Torekov

Efter nästan en hel dag i bil kom vi till sist på plats på Hotell Torekov. Jag har knappt varit i Skåne tidigare så lite extra spännande. Väldigt fina omgivningar och även ett fint spahotell. God mat och allmänt trevligt. Jättekul att få träffa alla andra coacher också.



Igår gick några av oss en liten promenad för att få andas lite frisk luft och röra på oss innan middagen och det är verkligen fint nere vid havet där en kan promenera genom fårhagar, se harar skutta förbi och allmänt fascineras över hur olika Sverige ser ut beroende på var en befinner sig. En sol på väg ner hann vi fånga på bild också.

På springbanan igen

Till min stora glädje verkar bacillerna ha vikt undan för denna gång. Så himla skönt att det inte blev något värre av det hela. Både igår och idag har jag vågat mig på korta och lugna pass på väg mot jobbet. Igår kändes det helt ok men jag var liksom seg. Idag kändes det ännu bättre med pigga ben och allmänt en fräschare känsla. Det tackar jag för. Det kan nog bli ytterligare något springpass under helgen men främst kommer jag stå vid sidan av och instruera andra.

Imorgon åker jag och större delen av Lofsangruppenteamet till Torekov och en inspirationshelg för våra klienter. Det ska bli superkul men jag är verkligen inte van att vara borta från barnen så länge. Det känns som att jag kommer längta ihjäl mig ungefär från dag två. Tänk föresten vad konstigt att Ester redan har fyllt två år. I lördags firade hon födelsedag och jag kan nästan inte förstå hur dessa år har kunnat gå så fort. Hur det röda och hjälplösa lilla knytet kunnat bli till denna pyttelilla men så pratiga och energifyllda minimänniska på så kort tid. För det känns verkligen som en kort tid. Men bevisligen är det ju två år. Galet.

Just nu och sen

Jag har två riktigt fullspäckade veckor framför mig med start igår. Det har visserligen varit mycket redan sedan en tid tillbaka, men nu känns det som att det är på väg att bli något slags nytt rekord. Det blir inte många minuters vila mellan uppvak och sänggående nu iallafall denna vecka då jag har en del (visserligen jättekul) saker att förbereda inför helgens träningsweekend. Nästa vecka har också stort in innehåll med bland annat en heldagsworkshop på lördagen. Också jättekul men lite fel i tid. Fast varför inte beta av allt på en gång och ta det lugnt sedan. Kanske lika bra.

Sen, när dessa två veckor är överstökade och jag förmodligen haft massa kul längs vägen, ska jag ta tag i min löpträning igen. Strukturera upp och lägga plan för nästa säsong. Tills dess blir det endast några lätta korta sköna pass när tid finns. Idag känner jag mig ungefär som vanligt igen och ska testa en försiktig tur på väg mot jobbet.

Det blir inget Hässelbylopp för mig i år heller

Nej, det blir en DNS för mig i år. Jag mår nämligen inte helt hundra. Jag hade lite halsont när jag vaknade men det är visserligen borta nu. Jag har känt mig lite allmänt hängig de sista dagarna och var rätt inställd på att behöva ställa in. Kanske låter det mesigt, men jag resonerar som så att eftersom jag ändå inte skulle haft någon supertid att vänta så tänker jag inte riskera något. Jag har nämligen inte tid att bli sjuk på riktigt. Väldigt mycket att göra och nästa helg ska jag på träningsresa (Med Lofsangruppen, vi ordnar en inspirationsresa för våra klienter och jag ska ha 3 pass och en föreläsning.) och då vill jag definitivt inte vara sjuk.

Det hade kanske gått jättebra att springa och jag hade kanske både sprungit på en tid jag känt mig nöjd över och jag kanske inte alls hade blivit mer förkyld. Men jag vill inte chansa. Jag har väl blivit gammal och klok kanske. Eller feg. Välj själv.

Så istället för att springa ska jag försöka krama ut det mesta ur denna fina höstsöndag. Vara ute, krama lite extra på mina barn eftersom jag kommer vara borta torsdag morgon till söndag kväll nästa vecka och allmänt göra saker som jag mår bra av. Inte tänka på hur tråkigt det är att inte mycket alls har gått som jag tänkt med löpningen denna säsong. För det kommer många, många chanser fler.

