En intervallstege

Äntligen blev det lite sol. Jag har egentligen inga problem med att springa i regn (avskyr däremot blåst) men givetvis föredrar jag som (förutom på sommaren). I morse blev det spring till jobbet och på tur stod ett pass långa intervaller. Jag hade dock inte riktigt bestämt exakt hur de skulle se ut utan improviserade lite efter dagsform (som inte var på topp). Tung ryggsäck på ryggen. Och jag bestämde att en stege på 3000m+2000m+1000m skulle bli bra. Det blev det också men det gick deprimerande långsamt. Söndagens tävling sitter visserligen delvis kvar i benen och ryggsäcken var som sagt tung. Men ändå. Sakta gick det men jobbigt var det. Men, men. Det blev gjort och det är bara att kämpa på. Tids nog släpper det. Vara envis men klok är det som gäller.

Premiärmilen 2015

När vi vaknade i morse var vi inte särskilt sugna på att springa Premiärmil. Tre grader och regn. Sämsta tävlingsvädret. Dock klädde vi oss lite bättre än inför maran 2012 då det ju var typ samma väder... (Jag tycker dock det kändes kallare idag.) Inte så sugna alltså, men eftersom vi slutligen lyckats skaffa en barnvakt som kunde ta barnen under tiden vi sprang (Tack Sara!) var det inte läge att avstå. Så vi packade vagnen full, klädde på barnen många lager kläder och gav oss iväg.

Det inte bara regnade, det blåste isvindar också visade det sig. Kul. När vi kom fram till Universitet letade vi så snart som möjligt upp ett ställe inomhus att hänga på fram till uppvärmning. De andra tre stannade där hela tiden och lika bra var nog det.

Värme upp. Var som en ispinne. Fötterna helt stela och nästan utan känsel. Gick till startfållan. Njöt av värmen som blir när många löpare trängs. Så gick starten. Tog det "lugnt". Dels på grund av att jag inte på långa vägar kände mig varm och dels på grund av att det var trångt. Efter en knapp kilometer tyckte jag ändå att det kändes helt ok och vågade mig på att öka lite. Dessutom fick vi lite medvind en kort stund. Sedan vände vi dock och det blev åter sido- eller motvind.

Före..

Jag försökte hitta något slags flyt men det var inte särskilt lätt idag. Kroppen ville kanske inte riktigt men framförallt ville inte huvudet. Jag blev så less på vinden som piskade mot mig och orkade inte kämpa emot. Och första uppförsbacken gick långsamt. Sedan kom grusvägen och kanske blev det lite medvind. Lättare kändes det i alla fall. men sedan kom en överraskning - de hade dragit om banan och vips var vi i skogen. Lite småkuperat men framförallt väldigt lerigt på vissa ställen. På ett ställe valde de flesta att springa upp i en slänt men jag tror det snarare blev värre. Jag kanade ned.

Kände att jag tappade en del under detta parti och längtade efter asfalt. Den kom ju så småningom men det gjorde dessvärre även motvinden. Passerade 5km på runt 22:30 och tänkte att jag kanske kan pressa mig in under 45 om jag inte tappar mer nu.

Andra och sista varvet. Färre löpare, mer vind. Ingen mental ork men faktiskt ganska pigga ben. Dock tyckte jag andningen var lite pipig (hade musik i öronen och hörde inte så bra). Jag hade inhalerat astmamedicin innan men kanske borde jag följa upp astman snart. Det var ganska många år sedan sist.

Jag passerade flera löpare och hamnade med en stor lucka fram till nästa klunga. Det tycker jag är jobbigt. Särskilt när vinden ligger rakt emot mig. I den långa backen innan vi skulle svänga av på grusvägen tappade jag mycket. Började bli trött och vågade inte riskera att ta helt slut. Visste att skogen väntade. Och vips var den där. Ännu lerigare och givetvis trampade jag ner mig med ena foten. Suck och stön och långsamt uppför sista backen. Sedan asfalt och motvind in mot mål.



Nedför är jag snabb och passerade flera. Bara målrakan kvar. Har ingen aning om tiden men kör på så tufft jag kan. Passerar flera. Får syn på kollegor som hejar. Blir glad. Får energi och orkar öka lite till. Springer om en kille som tackar mig för draghjälp efter målgång. Ser klockan passera 45min strax innan jag passerar mållinjen. Stannar min egen klocka på 44:51 vilket även visar sig bli sluttiden. Nöjd med tanke på omständigheterna. jag vet att jag kan bättre men det var ok det här. Långt, långt från pers men detta är inget lopp jag satsat på. Jag tränar ju med maran som huvudmål. Till hösten ska jag springa snabbt.

