Intervaller..

..kan vara varma och dödsjobbiga en helt vanlig dag. En dag där benen känns allt annat än pigga och solen steker redan klockan åtta på morgonen blir de ännu värre. Men jag älskar dem ändå. Framförallt efteråt.

5x1000m på Årstabron. Finfin utsikt över glittrande blått vatten på ena sidan. Mindre fin utsikt i form av fyra stillastående tåg på andra. Och lite kryssande mellan gående, springande och cyklande människor. Men på det stora hela fint. En intervallfart på mellan 4:15 och 4:28 min/km är mer än godkänt med tanke på förutsättningarna. Jag är nöjd. Frågan är bara hur benen ska klara av mammaarmyn. Tur att jag själv väljer hur mycket jag som instruktör är med och kör. Och det blir inte benfokus idag..

I eftermiddag blir det mera bad och promenerande längs vattnet med mamma/mormor och syster/moster.

Sommardagar

Fixat och donat på morgonkvisten. Promenerat med mammakompis plus bäbiskompis på förmiddagen. Och så badat med mamma/mormor och syster/moster på eftermiddagen. Det är vad Sixten och jag har sysselsatt oss med idag. Premiärdopp för i år hos mig och Sixten doppade fossingarna i det ganska kalla vattnet. Dessutom har jag hunnit med en kort återhämtningsjogg och att baka scones. Plus att äta dem såklart. Imorgon kommer en ny sommardag.


Skrivet på min Iphone

En tur runt Djurgården

Igår var det dags för långpass och på schemat stod cirka 22kilometer. Innan passet visste jag inte riktigt var jag skulle springa men att jag ville se om jag kan bli vän med djurgården. Så jag tog mig en tur dit. Via Hammarby sjöstad, Danvikstull, Slussen och Strandvägen tog jag mig till ön (det är en ö va?) och lyckades ta mig runt utan att varken springa fel eller dö av tristess. Men så sprang ju längs mysiga små grusvägar längs vattnet hela tiden. Bara en endast gång sprang jag fel och hamnade i en återvändsgränd i form av en brygga.

Trots att vädret var minst sagt oberäkneligt med regn, sol, blåst och molnighet lite om vartannat och att benen var lite sega så var det ett rätt så bra pass. Lite långtråkigt en stund när jag fick kryssa bland turister och andra som envisades med att gå fem i bredd och vägra flytta på sig, längs strandvägen och skeppsbron på tillbakavägen bara. Dock nöjde jag mig med de 21,8 kilometrarna som klockan stod på när jag kom till slussen igen. Jag hade skrivit cirka 22 kilometer i träningsprogrammet och skulle jag fortsatt ända hem hade det blivit väldigt mycket längre. Kan ju vara bra att vara lydig och lyssna på coachen (det vill säga mig själv) liksom. Köpte mig tidernas godast iskalla vatten och en snickers och tog tunnelbanan den sista biten. Alldeles lagom.

Midsommar

Vi är på väg hem från Sixtens första midsommarfirande med vännerna på Djursnäs, mellan Valdemarsvik och Västervik. En liten tradition har det blivit, och sedan förra året har skaran utökats med hela tre personer, så nu är vi fjorton. En niomånaders, en fyramånaders och en tremånaders firade sin första midsommar i traditionsenligt typiskt Svenskt sommarväder. Precis som det ska vara.


Skrivet på min Iphone

Backebacke

Först var jag blek och lite sur. Men klädd i fin kjol!

Backebacke är namnet på elaka backen jag besökte ikväll. Jag döpte honom idag då jag tvingade mig uppför honom 10 gånger (jo det känns som en hanbacke). Inte så värst långt, bara 120 meter. Men alldeles för brant för att det skulle vara bra. Jag samlade på mig så mycket mjölksyra att benen nästan vek sig. Ogilla. Ok, det gillas ibland, men inte när jag springer backe. Då vill jag kunna fokusera på tekniken, hålla ett bra steg och känna mig stark. Jobbigt ska det förståss vara, men det ska vara hanterbart. Darriga men fina ben var det som kom hem efter totalt 9,5km inklusive lång uppvärmning och nästan lika lång nedvarvning. De passar i kjol, så är det bara. Jo, jag kapitulerade till slut och blev med springkjol precis som så många andra. Men jag är ju kjol/klänningmänniska i vanliga livet, så varför inte även i löparlivet? När kommer springklänningarna undrar jag!


