Sju mil

Andra sjumilaveckan detta år vilket jag får anse mig nöjd med. Jag vill gärna vara uppe och nosa på åtta-nio mil vissa veckor, men det kommer med tiden då långpassen blir längre. Om jag ska springa mara vill säga. Men jag tror det. Det hör ju liksom till.

Dagens långpass var så himla tråkigt. Eftersom det till min stora sorg töar och därmed har blivit väldigt moddigt och/eller slaskigt så valde jag en rutt där jag visste att det till större delen skulle vara barmark pga borstade(?) cykelvägar och uppvärmda gator. Bitvis var det slaskigt eller moddigt men större delen var bra. Och det kändes så himla lätt. Skillnaden mot igår när jag sprang fartlek med i modd i Icebugs och där jag slirade och kämpade konstant var totalt. Jag flög fram. Dock var det så trist ändå för det var grått och fult och regn i luften och jag blir ledsen över att det vita fina håller på att försvinna och jag blev ledsen av boken jag lyssnade på och livet kändes allmänt hopplöst där ett tag.

De första 19km kändes dock lätta som sagt. Om än tråkiga. De sista 3km - not so lätt direkt. Slask och modd och mentalt segt som alltid. Oavsett om jag springer 7 eller 27km typ. Men jag stannade hur som helst klockan på prick 22km vilket var dagens mål. Bra där. Tråkigt men målet uppfyllt på pigga ben i 19km. Imorgon börjar en ny vecka. Full fart på alla plan. Från början till slut. Tur att det mesta är roligt.

Årets bästa pass

Nu har det ju bara gått en halv månad in på det nya året, men jag känner på mig att dagens pass kommer vara ett utav de bästa detta året. Rätt så oväntat egentligen för jag var superstressad redan när jag vaknade imorse. Vill bara få iväg barnen till förskolan så att jag kunde börja jobba med min väldigt långa lista över upplägg som ska vara klara imorgon. Men på något vis hann jag beta av nästan allt strax efter lunch och belönade mig med en kortare tur.




Bara snabbt på med kläder och så ut i kylan. Snön knarrade. Solen sken. Först lyssnade jag på pod (Styrkebyrån, in och lyssna!) men sen när jag stannade för att fota tyckte telefonen att det var för kallt så resten av turen fick jag springa och lyssna på mina andning. Och fåglarna. Och snöknarret. Och det var så fint att jag fick gåshud. Och solen som sken. Och skocken (säger en så?) änder som kom simmande mot mig i ån intill. En hel karavan. Så kallt det såg ut. Och ändå dök de och hade sig. Så söta. Och det var så fint.

Jag ville aldrig sluta. Men hem var jag tvungen att bege mig. Det fanns saker kvar på listan och så skulle jag hämta barnen. Så hem kom jag. Glad och tillfreds. Ingen stress kvar i systemet. Jobbade klart med allt som jag var tvungen att vara klar med. Resten kan jag göra en annan dag. Det handlar inte om livräddning.

Igång och på gång

Så var det ett nytt år då. Och träningen var igång för året, om än med några dagars fördröjning. Eller ja, styrkemässigt var det i och för sig bara en dag efter och löpmässigt ytterligare en dag. Och denna vecka har jag rejsat igång ordentligt med en hel del löpning. Idag kapitulerade jag till och med och körde på band. fast bara 4x4min med 2 min gåvila. Upp- och nedjogg körde jag ute. Någon måtta får det ju vara på eländet.

Jag gillar ju snö och att springa i snö (bortsett från när det ska gå undan, därav (samt att det var så kallt) bandet idag) och njuter verkligen av varje dag som den får ligga kvar. Det får gärna komma lite till också, men det törs en knappt säga när folk surar och gnäller över att det är så kallt... Det kan hända att jag får ta tillbaks det här nu, men just nu längtar jag nästan till att få springa långpass i snön på söndag. Håll tummarna för att den ligger kvar tills dessa samt att det inte blir allt för moddigt. Ok?