Efter...

Är även nöjd med otroligt jämna varv. 22:25 och 22:26. Men riktigt revanschsugen.

Banintervaller igen

Igår kväll sprang jag fyrahundringar på bana en sväng. Bara fem stycken och inte i maxfart eftersom jag tänkte springa Premiärmilen på söndag, men det faktum att det ösregnade, blåste och var mörkt gör det lite mer hardcore ändå.



Eftersom jag sprungit väldigt lite denna vecka (som återhämtning efter den ganska tuffa veckan innan och med tanke på loppet) var benen pigga och sprättiga. Kul med den känslan för en gångs skull. Skorna som satt på fötterna var lätta och banan mjuk. Så det blev helt ok tider trots att jag alltså inte tryckte på max. Det behövde jag verkligen då mitt springsjälvförtroende börjat vackla ordentligt. Förväntar mig dock inga stordåd på söndag, men kanske går det iallafall lite bättre än jag trodde innan gårdagens pass. Hoppas.

Långpass med fartökningar

Det mesta kändes lite bättre igår så på eftermiddagen gav jag mig av på ett långpass. Målet var ett långt sådant, om det skulle funka med den runda jag tänkt mig skulle det bli ca 27km. Om det kändes bra skulle jag också lägga in en eller flera fartökningar i mitten av passet. Och det kändes ok. Fortfarande kändes träningsvärken (det där med hur lätt jag får massiv träningsvärk är värt ett annat inlägg...) av lite men inte som dagarna innan. Jag hade inte bestämt exakt hur långa och många fartökningarna skulle vara, men efter lite funderande på väg mot stan kom jag fram till att 3x2km med 2km vanlig långpassfart mellan skulle bli perfekt. Jag skulle nämligen springa runt söder vilket blir ungefär en mil. Relativt platt dessutom vilket brukar bidra till bättre känsla när jag trycker på lite.

Så efter 9km körde jag igång första. Tanken var runt marafart och det blev det i princip. Den första ökningen gick lite långsammare än de andra två men jag är ju som bekant segstartad och har ofta svårt att hitta rätt fart/känsla på en gång. Pulsen låg runt 80-83% vilket är ganska lagom för mig. En bra bit från tröskeln men betydlig skillnad mot de 65-75% som annars gäller vid mina långpass.

Den andra fartökningen kändes nog bäst. Med 13km i benen var jag fortfarande pigg och jag hittade snabbare in på rätt intensitet. Dock var det skönt att få slå av på takten igen efter 2km. Nu började benen stelna till lite. Så tredje ökningen kändes lite mer. Fortfarande befann jag mig inom samma pulsintervall som de övriga men benen började kännas av. Förutom framsida lår började även vaderna göra sig påminda. Och det kändes sådär att avsluta sista ökningen och veta att jag hade en lång stigning upp och förbi Gullmars framför mig. Men med lite vatten- och godispåfyllning ordnade det upp sig. Även om de sista 8 kilometrarna var sega.



Väl hemma var jag helt slut. Lite väl slut för särskilt snabbt hade jag ändå inte sprungit. Men jag är inte helt tillfreds just nu och det påverkar såklart. Dessutom är 27,6km ändå en ganska lång sträcka. Så kanske är det inte så konstigt ändå.

Ett kort hej

Så har det återigen gått massa dagar och jag har knappt hunnit med mig själv. Sprungit några pass har jag dock hunnit och även fått massa träningsvärk från en del benböj i onsdags. På grund av denna träningsvärk plus diverse andra anledningar som exempelvis övertrött hjärna, snö och isvindar dom blåste rakt i ansiktet och bara allmänt opepp blev det inga långa intervaller till jobbet idag. Det var annars planen. Men icke alltså. Istället blev det en långsam mil med ljudbok i öronen. Hoppas på nya ben i morgon för då tänkte jag springa långpass med ett par fartökningar i. Hoppas även på att få sova längre än till nollfemtrettio men det är nog att att hoppas på förmycket dessvärre. Men vi får se.