Sen var jag tydligen så glad att jag blev suddig.

Det gäller att vara flexibel

Pust. Det känns som jag har mer att göra nu är jag är mammaledig än när jag jobbar heltid plus lite till. Saker inbokade varje dag, lite jobb på olika håll att fixa med och en 8-kilos gladklump att ta hand om. Nittioåtta procent roliga grejer och två procent tråkiga grejer som nödvändigt städande, fejande och grejande.

Igår skulle jag lägga mig tidigt för att orka gå upp sjukt tidigt och äta frukost för att hinna springa intervaller innan Martin åker till jobbet. Det gick sådär. Fastnade med tv och en tidning och somnade mer än en timme senare än jag tänkt mig. Därutöver var jag för ovanlighetens skull vaken tre gånger under natten. För att Sixten vaknade alltså. De två första gångerna räckte det med att ge honom nappen och klappa lite på huvudet så somnade han snart igen. Den tredje gången vägrade han och jag var vaken i nästan en timme mellan tre och fyra. Eftersom han inte verkade hungrig utan mest pigg ville jag försöka få honom att somna om och vakna för mat igen vid vanliga tiden runt fem, men tillslut fick jag mata honom ändå och sedan somnade han ganska snabbt iallafall. Men jag visste redan då att det inte skulle bli några tidiga intervaller den här morgonen. Istället fick jag sovmorgon till åtta. Betydligt bättre. Så typiskt att den annars så bra sovande bäbisen skulle sova oroligt just denna natt. Imorgon gör vi ett nytt försök. Idag kör vi mamma-army plus transporterar oss springande dit. Via omväg för att samla lite kilometrar.

Stålmannen

Eller vem det nu var som bytte om i en telefonkiosk. Fast jag bytte om på en toalett (orkade inte gå ner i omklädningsrumet).

Jag tog springryggsäcken på ryggen och springkläder på kroppen. Och ett par springskor på fötterna faktiskt. Sen tog jag en liten omväg till gymmet och skrapade ihop drygt 4,5km.



Svidade om till body balance-outfit (ok, jag bytte bara på överkroppen, men det är ju viktigt sånt där med klädkoder..) och körde ett härligt pass. Det var inte igår. I slutet av januari eller möjligtvis början av februari, närmare bestämt och då var magen lite större. Där i låg en typ färdig Sixten och väntade på att få komma ut.



Det märktes att det var ett tag sedan. Aj mina ben. Borde nog köra lite sådana där marathonkrigare här hemma också. Förväntar mig träningsvärk imorn.

Efter en timme fokus svidade jag om igen och sprang nästan rakaste vägen hem. Totalt 7,4km lågpulsspring till samlingen och lite body balance rikare.

Ps; jag kände mig sjukt bloggnördig som fotade mig själv inne på toan.


Skrivet på min Iphone

"Lite" regnigt

De där långpassen har liksom inte blivit riktigt som jag tänkt mig de senaste veckorna. Först blev det kortare än jag tänkt mig eftersom jag glömt bort att jag inte kan dricka två öl utan att bli lite lätt bakis. Dock hade jag fint sällskap så det gjorde inte så mycket. Förra söndagen sköt jag hela tiden upp passet och trodde, dum som jag var, att det skulle gå att springa efter babysimmet. Glöm det liksom. Jag är alltid helt slut efter det trots att jag inte rör mig många meter. Men det är någonting med det varma vattnet.. I måndags blev det inte heller av för då strulade precis allt och det blev terapispring istället. Men idag skulle det minsan bli långpass.

