Bilder från Norge

Uppe på 1500m höjd!

Dalsnibba heter bergstoppen. Fin vy!

Högst uppe på det högsta berget var vi innan vi åkte ner och tog färjan mellan Geiranger och Hellesylt.

Jag sov stora delar av resan över bergen. Jag har sett det förut (eftersom jag flera somrar under tonåren åkte skidor i Stryn) och är inte så lättimponerad kanske. Men så fort det dök upp djur på vägen vaknade jag till liv igen :)

Atlanthavsveien är tydligen en känd väg. Fint var det iallafall.

Uppe på Trondehims näst högsta topp. Sen gick vi ned och vandrade iväg upp på det allra högsta där vi åt vår medhavda matsäck. Vi kände oss som äkta norrmän :)

Så söta! Några av dem vågade ligga kvar så jag fick klappa lite!

Army Training

Så här kommer vi säkert att göra. Och mycket jobbigare och roligare grejer!

Jag kom på att jag nog glömt att berätta en grej. Nämligen att jag, förutom en morgoncykelklass, kommer instruera en army training klass i höst! Onsdagar 19:30 på Sportlife Almedal är det som gäller om du vill komma på besök. Fast redan snart kan du få tjuvträna lite genom att vara med på Kettlebellarmy utomhus. Visst vill du?!

Sista stoppet

Nu sitter jag på tåget till Stockholm. Det blir sista anhalten för vår roadtripp. Eller ja, jag ska ju i och för sig tillbaka till Göteborg sen, men förutom det då. Det ska bli skönt med ett par dagar där för jag trivs så himla bra i den stan numer. Alldeles för bra. Mest av allt ser jag fram emot att återigen ha lite bättre möjligheter att springa. Det har ju blivit lite dåligt med det de senaste dagarna som sagt. Men ikväll tänker jag springa sakta sakta längs lite olika vatten. Jag och min musik, jag och min andning. Jag kunde valt att gå på konsert istället, men eftersom det inte är något band jag gillar så hoppar jag över det. Finfint kommer det bli. Om det inte är tropisk värme där borta vill säga?

Long time no see

Jag befinner mig fortfarande på resande fot. I Norge närmare bestämt och just nu i Trondheim. I ett par timmar till, sen är det dags att åka hem till Arvika igen. Jag har massvis av fina bilder jag vill visa och jag har faktiskt vandrat lite. Upp och nedför Trondheims två högsta bergstoppar. Men så mycket annan träning har det inte blivit. Egentligen har jag knappt rört mig, mest åkt bil vilket jag insett inte är något för mig. Räknas vandring som träning föresten? I vanliga fall klassificerar jag inte promenader som träning (däremot som motion, men det är något helt annat för mig), men den där promenaden var riktigt jobbig. Jag skrev in den som träning på funbeat iallafall. Men lite konstigt kändes det. Hur som helst så är det roligt med semester, det var många år sedan sist. Och det roliga är att jag har ytterligare en vecka kvar.

Lite mindre gnäll

Jag har faktiskt fått till ett helt ok backpass nu på kvällen! (Och fotat lite inför ett kommande projekt.) Mycket var nog tack vare världens bästa springsällskap (Det är inte ofta man hittar någon som man är så jämnsnabb med! Ett alldeles perfekt springpar är vi!) och lite var nog tack vare att det fasktiskt inte var riktigt lika varmt som det varit den senaste tiden.




Det blev inte så långt och jag var måhända inte i närheten av varken den känsla eller den fart jag brukade ha under mina glansdagar, men det var helt ok! Skönt. Mera sånt tack!

Efter en rätt kort uppjogg körde vi 2 x 4 x 180m. Joggvila ner och en lite längre paus efter fyra repetitioner. Jag flåsade värre än jag gjort på länge och det krävdes en rätt stor portion vilja för orka ändå fram, men tekniken var ok och jag samlade inte på mig onödigt mycket mjölksyra. Roligt!

Nu åker jag på semester till Norge och är förmodligen internetlös något dygn eller två. Tills dess att jag kommer fram till min kusin i Trondheim får jag överleva utan. Kan vara bra som omväxling. Spring lite för mig också sålänge!

Min kropp fungerar inte på sommaren

Iallafall inte när det är en riktig sommar med sol och värme. Igår skulle vi springa ett kort långpass hade vi (jag) bestämt. Upp till skatås, runt åttan och lilla delsjön plus en sväng runt härlanda tjärn för att få ihop ett par kilometer till och alltså tillräckligt mycket distans för att jag ska kunna räkna passet som långpass, och så hem igen. Låter lätt som en plätt och är det vanligtvis också. Även fast rundan är rejält kuperad, iallafall bitvis. Men nu är inget som vanligt. De enklaste saker är som att bestiga ett berg.

Det var faktiskt molningt strax innan vi gick ut. Det var faktiskt inte riktigt lika varmt som tidigare. Det kunde ju faktiskt gå helt okej tänkte jag. Men så försvann helt plötsligt molnen och solen började steka. Lagom till att vi skulle springa, perfekt timing. I början kändes det ok men eftersom jag inte fyllt vätskeryggsäcken full började den redan från start att skava oroväckande på halsen. Det fortsatte den med hela rundan och nu har jag två stora skavsår, ett på varje sida av halsen. Fint.

Sakta men säkert tog vi oss iallafall framåt. Uppför backar, längas oändliga raksträckor på åttan, runt fina lilla delsjön och dess kuperade grusväg. När vi var tillbaks på åttan igen började jag tvivla på om kroppen skulle ta mig hela vägen hem. När vi tog den sista lilla svängen runt härlanda tjärn var jag så orkeslös att jag ville börja grina. Hur kan jag ha sprungit marathon på 3:30? Kommer jag någonsin kunna springa som vanligt igen? Sånt sprang jag och tänkte på medan magen gjorde ont och illamåendet kom och gick.

Efter mycket gnäll kom vi dock hem och aldrig har jag väl varit så glad för det. Konstaterade att 19,6km just denna dag var jobbigare än båda mina maror tillsammans. Just då kändes det så iallafall. Ge mig oktober och hög, klar höstluft. Då är min bästa springtid.

Men trots allt är jag glad över att vi har haft både en riktig vinter och en riktig sommar i år. Jag kan stå ut med att hela jag svullnar upp och får cementben. Att kläderna känns trängre än vanligt och att jag besväras av allergin och astman mer än på flera år. Jag kan till och med klara av att jag är sjukt mycket tröttare än vanligt, men det känns sorgligt att inte kunna springa som jag vill.