Tartan alltså

Vill man känn sig snabb ska man ta sig till en tartanbana. Verkligen en boost för självförtroendet.


Vi befinner oss i min hemstad Arvika. Massa god mat, fika och barnpassning. Och löpning. Allt det bästa. Idag banintervaller. Fyrahundringar för Martin och en omvänd stege på 1x1600+1200+800+400m för mig. Helt ok tider men framförallt en snabb känsla. Winwin!


- Posted using BlogPress from my iPhone

En ganska bra känsla

Jag försov mig idag och vaknade en dryg halvtimme efter att jag skulle. Det kan vara bra att sätta på alarmet... Det här betydde att frukosten fick ätas en dryg halvtimme senare än vanligt, en knapp timme innan det var dags att springa iväg på tempo pass. Således fick det bli en lite mindre frukost än vanligt. Nöjde mig med en portion havregrynsgröt istället för en och en halv. Behöll juicen men hoppade ägget. Drack endast en liten slurp kaffe.

Tänkte att rester av gårdagskvällens godispåse förmodligen fanns kvar i systemet som kallas kroppen och hoppades på tillräcklig energi och pigga ben för att orka med.


Det gick helt ok. Fartmässigt ungefär som jag trott men med en bättre känsla än jag förväntat mig. Alltid roligt när det blir så. Ett upplägg med 5km successiv ökning av farten där jag börjar med väldigt lugn uppjogg de första kilometrarna. väl uppe på 5km behåller jag sedan farten i ett visst antal kilometer, idag 3. därefter nedjogg, idag på 2,4km.

Nu blir det frukost igen. Den här gången en stor kopp kaffe och en stor ostmacka. Smakar extra bra efter tempolöpning.

För mycket tid

Det är konstigt det där med tid. Oftast flyger den fram alldeles för snabbt eller så segar den sig fram så oändligt långsamt. Det finns oftast inget mellanläge. Eller så är det just det det gör, bara att just då reflekterar vi inte över det?

Idag hände något konstigt med tiden. Visserligen gick jag upp en kvart tidigare än vanligt eftersom Sixten tyckte att det var dags då. Men den där kvarten måste ha växt. Jag hann med allt jag brukar göra om morgnarna och ändå kom jag iväg något lite tidigare än vanligt. Kom på att det var ju lite onödigt, jag skulle ju ta nästan närmsat vägen till jobbet idag, bara lugn löpning med teknikfokus. Dumt, nu kunde jag ju lekt med Sixten en kvart extra. Ett litet dåligt samvete gör sig påmint.

Iallafall. Kommer på att jag ju kan passa på att handla några frukost/mellanmålsgrejer som tagit slut så slipper jag göra det på lunchen. Gör så. Segar mig till och med. Kommer ändå fram till jobbet tjugo minuter tidigare än vanligt. Segar mig med duschandet och fixandet. Äter frukost och kollar nätet. Inser att det är en kvart kvar tills jag börjar och får nästan långtråkigt. Vad har hänt med tiden? Hoppas den går lika långsamt ikväll också. Men förmodligen inte.

Jag är frukostgalen

En bra grej med att springa till jobbet är att jag får äta frukost två gånger. Först den vanliga hemma och sedan en på jobbet. Lyxigt. Jag gillar frukost. Jag älskar frukost skulle man nästan kunna säga. Definitivt dagens favoritmåltid. Även fast jag nästan alltid äter samma saker.

Men mellan frukostarna. 3km uppjogg. 3 x 2000m på 9:08, 8:48 och 8:40. Och 2,4km nedjogg. Det får jag nog vara nöjd med. Även fast jag vill mer. Jag vill för mycket ibland. Men andra frukosten smakar iallafall väldigt bra.