Vaknar och inser att regnet öser ner. Väntar fler timmar än jag tänkt mig men regnet öser fortfarande ner. Börjar fundera på att trots allt försöka efter babysimmet, men inser att jag bara försöker lura mig själv. Jag måste helt enkelt trotsa regnet (och blåsten!) om det ska bli något. Så det gjorde jag. I några minuter var det uppehåll, men i övrigt öste regnet ner över mina kläder som blev tyngre och tyngre. Västerbron var jag nära att blåsa av och tänkte att inte ens Göteborgs motsvarighet Älvsborgsbron har varit så blåsig när jag sprungit där. Och då har det ändå blåst typ alla gånger jag tagit mig över den.

Jaja, hem kom jag iallafall, även om det blev ett par tre kilometer kortare än planerat. 18,8km stoppade jag klockan på och kände mig ganska nöjd med mig själv. Det var skönt att stoppa benen i babysimvattnet ett par timmar senare.

4 månader

På 4 månadersdagen passar vi på att testa vagnens sittdel. Det är nämligen inte alltid så kul att ligga vaken i liggdelen längre tycker Sixten. Och ska vi bara kortgå funkar det här ju bra, blir det sömnigt går det att fälla ryggstödet till helt liggande. Ska vi vara ute längre väljer vi nog liggdelen (eller mjuklift i sittdelen snart eftersom den separata liggdelen snart är för liten) ett tag till. Men idag var det roligt att halvsitta och titta på träd och annat skoj hälsar Sixten.


Skrivet på min Iphone

Den fantastiska kroppen

Något har hänt. Helt plötsligt kunde jag idag springa i 5-fart under slutet av uppjoggen och det kändes lätt. Lätt! För någon dryg månad sedan fick jag kämpa som bara den för att hålla samma fart. Men så på (halv)maran kunde jag helt plötsligt springa 21,1km i 5:15-fart och tycka att det var behagligt. Inte lätt, men behagligt. Tusingarna på nationaldagen gick mycket bättre än jag vågat hoppas på och förra lördagens snabbdistans var visserligen dödsjobbig (extra dödsjobbig på grund av värmen) men gick ändå riktigt bra. Sedan dess har jag endast terapisprungit (i ett helt ok tempo) och vagnjoggat. Idag skulle jag springa fartlek och det gick ju som en dans. Fast bättre.

Eftersom jag ska springa långpass imorgon var tanken ett flytpass där jag skulle ta i lite men ändå vara en bit ifrån mjölksyratröskeln. Det slutade med ett snitt på 4:57 min/km på själva fartleksdelen trots att jag tog det väldigt lugnt under joggvilan. Finfint. Jag är nog alldeles strax tillbaks där jag "slutade". Det har gått väldigt mycket snabbare än jag trodde det skulle göra, jag hade nog väntat mig ytterligare ett par månaders träning. (Kvinno)Kroppen är fantastisk!

Jag har aldrig varit orolig för att extravikten jag la på mig under graviditeten skulle försvinna men att det skulle gå såpass snabbt som det gjorde hade jag nog inte trott. Antalet gånger jag väger mig på ett år kan lätt räknas på fingrarna eftersom vikten är rätt oväsentlig (Ok kanske inte helt oväsentlig för löpare egentligen, men nu befinner jag mig (tack och lov) inte på någon nivå där jag behöver bry mig om sådant.) så länge den ligger på en hälsosam nivå, men jag tyckte det kunde vara intressant att checka av lite då och då efter förlossningen. Jag gick upp runt 12-14kg (Jag vet inte exakt eftersom jag dels inte hade vägt mig på ett tag innan jag fick veta att jag var gravid och dels inte vägde mig den sista veckan av graviditeten.) och en vecka efter att Sixten tittat ut var 10 av dem borta. Ett par tre veckor efter att jag börjat springa igen (typ 2 månader efter förlossningen) checkade jag läget igen och kunde konstatera att vikten var tillbaks där den låg sista gången jag vägde mig innan graviditeten. Det var väl det jag visste. Bara jag lyssnar på kroppen så sköter den det mesta själv. Jag äter inte särskilt strikt på något vis. Jag äter bra (vegetarisk) mat i grunden, varierat och regelbundet, samt tränar relativt mycket och har således plats för en hel del mindre näringsrika godsaker. Ibland blir det lite väl mycket, ibland mindre, i slutändan rätt så balanserat.

