan, och fick en liten pratstudn med henne. Sedan frågade jag en funktionär vilka som fick vara där framme. Hon svarade de 60 första, men det var ingen som kollade. Hm, tänkte jag som såg många med startnummer långt där över. Kan de, kan jag. Så jag gick dit. Bra, nu kunde jag hålla mig varm ända till start.

Det var riktigt trångt i startfållan trots att jag stod på andra raden. När startskottet small blev jag puttad i ryggen av någon bakom mig. Varför gör man så? Det är ju ändå från att man passerar startlinjen som tiden räknas. Jag var faktiskt nära att snubbla där innan jag ens kommit iväg. Men nu gick det som tur var bra.

Det var lite trångt och bökigt de första hundra metrarna men därefter kunde jag faktiskt springa som jag ville resten av loppet. Det har har aldrig hänt innan under det här loppet. I fortsättningen tänker jag alltså ställa mig längst fram. Jag måste också säga att jag verkligen är imponerad över hur många tjejer det faktiskt är som springer riktigt fort! Första kilometern gick en bit under 4-fart och jag var långt ifrån i täten om man säger så...

I början kändes det riktgit bra. Jag hade ett skönt flyt och kände att jag kunde ligga på i hög fart utan att det kändes så tufft som det borde. Första 2km gick väldigt snabbt. Men sträckan längs Djurgårdsbrunnskanalen är alltid lite segt och det var där någonstans jag började tappa lite fart. Grus som idag blev ännu mer segsprunget. Därefter kom lite småbackar och jag tappade rytmen lite. Någonstans vid 4km dog min kämparvilja lite. Jag vet inte riktigt varför, men det kändes som att det var så mycket mer uppför än nedför och plant. Jag hade dock bra draghjälp av en tjej som sprang före mig ibland och efter mig ibland. Vi växeldrog lite kan man säga. Hon var grym i uppförsbackarna där jag är kass. Jag är dock grym nedför så där kunde jag gå om. Tydligen lyckades jag hålla henne bakom mig från någonstans före 8km till mål. Hon kom fram till mig efteråt och tackade för draghjälp och sa att hon läste min blogg. Haha, vilket sammanträffande. Kul att ses och tack för hjälpen!

Fram till 7km var det sedan en liten kamp. Kanske inte främst fysiskt, men desto mer mentalt. Tufft var det självklart och jag tror inte jag hade kunnat springa mycket snabbare. Men framförallt tappade jag liksom peppen. jag orkade inte pressa mig till att springa fortare. När jag passerade 5km på exakt 22min dog jag nästan lite. Det kändes som att jag sprang snabbare än så! Jag visste dock att en hel del nedför väntar efter 7km och det var tanken på det som höll mig uppe. Och vips (nästan) så var jag där. Nu kom självförtroendet tillbaks och jag ökade rejält. Sprang om tjej efter tjej och blev peppad av att det var lite mer folk som hejade längs banan. Nu var det bara den där sega backen kvar. Den blir verkligen längre och längre för varje år. Nä, klart den inte blir, men jag inbillar mig det. Dock tycker jag den blir planare för varje år så det tar väl ut varandra antar jag.

Mitt i backen lyckades jag få syn på Martin och Sixten och kom av mig lite i min satsning mot mål. Kunde inte låta bli att ropa hej till Sixten (Som inte såg mig, men han satt och klappade händerna åt alla som sprang!) och tappade någon sekund men vann massor av ny energi. Nu var det bara att mata på och ignorera känslan av illamående som tilltog allt mer. När backen väl är slut tror jag alltid att det bara är en liten bit kvar till mål. Jag tycker att jag vid det här laget borde lärt mig att det inte är så. Men tillslut så. Fick sakta ner i kurvan in mot upploppet för att inte springa in i en tjej framför mig och sedan koncentrera mig på att inte halka i leran. Stannade min klocka på exakt 43:30 som sedan skulle visa sig bli 43:29.

Jag är jättenöjd med tiden. Jag är nöjd med starten och avslutningen men mindre nöjd med mitten. Jag är förväntansfull och peppad inför kommande lopp. Det känns som att jag har något bra på gång. Jag ska bara hålla mig borta från baciller och annat dumt.

lördag 1 september 2012

Kort uppdate

Jag lyckades springa in på 43:29, det vill säga exakt 30sek från pers, och det är jag fasligt nöjd med. Jag hade en liten dipp mellan 4 och 7km där det kändes som att det var uppför mest hela tiden och inte kul alls att pressa sig. Men det vände och jag avslutade på topp!

En längre text kommer senare, när vildbattingen vi har här hemma har somnat. Just nu är han i klätterfasen och kräver passning typ varje sekund. Allt ska klättras på. Att han ramlar ner och slår sig verkar inte vara så viktigt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Det här är jag




Det är kjolväder även om det regnar. Nu sticker jag och springer lite snabbt.



- Posted using BlogPress from my iPhone

En känsla av deja vu

Det har ösregnat konstant sedan någon gång under kvällen/natten till igår. Det ösregnar fortfarande. Det var blött när jag stressade till Östermalms IP på lunchen igår. Det kändes igen på något sätt... Det ösregnar fortfarande som sagt. Men jag kan ju det här. Och det är faktiskt  mycket varmare än 4 grader. Och det blåser inte halv storm. Än iallafall.

Jag kommer finnas i Plans tält en stund vid 12 om någon vill säga hej. Sedan ska jag värma upp ordentligt. Det brukar jag vara dålig på, men någon gång ska man väl skärpa till sig.