Bonusvilodagsfunderingar

Min Body Balance-klass har tagit lite sommaruppehåll och med det tar jag en dags bonusvila idag. Aldrig fel faktiskt. Det är lätt att bara ånga på och bli glad när det går att tränga in lite bonusträning. Bonusvila är minst lika bra tycker jag. Enda minuset är att behöva trängas i kollektivtrafiken. Eller ja, jag kunde ju tagit cykeln men hade typ ett halvt (stort!) skåp med diverse skor och andra grejer (Shoppat för mycket på sista tiden...) att frakta hem så cykeln fick stanna hemma. Däremot ska jag använda den för att snabbare ta mig fram till ett väntande paket. Dörrfästet till TRXen har kommit. På vägen dit ska jag fortsätta lyssna på Klara Zimmergrens sommarprat som jag påbörjade under kollektivtrafikresan i morse. Jag har inte kommit så långt ännu, men kan redan nu nästan lova att det är mycket lyssningsvärt! Jag ska nog också köpa mer vaniljkesella så att jag kan ta ännu en bit av jordgubbspajen jag bakade igår. Sedan ska jag läsa ikapp mig på bloggar, ladda för 3x2000m imorgon bitti och kanske hinna läsa några sidor i boken jag påbörjade igår. Inte den jag lyssnar på utan den jag läser. En riktigt bok. Jag älskar riktiga böcker och måste köpa ny bokhylla snart. Kanske bygga ett bibliotek. Måste bara skaffa ett stort hus först. För jag ska också ha ett träningsrum med löpband, spinningcykel och diverse funktionella styrkeredskap. Och en stor uteplats där jag kan sitta och läsa. Och en fin trädgård som sköter sig själv. Hm. Drömma kan man.

Fruktansvärt segt men något gav det väl

När det var tjugo grader ute redan vid halv åtta insåg jag att det skulle bli tufft att springa långpass idag. Och tro mig, det var det.

Gav mig iväg nästan på pricken klockan nio i en stad som nästan sov. Mötte visserligen någon enstaka person här och var och en, del bilar det såg jag. Sprang mot Sicklasjön och valde den kuperade men mysiga och skuggiga södra sidan. Skugga, mums för barbasommarkroppen. Kände mig förvånansvärt pigg ändå med tanke på gårdagens backträning. Lyssnade på Roslund & Hellströms senaste bok och blev som vanligt arg över hur samhället faktiskt ser ut. Arg och ledsen. Jag, även om det är en bok så är det ju så där det ser ut. Jag har visserligen inte kommit mer än ett par timmar in i boken, men som alla deras övriga böcker är även denna läsvärd/lyssningsvärd!

Kom iallafall ut på Ältavägen och valde att svänga av in mot Hästhagen (vilket underbart namn!) och där var det kuperat, stekande och började gå segt. Fick stanna och kolla kartan vid något tillfälle och passade på att stretcha ut vaderna och baksidorna lite. Fortsatte bort till Saltsjö-duvnäs och insåg att jag sprungit för långt. Fick vända några hundra meter och hittade rött väg. Nja, snarare stig eller möjligtvis skogsväg. Man ska inte lita på kartor har jag lärt mig idag. Större vägar kan se mindre ut än mindre vägar på kartan.

Nu var jag rätt iallafall och en lång stigning fick mig att promenera ett par steg. Benen tunga och solen i ögonen. Kanske får skaffa sådana dör fula springglasögon trots allt. Inte för att de hjälper mot hettan, men jag slipper ju bli bländad iallafall.

Tog mig över ett kalhygge, förbi något som såg ut som en nedlagd skjutbana vilket kändes sådär med tanke på innehållet i boken jag lyssnade på. Lite småläskigt där ute i ödeskogen. Er att ha checkat med kartan att jag verkligen var rätt ett par gånger kom jag slutligen tillbaka till Ältavägen igen. Sprang norrut och mötte ett gäng andra löpare, bland andra Anna Raam, vilka såg pigga, starka och snabba ut. Det gjorde nog inte jag. Men framåt kom jag och vid Hellasgården tog jag mig in i Nackareservatet igen. Över Söderbysjön och strax åter på välkända spår. Fick i mig min medhavda gel men blev inte så mycket piggare för det.



När jag var tillbaka vid Hamarbybacken lyckades jag trampa ner ena foten i djup lera och stapplade sedan hemåt. Segt, segt. Fast väl hemma, efter nästan 22km, kände jag mig konstigt nog snart ganska pigg igen. Medan jag sköljde av skorna passade jag på att även duscha benen i iskallt vatten och det kändes faktiskt väldigt bra. Det ska jag fortsätta med när hela jag känns överhettad.

Återigen kan jag konstatera att sommaren inte är någon bra springtid för mig. Jag lider verkligen. Förra året kändes det dock något bättre. Kanske på grund av amningshormonerna jag hade i kroppen? I vilket fall är barbasommarkroppen tillbaka nu. Med besked. Jag längtar inte till hösten, men jag får nog lära mig att springa väldigt väldigt tidigt eller väldigt väldigt sent om jag vill känna mig pigg och stark. Om tre veckor börjar min semester, då får det bli den melodin.

- Posted using BlogPress from my iPad