Utseendemässigt syns faktiskt, och lite förvånande, inte ett spår av någon graviditet. Inte ens ett litet streck eller bristning fick jag på magen. Brösten är förstås i amningssize nu och det är möjligt att de slappar till sig lite efteråt, men vem bryr sig? De få som brukar se dem gör det nog inte iallafall. Så tack fantastiska kroppen, nu bär det av mot nya äventyr och personliga rekord!

Borta bra men hemma bäst

Så är det. Även om det har varit hur bra dagar som helst i Göteborg så är det skönt att komma hem. Även om jag har haft jätteroligt hela tiden så har det varit två stressande dygn. Kanske mest för Sixten som igår fick två utbrott som inte liknar något jag sett hos honom förut. Han var helt hysterisk och det kvittade vad jag gjorde, han slutade inte gråtskrika förän han somnade av ren utmattning. Inte ens att mata honom hjälpte, han skrek även med bröstet i munnen. Stackars liten. Första gången satt vi och lunchade med Madde. Jag hann äta halva min portion innan jag fick gå iväg och försöka få Sixten lugn. Det tog nog nästan en halvtimme från början till slut. Andra gången var på tåget. Tack och lov bara någonstans från strax innan Södertälje tills vi var framme, men minuterna blir väldigt långa med en otröstlig bäbis. Strax innan vi stannade somnade han och när han vaknade och fick syn på pappan så sken han upp och var på solskenshumör resten av kvällen. Hm.

Idag har jag huvudvärk och kommer inte göra många knop. Sixten verkar också trött för han somnade för sin förmiddagslur direkt jag la ner honom i sängen. Jag väntar på att en firma ska komma och hämta lite gamla möbler ur vårt föråt, men så fort de åkt tänker jag också sova om den funkar för miniherrn.

Fullt upp

Ojojoj. Jag är helt slut efter en dag ute bland diverse vänner. Det har endast varit massa trevligheter, men man kan bli trött av sådant också.

Dagen började med en exakt 12 kilometer lång vagnjogg (vilket är ny rekorddistans med vagnen) i Göteborgsblåst tillsammans med Mina och Inez. Inez som förövrig verkar vara av samma virke som Sixten; en liten solstråle. Men det är nog å andra sidan de flesta bäbisar i den åldern. Mycket trevligt hade vi och hann avhandla rätt många olika samtalsämnen, även om det mesta handlade om träningen och bäbisarna.

Därefter lite lunch och vila innan vi tog vagnen in till stan och jobbet. En fikastund på "min" butik och lite kortare besök på de andra. Sixten visade sig från sin bästa sida och charmade nog alla. Sen en sväng på stan och fika plus promenad med en kollega från ett gammalt jobb, lite snabba hej till ytterligare kollegor från samma jobb följt av ännu mera fika och en liten kortispromenad med fina Susanna. Vid det här laget var Sixten dock trött och visade den lite gnälligare sidan av sig själv, hoppas hon inte blev avskräckt :)

Nu ska vi stupa i säng. Imorgon är en ny dag i fina staden. Men på eftermiddagen åker vi hem till pappan igen.

Ps: Jag har varit lite dålig på att svara på kommentarer det senaste. Så om någon väntar på svar på något så kommer det såsmåningom :)

Återtåg

Jag sitter på Centralstationen och dricker latte medan jag väntar på min kusin som ska med samma tåg. Sixten sover, ovetande om att han om fyra timmar ska få se staden han tillbringade större delen av fosterlivet i. Vi ska springa i skatås och längs eriksbergskajen. Vi ska besöka finaste Lunden och hälsa på kollegorna på jobbet. Vi ska klämma in så många vänträffar vi hinner men samtidigt ta det lite lugnt. Jag ska visa Sixten mitt allra käraste Göteborg.