Ryggsäcksintervaller

Från och med denna vecka befinner jag mig i en fartträningsperiod. Där kommer jag stanna fram till några veckor innan Stockholm marathon som i vanlig ordning blir första huvudmålet. Jag kan se tillbaks på en lång grundträning som varit väldigt bra, frånsett de sista veckorna då jag var förkyld och inte kunde träna enligt plan. Men på det stora hela känner jag mig nöjd och kan nu gå vidare.

Jag tänkte att det var lika bra att dra igång rejält redan på en gång så igår blev det tusingar. Eftersom jag hade begränsat med tid fick det räcka med fyra stycken. Men först 3km uppvärmning, det är minimum för mig. Lite hopp och studs för att göra ben och fötter redo. Så iväg på första intervallen. Mestadels svagt uppför men även en nedförsbacke och på något vis lyckades jag springa mycket snabbare än jag trott. Uppriktigt förvånad ståvilade jag i 90sek innan jag stack iväg på nästa. Svagt uppför, platt och svagt nedför. En tid jag mer räknat med. Ok. Vila och så tredje som mest var platt. Riktigt tufft började det bli nu ok tiden blev ok men inte mer. Sista vilan och så starta med en liten nedförsbacke följt av monsterbacke uppför. Där tog jag helt slut och de sista fyrahundra metrarna som mestadels hick svagt uppför de med var en plåga. Och mycket riktigt och väldigt väntat blev tiden kass. Men jag hade gjort mitt bästa och fått till e. Riktigt bra intervall, trots ryggsäck på ryggen och morgontrötta ben. Så jag är faktiskt nöjd. Vid nästa tusingpass ska jag försöka få ytterligare några minuter träningstid och hinna med fem intervaller. Det tummar vi på.

Skogen, landet

Jag var i Värmland i helgen. Inte mycket tid alls och mycket som ska hinnas med. Därför blev det inte mycket löpning alls. Det fick inte plats. Ett kort pass igår morse hanns dock med. Vi var hos pappa ute på landet då och jag insåg än en gång att landet nog är mitt rätta element. Jag blev så genuint glad av att springa på leriga grusvägar och känna lukten av timmer och hästbajs. Att få höra en vårbäck som porlar och andas in ren luft.






Det blev en backig tur på åtta kilometer. Lite fram och tillbaks och och lite traktorväg i skogen men mest grusväg och spontan backträning. Öva på utförsteknik och dra på lite extra uppför. Spana på hästar, balansera på isfläckar och njuta fullt ut. Vara fullt i nuet och bara ignorera allt annat som så gärna pockar på uppmärksamhet. Glädje.

Omvänt

Förr var det så himla mycket jobbigare att springa hem från jobbet än dit. Jag sprang alltid kvalitetspassen på väg till jobbet och med tanke på att jag sprang med ryggsäck (och magen ganska nyfylld med frukost) gick det helt ok. Inte lika bra som om jag sprang mer mitt på dan och utan ryggsäck men ok. Hem släpade jag alltid fötterna efter mig.

Numer är det tvärt om. Det går så ofantligt segt stan varje gång jag springer till jobbet. Eller, kanske inte varje gång, men varje gång jag ska springa lite fortare. På kvällen känns det ofta helt ok dock. Det är lite trötta ben efter jobbdagen men inte alls lika trötta som förr. Vilket är lite konstigt då lokalen jag jobbar i nu sedan jag kom tillbaks efter föräldraledigheten är mycket större och jag förmodligen går mer. Konstigt.

I torsdags sprang jag exempelvis hem. 2x3km med lång uppjogg innan och 2min ståvila mellan. Det gick helt ok. Visst känns det att jag stått och gått en hel dag men inte alls så farligt som innan. Och ryggsäcken stör absolut lite, men inte så farligt. Nu gick det i och för sig inte monstersnabbt trots att det kändes bra. Jag tror mörkret lurar mig lite. Men det blev godkänt. Konstigt att det blivit så omvänt.

Diverse löpning

I söndags blev det ju helt plötsligt och väldigt hastigt vår. Mina vader var inte glada alls när jag vaknade och jag kan väl inte påstå att de blev särskilt mycket gladare under dagen heller. Snarare surare och surare. Iväg på ett kort långpass kom jag ändå till sist. I sol och 15 grader i skuggan. Som vanligt är det svårt att veta hur en ska klä sig vid de där första vårturerna och jag klädde mig för varmt. Fick plocka av jackan redan efter 5 minuter och nära två timmar sprang jag med den hängande och slängande runt höfterna. Ogilla. Men gilla känslan av att springa i t-shirt . Knappt 2 mil slutade vårspringet på och kanske hade vaderna tinat upp något.



