Gympremiär!

Äntligen blev det dags för gymmet! Jag inser att det förmodligen kommer få bli sena kvällar jag får gå dit på vardagarna (tills Ester är 3mån och får vara på mini-Sats) men nu är mamma här och då passade jag såklart på att smita iväg en stund.

Det blev fyrtio minuter effektiv träning och vilken lycka att äntligen få ta i lite! Visst, fortfarande är det inte fråga om något maxande, men jag känner att jag åtminstone kan ta vid där jag slutade några dagar innan förlossningen.



Eftersom jag inte varit där på länge körde jag lite av varje. Lite ben, lite specifika rygg- och axelövningar samt lite allmän bålträning. Och jag kände mig så himla stark! Nästan så att jag undrade om jag verkligen varit gravid. Häftiga kroppen, jag gillar dig verkligen! Ok, jag körde inga superavancerade övningar, det väntar jag ett tag till med, men ändå. Tacksam över turen att bo i just denna kropp och turen att ha fått uppleva (ännu) en så komplikationsfri och lätt graviditet och förlossning är jag.

Tjuvstart

Nä, vet du vad. Nu är jag trött på inaktivitet så jag tjuvstartar lite. Jag känner mig frisk så lite rörlighet i form av yoga kan inte skada. Jag tänker plocka bort de mer fysiska låtarna som pilatesdelen samt krigarna ur den senaste Body Balance-dvd'n och köra resten. Det blir bra. Ska bara få den där Ester att somna.

Det blir bättre

Förkylningen är inne på den femte dagen men nu börjar det faktiskt bli bra. Dock tveksamt om det kan bli något gym imorgon som jag så gärna vill. Troligtvis inte för jag vill ju ha minst en extra vilodag sedan jag blivit frisk. En säkerhetsdag liksom. Och idag har jag lite hosta kvar. Segt!



Tillsvidare får jag nöja mig med att få "lyckohormoner" från min familj och ätbara godsaker. Som typ blåbär- och hallonpaj. Mums vad den var god och trevligt besök av Carro med familj hade vi också. Så kul att flera av mina "bloggvänner" har fått bäbisar de senaste månaderna. I torsdags promenerade jag exempelvis med Sofie och hennes bäbis. Trevligt värre sånt där.

Så typiskt

Jag önskar att jag kunde skriva att träningen rullar på, men det gör den inte. Jag har nämligen blivit förkyld. Jag trodde att jag skulle klara mig undan de baciller som först Sixten och sedan Martin drabbats av, men icke. I tisdags kväll kom de även till mig och gav mig halsont och nu hosta samt nästan ingen röst. Skit också. Jag som hade planerat att gå till gymmet idag. Första gången utan mage och allt. Men det får alltså vänta. Så typiskt, det är ju nu när Martin är hemma som det funkar. Tur att mamma kommer på besök nästa vecka. Förhoppningsvis kan postgravidpremiären ske då istället.



Innan bacillerna kom i tisdags hann jag dock med ytterligare ett lätt styrkepass. Det tredje sedan förlossningen och denna gång med gummiband och egen kroppsvikt. Lite olika pushups (på knä, men jag kan nog gå upp på tå nästa gång), roddvarianter, benböj, axelpressar och en avslutande statisk planka på knä (även här kan jag nog gå upp på tå nästa gång). Långsam upptrappning i intensitet. När nästa pass sker återstår alltså att se. Halsontet är nästan borta idag, men så också rösten som sagt. Och så hostar jag en massa så det är tveksamt om det blir någon träning förän efter helgen. Surt, men sant.

En liten reflektion

Det är väldigt stor skillnad på att få sitt första barn jämfört med att få sitt andra. Jag minns hur den första tiden med Sixten verkligen karaktäriserades av den där berömda bubblan. Hur det var svårt att hinna äta och hur "orolig" jag var över hur jag skulle klara mig själv om dagarna när Martin började jobba efter fyra (!) veckor. Hur jag, då den dagen kom, kände mig så nöjd över att jag hann duscha medan Sixten fortfarande sov och hur skönt jag tyckte att det var att en kompis skulle komma på besök från Göteborg redan den andra dagen jag var ensam. Haha. Nu när jag tänker på det känns det så himla längesedan och så konstigt. Hur kunde jag tycka att det var "jobbigt" (jobbigt är inte riktigt rätt ord, men du förstår nog vad jag menar) med ett barn?

Denna gång är det så annorlunda. Visst är det väldigt skönt att ha Martin hemma i drygt två veckor, men jag känner att jag, så länge Sixten går på förskolan, lika gärna skulle kunnat klara mig själv från första stund. Det är inte Ester som är den som kräver mest utan Sixten som blir avundsjuk på sin lillasyster och inte är helt tillfreds. Det är mycket utbrott och trots från hans sida just nu och vi är så tacksamma över att han får gå på dagis och ha sina vanliga rutiner. Han är så himla rutinfast och har det lite tufft just nu, men på dagis är allt som vanligt. Visserligen får han vara hemma minst en dag i veckan, men det märks att han är mer tillfreds när han fått leka med sina kompisar och busat ute hela dagarna. Fast lite stolt är han allt över sin lillasyster för när kompisarna vill kika in i vagnen så stor han liksom på vakt och han försöker vara gullig mot henne och vill gärna pussa och klappa på henne. Även om det blir lite väl hårdhänt ibland.

På gång

Helgen har svischat förbi i en himla fart. Förutom diverse aktiviteter och besök har jag hunnit med ytterligare två träningspass mellan amningarna. Ett kort och lätt styrkepass samt ett kort och lätt yogapass. Kort och lätt är liksom det som gäller nu. Fast grejen är att jag tycker att det är för lätt.



Jag har bra kontakt med de inre magmusklerna och ingen diastas vilket gör att jag inte känner mig så himla nyförlöst som jag faktiskt är. Minns att känslan var ungefär den samma efter förra graviditeten också. Jag kör lite dagliga kontaktövningar för bålen ändå dock. Tråkigt så det förslår men det kan ju hur som helst inte skada.

Jag kommer fortsätta att ta det lugnt men känner att jag kan köra lite tyngre än jag gjort tidigare. Övningar och aktiviteter som belastar bäckenbotten mycket väntar jag dock ett tag till med. Jag har bra kontakt och jan knipa både hyfsat hårt och länge, i princip som vanligt faktiskt. Dock känner jag ibland en tyngdkänsla när jag varit ute och stått och gått mycket. Den känslan måste givetvis försvinna och vara borta ett tag innan det blir fråga om någon löpning.