Intervallmorgon och framtidsfunderingar

Imorse var det riktigt kyligt ute. Barnen fick ta vinteroverall till förskolan och själv plockade jag fram västen för första gången sedan i våras. Var nära att ta vantar och pannband också, men jag hoppade det i sista stund eftersom jag förväntade mig att bli svettig. Och det blev jag. Men mest trött och flåsig. Som det ska vara vid intervallpass med andra ord.



Det finns egentligen inte mycket att säga om detta pass. Det gick varken jättebra eller jättedåligt. Ungefär som jag förväntade mig med ganska tung ryggsäck på ryggen på väg mot jobbet. Jag känner mig som vanligt rätt långsam men det är som det är just nu.

Jag har så mycket annat runt omkring mig i livet just nu och jag kan nog inte förvänta mig riktigt så mycket av löpningen som jag vill. Just nu. Förhoppningsvis ordnar saker och ting upp sig och framför allt hittar jag lite mer ro i mig själv och då kommer resultaten komma också. Jag försöker att inte känna någon stress utan tänker att det kommer när det kommer. Under många år hade jag en spikrakt uppåtpekande utvecklingskurva och det är väl helt enkelt fullt normalt att stagnera/ta ett steg bakåt ibland. Jag kommer igen!

Jag tror det kommer bli marathon även nästa år. Jag hoppas på en plats till Berlin marathon, tredje gången gillt sådär. Men om inte kanske jag provar på något annat nytt marathonlopp. Kanske blir det Stockholmsmaran också. Det enda jag vet är att jag är anmäld till Göteborgsvarvet och att det ligger tre veckor innan. I övrigt får vi se.

Ibland undrar jag om jag är riktigt klok

Jag tänkte göra det bästa av situationen och försöka bygga upp iallafall lite snabbhet i den här kroppen inför Hässelbyloppet nästa söndag. Därför kör jag från och med slutet av förra veckan väldigt få pass men enbart fart. Experimenterar lite med mig själv skulle en kunna säga. Hittills har det gått bra. Ja, jag har ju inte direkt visat upp några riktiga snabbhetstecken, men passen har känts ok och jag har genomfört enligt plan.

Idag stod 5x1000m på tur. Ett lite speciellt pass som jag alltid har lite ångest över. Förr körde jag oftast 6x1000m men nu när jag är i sämre form brukar det räcka med 5. Tusen meter är på ett sätt kort och bra men på ett annat väldigt långt. idag var det väldigt långt. fast om jag jämför med i söndags när jag körde 3x2000m är det ju kort förstås. Och tisdagens 4x1500m är ju också längre. Men ändå, idag kändes det långt.

För att få till så jämna intervaller som möjligt valde jag att springa fram och tillbaka på en relativt plan sträcka. Det blåste ganska mycket idag och åt ena hållet hade jag medvind medan det var motvind åt andra. Jag räknade alltså med att det skulle gå långsammare åt ena hållet. Det gjorde det också, men de första tre intervallerna gick ändå någorlunda jämnt. Men sen. Fjärde intervallen gick åt motvindshållet och jag tror även det var något lite mer uppför åt detta håll. Jag stod liksom still kändes det som. Och helt plötsligt dyker en brandbil (!) upp bakom en krök. Mitt på gång/cykelbanan står den så det blir till att springa ner halvt i diket för att komma förbi. Tappade flyt och fart och försökte öka lite den sista biten. Så dök hållet upp från ingenstans. Huggande obehagligt. Och så tog låten slut i öronen och jag fick höra min flåsande andning. Modet sjönk och snart dök mjölksyran upp. I armarna! Men då var jag snart framme.



Bara en intervall kvar. men pulsen ville inte gå ner och hållet fortsatte hugga. Efter de planerade 90 sekundrarna gav jag mig iväg ändå och det kan ha varit några av de vidrigaste dryga fyra minutrarna detta år. Huggande håll och tekniken hade jag helt tappad. Blåsig nästan pipig andning och inte många positiva tankar i huvudet.

Tillslut var jag dock framme. Helt slut. Under nedjoggen fick jag gå en lång sträcka på grund av håll och noll ork kvar. Och nu en timme efteråt är jag fortfarande darrig och svag. Men ingen kan säga att jag inte gjorde mitt allra bästa idag. Ibland undrar jag om jag är riktigt klok.