Skrivet på min Iphone

Terapi

Nej, det blev inget kort långpass. Saker drog ut på tiden och saker krånglade. Istället blev det terapispringning. Runt årstaviken. Utan koll på puls. Utan koll på fart. Trycka bort alla lugna låtar. Bara lyssna på tunga låtar. Springa tillräckligt snabbt för att det ska vara snäppet jobbigare än behagligt. Rensa huvudet. Bara springa. Springa. Springa. Tvinga sig att springa ända upp på toppen av den långa, branta, hemska backen upp från vattnet hem. Trots att flåsandet hörs genom musiken. trots att hjärtat pickar jättesnabbt. Avsluta med melodisk synthmusik och öppna dörren hemma som en gladare människa. Kvällens pass gav förmodligen långt mycket mer än vad det korta långpasset hade gjort. Terapi. Och lite puls.

Måndagsäventyr

Måndag med många saker på listan. Sixten läste lite muminbok innan vi gav oss av på den första punkten. En tur till Kungsholmen och hälosotest för Lifegene-studien. Sixten får hälsa på pappa på jobbet under tiden dock. Sedan ska vi kolla en sväng på stan, hem och laga mat, leka och jobba lite och ikväll blir det långspring. Kort långpass som skulle sprungits igår men som utgick eftersom jag var halvdöd. Men idag kommer det gå fint.


Skrivet på min Iphone

Stekt men nöjd

Snabbdistans. Vilket fruktansvärt skrämmande ord. Jag är lite rädd för snabbdistans. Så fort jag har ett pass inplanerat går jag och oroar mig för det flera dagar innan. Den här gången också. Jag har nog inte sprungit ett regelrätt snabbdistans på drygt ett år. Av någon anledning (förmodligen just för att jag är lite rädd för det) har jag valt progressiva tempopass istället. Mentalt mycket lättare. Men iallfall. Idag var det dags. Inte bästa dagen med tanke på hur oväl kombinationen jag och värme fungerar. Egentligen skulle jag ha gått upp och ätit frukost redan när Sixten åt sitt första mål vid 05:30 men jag var för trött. Ställde klockan på sju men kom ändå inte upp förän halv åtta. In med frukost och så vänta ett tag. Mata Sixten igen och så ut i värmen. Klockan var bara strax efter nio men ändå slog värmen mot mig som en vägg. Trippade iväg mycket lugnt och insåg att det här skulle bli en tuff resa. Tur att jag kan vara tuff ibland.

3km uppjogg sedan var det dags. Tryckte lap och stack iväg. I början lutade det svagt, svagt nedåt så det kändes helt ok. Efter ett tag lutade det svagt, svagt uppåt och kändes mindre ok. Dock hanterbart. När jag närmade mig hälften var jag på årstafältet och där gick det inte att gömma sig för solen hur gärna jag ville. Jag stektes och jag förbannade mig själv för att jag är så dum som frivilligt utsätter mig för sådant här. Vägrade dock ge upp (såklart) och krigade vidare. Efter exakt 5km stannade jag klockan på 23:23, stod och pustade en stund och joggade sedan hem. Eftersom jag var i så stort behov av skugga valde jag den backiga vägen längs vattnet vid årstaviken trots att den får pulsen att åka jojo. Gick dock lite i de värsta backarna för att undvika mjölksyra. Är det nedjogg så är det nedjogg.

Väl hemma kände jag mig, trots känslan av vätskebrist och stekt hud, mycket nöjd. 4:41-far är inte någon toppfart för att vara jag och på 5km, men absolut helt ok med tanke på förutsättningarna. Hade det varit tävling hade jag antagligen kunnat pressa ner farten lite till alternativt fortsatt ett par tre fem kilometer ytterligare. Jag låg och balanserade på mjölksyratröskeln i stort sett hela snabbdistansen och det känns. Som belöning steker jag mig lite till. Dock i skuggan. Det är där man får hålla till när man har en bäbis i släptåg.