Igår morse sprang jag till jobbet. Eller nä, jag sprang en bit på väg mot jobbet. Korte än jag planerat på grund av megaseg känsla. Stockben. Energilös. Men det var soligt och varmt och fint. Dock behöll jag jackan på denna morgon.

På kvällen tog jag en sväng på hemvägen också. Då var känslan en helt annan. Kroppen var pigg men jag frös som bara den. Hade inga vantar med mig på grund av varmt på morgonen. Stort misstag och ett tag tappade jag känseln i handryggarna. Kontraster.

Intervallstege på band

Jag tycker det är kul att springa intervaller i form av stegar eller pyramider men gör det alldeles för sällan. Idag blev det dock en kort sådan. Eller kanske snarare en omvänd stege. Sluttande benämnde jag den i min träningsdagbok.

Idag var min enda chans att få till någon träning att gå till gymmet och lämna in barnen på MiniSats. De gillar ju stället så det blir ju liksom winwin. Med den lilla detaljen att jag tvingas att springa på band då. Jag kunde ha valt att köra styrka, men det gjorde jag på lunchen igår. Det var gårdagens enda chans till träning. Så löpband fick det bli. Intervaller.

Eftersom jag varit förkyld och haft någon slags lindrig magsjuka har jag frångått min träningsplanering även denna vecka och endast kört på känsla. När jag satt och funderade över dagens pass igår kom jag på att det ju kunde vara kul med en stege. Ett kort pass är ett måste på det där satas bandet och det kan ju vara kul att få känna på lite fart. Liksom ladda lite inför slutet av grundträningen och känna på det som nästa period kommer bjuda på - snabbhet. Jag kom fram till att jag skulle köra 1x1000-800-600-400-200m i ungefär samma fart. Helst exakt samma. Funderade över rimlig fart och kände att vad fasen, jag utmanar mig själv med 4:00 min/km, det är ju ändå bara första och andra som kommer bli riktigt tuffa då. Sagt och gjort. Värmde upp i 3km och ökade upp farten på bandet. 16km/h. Kändes fint i början. Men sedan. Satan vad jobbigt. Måste sänka. Suck! Är jag i så dålig form. Jaja. Jag kan ju inte springa på band. Det är därför. Fortsatte.



Alla intervaller var tuffa. I de första fick jag sänka hastigheten något en liten stund. Kompenserade genom att öka lite på de två sista istället. Joggade ner 2km. Kände mig trots allt rätt nöjd. Höll ändå runt 4-fart i totalt 3km och det är inte så konstigt att det var jobbigt. Det var en bra genomförare.

Hämtar upp barnen. Handlar på vägen hem. Kommer hem, duschar, äter lunch, lägger Ester. Pratar med Martin i telefon. Han meddelar att 16 km/h inte alls motsvarar 4:00 min/km utan typ 3:45 min/km... Hahaha. Min matematiska förmåga är tydligen inte så bra. Lägger in träningen i dagboken och får bekräftat att jag sprungit snabbt idag.



Ja så kan det gå. Och nu är jag mer än nöjd. Massa mer snabbhetsträning på detta och det kanske finns hopp för den här kroppen.

Bra känsla

I onsdags kändes förkylningen lite sämre igen så jag hoppade över det planerade kvällsspringet. Igår kändes det dock bättre igen så jag sprang hem från jobbet. Och med vilken känsla sen! Lätt och pigg och det var nästan svårt att ta det lugnt. Jag som (tyst inne i huvudet givetvis) brukar sucka åt dem som "inte kan springa långsamt". De som bara kör på och skyller på att "det går inte att stoppa benen". De som hamnar i mellanmjölkens land. Gång efter gång. Som därför inte orkar köra fullt på de tuffa passen. Som inte utvecklas optimalt (vilket ju inte är viktigt för alla, inser jag ju) Ha. Igår var jag likadan nästan. Hejdade mig visserligen men bitvis gick det för fort (dvs pulsen blev för hög) för att vara lättdistans. Men vet du, en behöver inte vara perfekt. Och jag njöt av varje steg de där 12,7 kilometrarna. Det var springglädje och eufori. Kanske kan jag träna som vanligt igen nästa vecka!

Livet just nu

Vakna, irriteras över förkylningen som aldrig släpper på riktigt. Duscha, klä både sig och bångstyriga barn. Undvika utbrott och allt för mycket bråk. Ett barn som har mycket starka åsikter om klädval. Ett annat som ålar vid påklädning. Fixa frukost. Undvika missöden och parera mer konflikter. Försöka få i den stora mer än lite yoghurt med honung eller vit brödskiva. Skynda sig så att en hinner med en skvätt kaffe. Packa det som inte redan är packat. Fixa iordning sig själv. Borsta tänder i tre munnar, min egen inkluderad. Klä på många ytterkläder och ha tålamod. Bita ihop och inte bli arg över krångel. Komma ut. Gå iväg. Andas in. Andas ut. En rolig fråga från fyraåringen. Ett "titta" från ettåringen. Och alla arga tankar är borta. Pussa hejdå. Höra att gråtet från de lilla går över så fort jag är utom synhåll. Andas ut. Andas in.

#starkochsnabb

En av mina hashtags på Instagram är #starkochsnabb. Jag gillar den. Den är mycket jag. Anledningen till att jag tränar. Eller snarare en av anledningarna, för de är ju fler. Men om vi fokuserar på prestation så passar det bra. Jag vill vara stark och snabb. Snabb är huvudprio men stark är också viktigt. För att orka vardagen och gärna mer där till, men också för att kunna springa snabbt. Jag får då och då höra av diverse människor (oftast män vilket i sig är intressant...) att jag borde lägga tiden på att springa istället för att yoga och styrketräna. Visst, dessa personer kan måhända vara kunniga och de får gärna ha sin tro, den respekterar jag. Men den som är mest expert på min kropp är jag själv. Dessutom kan jag en hel del jag med och detta är den väg jag tror på. En kombination av studier och praktisering har givit mig en övertygelse jag känner mig trygg med. Men alla behöver givetvis inte tro eller tycka samma. Men jag kan bli lite trött på att min kunskap liksom förbises eller förminskas.

Det blev en dynamisk planka mot bosun på slutet också.

Jag har aldrig haft en löprelaterad skada. En av anledningarna är säkert en dos tur, men till stor del tror jag att det beror på att jag är duktig på att komplettera löpträningen med styrke- och rörlighetsträning. Samt att jag är duktig på att springa långsamt på distanspassen. Men nog om det. #starochsnabb var det.

Idag blev det ett lunchpass igen (Springet igår gick bra förresten. 7km i normalt lättdistanstempo gav ett snitt på 68% av max. Väl godkänt.). Jag hinner ju bara köra en halvtimme och idag ville jag ta det lite lugnt för att inte köra igång för tufft. Därför blev det inte så många övningar. Oftast kör jag annars supersets för att få in så mycket som möjligt men idag blev det en övning i taget. Dessutom kostade jag på mig tio minuter rörlighetsuppvärmning istället för fem som annars är min standard vid dessa korta pass. Men ett ganska stort gäng utfall av olika art hann jag ändå med. Av den art som kräver en del av bålen för att få ut så mycket som möjligt av passet. Utfall framåt med rotation av bålen över främre benet, medicinboll i händerna. Utfallsgång med viktplatta ovanför huvudet. Och bulgariska enbensböj med bakre foten i trx. Det var det. Kort och koncist. Mycket bra övningar för en löpare som mig. För en som ska bli #starkochsnabb.

Det går mot vår

Det är mars och våren är på ingång. Det är nästan ljust mellan sex och sex. Inte riktigt än, men snart. Jag har bara två veckor kvar av grundträningen. Snart är det dags för intervaller och fart. Om jag nu kan bli helt frisk någon gång. Sprang en tur igår och det verkade först så lovande men sedan kom mattheten. Kraftlösheten. Nä, det kändes inte helt bra. Idag vaknade jag och kände mig frisk. Snorig men frisk. Om jag känner mig bra hela dagen tar jag mig en tur igen ikväll. Om inte vilar jag givetvis. Jag måste säga att båda alternativen lockar på sitt sätt. En blir snabbt lat. Men längtan efter fötter som trummar snabbt mot grusfri asfalt är stor. Stressen över det "riktiga" livet är stor. Lämna barn som får gå långa dagar på förskolan. Det är fullt normalt men känns inte bra. En tagg i hjärtat som sitter i en kropp med tidvis för höga stresshormonnivåer. Det är där som löpningen passar så bra. Löpningen och yogan. Som healar och lugnar ner själen som inte trivs fullt ut.