Sötisar

Gräs i ena handen, en tjej i andra. Fullt upp för Sixten.

Idag har Sixten hållit en tjej i handen för första gången. (Ja kanske, lite väl stereotypt att bara förutsätta att han är/kommer bli heterosexuell, men iallafall). Vi var på picknick med några andra mammor (och en pappa) och bäbisar. Sixten och Betty låg och studerade varandra och sedan tog de tag i varandras händer. Gulligt! Och så måste jag säga att jag känner mig otroligt bortskämd som får vara ledig dagar som denna. Som får vara ledig en hel sommar. Och umgås med världens finaste bäbis. Helt galet egentligen.

Vad ska jag med ett gym till?

Ja det kan man fråga sig. Ikväll gymmade jag nämligen för första gången sedan i januari. Jag sprang dit och började träna. Ungefär mitt inne i passet slog det mig att jag ju bara kört övningar som jag kör hemma. Kände mig lite dum, jag menar det är väl bra att passa på att köra annat när jag väl är på gymmet, och körde ett par övningar i trx:en bara för att. Sedan återgick jag till övningar jag kör hemma. Mycket med kettlebells, men även med hjälp av boll och balansplatta. Så vad ska jag med ett gym till? Det skulle vara för trx:en och bosu-bollen då. Kanske borde skaffa sådana så behöver jag inte gå till gymmet alls Inte för att gymma iallafall, vissa gruppträningspass utnyttjar jag dock gärna då och då.

Förutom gymmandet skrapade jag ihop 8,2 kilometer springning till samlingen. Inte för lätt, inte för tungt. Medelhård distans helt enkelt. Gassande sol och tryckande värme, men hey, kanske har min kropp blivit lite mer vän med sommaren? Förra årets sommar var antagligen lite extra jobbig eftersom jag var gravid, men även innan dess har jag haft stora problem att orka med mig själv pga allergi, uppsvälld kropp och noll träningsork. Antingen är min kropp fortfarande lite halvdopad av bra hormoner och grejer eller så har den ändrats. Jag föredrar fortfarande svalare temperaturer, men jag lider inte lika mycket som vanligt av att det är varmt. Hoppas på samma känsla även alla andra sommardagar.

Massa mat!

För att få lite ny inspiration har vi bestämt oss för att testa en av matkassetjänsterna som finns på marknaden. Det är dock rätt dyrt (eftersom vi är en vegetarisk familj så blev valmöjligheten väldigt begränsad) så vi börjar med varannan vecka så får vi se hur det känns sedan. Vi kommer ju ändå behöva köpa till grejer så dyrare än att bara handla själva blir det ju hur som helst, men att slippa fundera ut vad vi ska laga till middag (typ vårt största problem i den här familjen) är faktiskt värt en hel del. Själva handlandet tycker jag egentligen inte är så jobbigt, inte när vi vet vad vi ska handla, men det är ju just det som är problemet. Vi vet inte. Och vi kommer sällan på något nytt.

I vilket fall fick vi vår första leverans i söndags. När vi kom hem från babysimandet stod två välfyllda påsar utanför dörren och väntade på oss. Fem rätter a´fyra portioner blir en hel del mat och nu är kylskåpet proppfullt vilket jag älskar. En rätt är redan avklarat så idag har vi fyra kvar att välja på. Jag tror det får bli rotsakspyttipanna med stekta ägg och rödbetor. Mumsigt!

Intervallcomeback

Ja, idag skulle det ske. 4x1000m tänkte jag var en bra början. Och jag laddade upp rätt o-optimalt med att dricka för dåligt, äta lite för dåligt och vara ute i värmen och bli lite lätt uttorkad. Och så var det fortfarande rätt varmt när jag gav mig ut och påbörjade den exakt 3km långa uppjoggen. Men det gick visst fint ändå skulle det visa sig.

Eftersom jag inte sprungit intervaller sedan någon gång i september hade jag inte så stora krav på mig själv. Jag skulle springa 4 intervaller, fram och tillbaka på årstabron som jag hade hört skulle vara ganska exakt 1000 meter (och det var den), jag skulle försöka springa strax under 5-fart utan att vara nära döden, ja till och med under (eller iallafall på) mjölksyratröskeln.

Resultatet blev 4 tusingar som kändes jobbiga men kontrollerade. ungefär 90sek ståvila mellan visade sig vara precis lagom. Bron lutar lite nedåt åt ena hållet och således lite uppåt andra hållet. Dessutom blåste det lite sned medvind på bortvägen, som också var hållet med nedåtlutningen mot slutet och lite sned motvind på hemvägen och hållet med uppförslutet i början. Men! Någorlunda jämn fart ändå, och en bra bit under 5-fart! 4:28, 4:35, 4:20 och 4:27. Jag är både förvånad och otroligt nöjd. Det finns hopp om farten i kroppen trots allt! Det känns som jag tagit ytterligare ett kliv tillbaks till fornstora toppformsdagar. Fint. Under nedjoggen hemåt var jag visserligen rätt trött och hade dessutom fått skavsår på ena foten, men endorfinerna och springglädjen var större. Kärlek.

Kort långpass

Vagnjogg blev det igår och så även stabilitet/balansträning och veckans långstretch (Jag stretchar lite snabbt efter varje pass men fösöker få till ett pass i veckan där jag stretchar ordentligt i åtminstone 20 minuter.). Och denna dag inledde jag med att, efter jag smält frukosten, springa kortislångpass tillsammans med Sofie. Runt halva stan hann vi ta oss på 16,5 kilometrar. Dock kändes det inte på långa vägar så långt, tiden gick i ett nafs och helt plötsligt var vi hemma igen. (Praktiskt att bo på samma gata!). I ett lagom lugnt och skönt tempo tog vi oss från Årsta genom Hammarby sjöstad, en bit av Söder, runt Gamla stan, över till Kungsholmen och Norrmölarstrand, Västerbron över till Söder igen och så Liljeholmsbron hem till Årsta igen. Solen gjorde oss sällskap större delen av färden, men det var inte lika varmt som igår. Fast det tackar jag för. När jag inte springer får det gärna vara varmt, men springer gör jag som bekant helst i svalare temperaturer. Som på bilden nedan, sånt gillar jag.

Förra vintern. Lite kallare än idag..

Långhelg

Det är långhelg och jag har totalt tappat greppet om vilken dag det är. Även fast jag även i vanliga fall är "ledig" så känns det annorlunda nu. Jag får inte ett endaste dugg gjort och latheten har satt in. Åtminstone lite. Torsdagens spring hoppades över och flyttades till idag. Igår var jag förvisso ute på morgonjogg men sköt på det planerade core/stabilitet/balanspasset till idag. Nu är klockan efter halv fem och jag har varken sprungit eller core/stabilitet/balanstränat. Men jag ska. Tror jag. Det fina med att vara sin egen coach är att man kan flytta om passen (nästan) hur som helst. Fast jag tror jag ska ta mig en liten vagnjogg om nån timme. kanske kan jag tjata ut Martin också. Egentligen har han bestämt sig för att vila helt i två veckor nu efter maran, men jag ska försöka lura med honom på en mycket långsam liten tur. Hela familjen liksom. Så kan vi dricka Corona och äta havssalschoklad med ännu bättre samvete. På balkongen. I kvällssol. Ibland gillar jag sommaren ändå.

Förmiddagsträning

Förmiddagens träning stod Sixten för. Vi simmade igen förrförra söndagens missade pass och det blev premiär för dyk. Hela två gånger, en gång med mamma och en gång med pappa, dök simkillen. Egentligen är det först på söndag, på vår ordinarie tid, vi ska dyka så nu ligger vi steget före.

I eftermiddag är det mammas tur att träna. Springa. Vart och hur återstår att se. Lyx.

Skrivet på min Iphone